Till lo.se Sök Meny
Välfärd och jämlikhet

Välfärd och jämlikhet

Den så kallade omfördelningsparadoxen formulerades av forskarna Walter Korpi och Joakim Palme på 1990-talet:

Ju mer vi riktar in de offentliga inkomstöverföringarna till de sämst ställda och ju mer vi försöker skapa jämlikhet genom lika stora offentliga överföringar till alla, desto mindre sannolikt är det att vi minskar fattigdom och ojämlikhet.

Det första ledet innebär, exempelvis, att man åstadkommer mer jämlikhet med ett barnbidrag som går till alla hushåll med barn, än om bara hushåll under en viss inkomstnivå får barnbidrag. Det andra ledet innebär att klyftorna blir mindre om offentliga ersättningar är relaterade till inkomst, så att en höginkomsttagare exempelvis får mer om hen blir sjuk än en låginkomsttagare.

Det kan ju vid första anblicken te sig mer logiskt att öka jämlikheten genom att rikta välfärden till de mest behövande, men Korpi och Palme – liksom mycket senare forskning – har visat att det inte är så enkelt.

Skälet är enkelt: betalningsviljan till en välfärd som bara går till några få, eller som ger låg ersättning, är ganska liten. Människor med högre inkomster tjänar inte personligen på ett sådant system och måste kanske lösa sin välfärd privat, samtidigt som de också förväntas betala för låginkomsttagares välfärd. Det är ett recept för att ställa människor mot varandra. När alla får något tillbaka är de flesta däremot beredda att betala för trygghetssystemen.

Det svenska välfärdssystemet är av just den här typen, men det finns utmaningar. Inkomstbortfallsprincipen har urholkats allt mer över tid, vilket gör att växande grupper av befolkningen hamnar över taken i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna. Den andel av inkomsten som människor som tjänar mer får tillbaka i dessa försäkringar har alltså sjunkit över tid.

En annan utmaning rör välfärdens finansiering. Välfärden har länge varit underfinansierad, och av demografiska skäl växer det gapet framöver. Det fattas åtskilliga miljarder för att kunna bevara dagens läge i välfärden. Fyra av fem kommuner rapporterar att de står inför nedskärningar. I slutändan går det ut över välfärdens kvalitet. Långsiktigt är detta ett hot mot stödet för den välfärdsmodell vi har. Tycker människor att välfärden inte levererar, kommer de att bli mindre benägna att betala vad den kostar. I slutändan riskerar det att gå ut över jämlikheten.

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

+

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.