Till lo.se Sök Meny
Resurserna till skolor måste fördelas utifrån vilka behov och ansvar de har

Resurserna till skolor måste fördelas utifrån vilka behov och ansvar de har

För 30 år sen drog en utredare slutsatsen att resurser till skolor måste fördelas utifrån vilka behov och ansvar de har. Så ser det inte ut idag och effekterna av det är ökade kostnader.

De senaste dagarna har det uppstått en debatt om vilka ekonomiska konsekvenser nyetableringar av friskolor får för kommunala skolors ekonomi. Tankesmedjan Balans har inlägg påpekat att nyetableringar av friskolor leder till negativa ekonomiska konsekvenser för de kommunala skolornas ekonomi. Huvudanledningen till det är skolpengens konstruktion som innebär att friskolor får 100 procent av kommunernas genomsnittliga skolpeng trots att de inte har samma helhetsansvar som de kommunala skolorna.

En intressant detalj i sammanhanget är att en utredare för närmare 30 år sen kom fram till samma slutsats som det Tankesmedjan Balans nu uppmärksammar.

Utredaren Sven-Åke Johansson menade att kommunerna, eller som han formulerade det, ”Skattebetalarna”, kommer få ökade kostnader på grund av nyetableringar av fristående skolor genom att kommunen får betala dubbla lokalkostnader. Dels på grund av bidragen till fristående skolor, dels på grund av att de kommunala skollokalerna blir underutnyttjade, eftersom de fristående skolorna rekryterar elever från kommunens skolor. Bänkar blir tomma helt enkelt men kostnaderna kvarstår. (SOU 1992:38)

Vidare påpekade han i sin analys att kommunen har det lagstiftade ansvaret att tillgodose att alla elever i kommunen ges undervisning. Det ansvaret har inte de fristående skolorna. De kan själva bestämma det elevantal de vill ta emot och kan också bestämma själva om de vill lägga ner verksamheten. Men eleverna måste då ta vägen någonstans. Det är denna beredskap kommunen måste hålla lokalytor för, och det innebär kostnader.

Kommunen har det övergripande ansvaret för skolväsendet både i fråga om planering och skyldighet att ta emot samtliga elever i kommunen. Kommunen kan inte välja att endast ta emot det antal barn som ur ekonomisk synvinkel är mest fördelaktigt.

Utifrån den analysen föreslog utredaren att friskolor skulle ges bidrag på max 75 procent av kommunens genomsnittskostnad per elev.

Den grundläggande och lagfästa bidragsprocenten till fristående skolor måste sättas så att konkurrensen mellan kommunala och fristående skolor sker på lika villkor. Dess lägsta gräns kan då enligt utredningens analys inte överstiga 75 procent av kommunens genomsnittskostnad per elev.

Att kommunen har det övergripande ansvaret för skolväsendet och skyldighet att ta emot samtliga elever i kommunen är även ett argument idag när frågan om hur resurserna till kommunala respektive fristående skolor borde fördelas diskuteras.

Kommunen har – till skillnad från en fristående skola – ett övergripande ansvar för skolväsendet, både i fråga om planering och i fråga om skyldigheten att i sina skolor ta emot samtliga skolpliktiga elever som är hemmahörande i kommunen. En kommun kan således inte välja att i sina skolor enbart ta emot elever med en speciell intresse- eller begåvningsprofil. En kommun kan inte heller välja att endast ta emot det antal barn som ur ekonomisk synvinkel är mest fördelaktigt. Vidare måste kommunen ta ansvaret för de barn som inte längre kan eller vill gå i en fristående skola som de börjat i.

Låt oss stanna upp här. Det föregående stycket borde egentligen i sin helhet vara kursiverat, för det är inte mina ord. Det är ett citat, formulerat av Beatrice Ask i propositionen för friskolereformen 1992, Prop 1991/92:95 om valfrihet och fristående skolor. Uppenbarligen så var uppfattningen om att kommunen har ett mycket större ansvar än friskolor inte något kontroversiellt. Dock är tongångarna från borgerligt håll helt annorlunda idag. Idag talas det om strikt lika ekonomiska villkor oavsett ansvar eller vilka motiv man har för att driva skola.

Likvärdiga villkor innebär dock inte nödvändigtvis att varje skola skall ges samma ekonomiska stöd. Det offentliga stöd som tillfaller en skola måste utgå från vilket ansvar och åtagande skolan tar och fullgör. Likvärdig behandling mellan offentliga och fristående skolor syftar därför till att låta skolans åtagande avgöra omfattningen av de offentliga bidragen. Den juridiska upplåtelseformen är i detta sammanhang utan betydelse.

Det är också Beatrice Asks ord, i samma proposition. Hon och Bildt-regeringen instämde alltså med vad utredaren kom fram till. Dock ansåg Bildt-regeringen att nivån var för lågt satt och lade i sin proposition förslaget att friskolor skulle ersättas med 85 procent av kommunens genomsnittskostnad och att pengarna skulle fördelas genom elevens val av skola. Att pengar rätt och slätt skulle fördelas till friskolor enligt en skolpengsmodell är inget utredaren går in på utan det är regeringens egna förslag på resursfördelningsmodell, och som de i opposition argumenterat för under flera år tidigare.

Det ska tilläggas att precis som med OECD-rapporten 1992 så väntade regeringen inte heller in den här utredningen utan lade fram sin proposition innan betänkandet hade presenterats.

Att resurserna till respektive skolenhet ska fördelas efter vilka behov och ansvar den har borde inte vara en diskussionsfråga. Det förstod man redan för 30 år sen.

Regeringen tillsatte under förra mandatperioden en utredning som ska analysera resursfördelningen och lägga eventuella förslag om hur resurserna bättre kan fördelas med syfte att öka likvärdigheten i skolsystemet. Skolan är inte vilken verksamhet som helst utan en samhällsinstitution som inte ska se till särintressen utan till allas vårt intresse. Det är en uppfattning som den breda allmänheten högst sannolikt instämmer i. Under flera års tid har de borgerliga partierna haft den benhårda hållningen att skolan är som vilken verksamhet som helst och att marknadsmekanismerna är bäst lämpade för att fördela resurserna. Dock verkar det på senare tiden åtminstone på ytan skönjas en omprövning hos en del av deras företrädare. Låt oss hoppas att fler följer efter så att majoriteten av de folkvalda kommer i takt med dem de representerar.

Vad tycker du, bör resurser till skolor fördelas utifrån vilka behov och ansvar de har?

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

5 svar på ”Resurserna till skolor måste fördelas utifrån vilka behov och ansvar de har”

  1. Anders Lindblom skriver:

    Det är väl ändå självklart! Tokprivatiseringarnas konsekvenser är uppenbara. Aktiebolag skall i första hand ut ur skolsystemet!

  2. Anncristin Svensdon skriver:

    Absolut! Ser rött på alla friskolor som profiterar på våra skattemedel!

  3. Åsa Sohlman skriver:

    Vem var det som kom på den idiotiska idén att de privata skulle ha 100 procent och varför?

    1. Mattias Samuelsson skriver:

      Efter att regeringen Carlsson tillträtt beslutades att ersättningen till friskolor skulle sänkas till den nivån utredaren hade förordat, dvs. 75 procent. Det var satt som en lägstanivå. Det fanns möjlighet för friskolorna att få en högre ersättning från kommunerna, beroende på vilket ansvar de tog, exempelvis om friskolan tillhandahöll skolhälsovård eller hemspråksundervisning. (Friskolorna hade ingen skyldighet till det på den tiden)

      I samma beslut tillsattes en parlamentarisk kommitté som skulle utreda nya regler för bidrag till friskolor, med utgångspunkt att resurserna skulle fördelas utifrån skolornas och elevernas behov.

      Utifrån den kommitténs förslag beslutades att från och med 1 januari 1997 skulle fristående skolor tilldelas bidrag på samma grunder och enligt samma principer som kommunens egna skolor. Samtidigt infördes ett flertal regleringar och krav gällande friskolor i skollagen. Likvärdiga villkor och övergripande regleringar menade man skulle säkerställa att eleverna skulle ges tillgång till en likvärdig utbildning oavsett huvudman.

      Fram tills dess hade fristående skolor också haft rätt att ta ut elevavgifter, om de ansågs vara ”skäliga”. Med likvärdiga ekonomiska villkor ansågs det inte finnas ett behov av avgifter, så hädanefter fick offentligt finansierade fristående skolor ej ta ut någon avgift. Samtidigt gavs kommuner också rätt ha insyn i de fristående skolorna, så att det skulle säkerställas att de offentliga medlen användes för rätt ändamål. Utöver det infördes att Skolverket, som då var den tillståndsgivande myndigheten, inte skulle meddela tillstånd för nyetablering av en fristående skola om det medförde ”påtagliga negativa följder” för skolväsendet i den kommun där skolan var tänkt att etableras. I förarbetena anges som exempel på negativa följder, att en etablering av en fristående skola kan leda till ökade kostnader för kommunen till följd av att skolverksamhet bedrivs i mindre effektiv omfattning och med lågt kapacitetsutnyttjande. I sådana fall skulle i så fall kommunens ansträngningar att upprätthålla en kostnadseffektiv skolorganisation motverkas, vilket minskar resurserna för övriga elever i kommunen.

      Den skrivningen finns också i skollagen. ”För att godkännande ska lämnas krävs därutöver att utbildningen inte innebär påtagliga negativa följder på lång sikt för eleverna eller för den del av skolväsendet som anordnas av det allmänna i den kommun där utbildningen ska bedrivas.” Dock verkar det som att enbart ekonomiska följder (kostnadsökningar för kommunen) inte är avgörande. Skolinspektionen ska göra en helhetsbedömning.

  4. Bengt Blomberg skriver:

    Helt rätt i din skrivning högst motbjudande det som skett. Tror du reformisterna kan vara avgörande för en sundare välfärdspolitik?

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

+

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.