Till lo.se Sök Meny
Bräcklig grund för Konjunkturinstitutets rekommendationer

Bräcklig grund för Konjunkturinstitutets rekommendationer

Konjunkturinstitutet publicerade nyligen en ny prognos, Konjunkturläget mars 2021 Ljusare tider i sommar, där man har en något ljusare syn än i vintras på den ekonomiska utvecklingen de närmaste åren. USA förespås agera internationellt draglok bland annat tack vare en mycket expansiv finanspolitik i Bidens räddningsplan. Euro-området har svårare att få fart på återhämtningen, dels på grund av en oroväckande fart på smittspridningen och en nitlott för EU vad gäller tillgång till vaccin. I Sverige, liksom i andra länder, är den ekonomiska utvecklingen tudelad – industrin går väldigt bra medan stora delar av tjänstesektorn står och stampar.  Så långt Konjunkturinstitutet.

Det är svårt att hitta något i prognosen för det närmaste året som avviker markant från den bedömning vi själva på LO skulle göra i dagsläget. Men när vi tittar längre framåt, till prognosen för 2022 och scenariot för 2023, skiljer sig vår syn. Det handlar då om hur mycket arbetslösheten kan sjunka och hur den ekonomiska politiken kan bidra till det.

När KI gör sin konjunkturprognos har man en uppfattning om vilken tillväxttakt och arbetslöshet som står i samklang med stabil inflation , enligt Riksbankens inflationsmål på 2 procent (jämviktsarbetslösheten eller NAIRU, Non-Accelerating Inflation Rate of Uneployment). Den svenska jämviktsarbetslösheten bedöms av KI vara 7 procent. Denna bedömning används för att analysera var svensk ekonomi befinner sig i förhållande till ett neutralt läge – en jämvikt – om ekonomin rör sig åt rätt håll och om det krävs ekonomisk-politiska åtgärder för att ekonomin ska röra sig mot balans.

I den senaste prognosen gör KI bedömningen att corona-krisen inneburit att svensk ekonomi befinner sig i djup lågkonjunktur (det vill säga under jämviktsbanan) och att den expansiva finans- och penningpolitiken under såväl 2020 som 2021 är väl motiverad och underlättar närmandet till jämviktsbanan. Man säger också att den offentliga ekonomin är så stark att det finns stort utrymme för ytterligare finanspolitiska stimulanser om det skulle behövas.

Enligt KIs prognos går arbetslösheten ner till 7 procent under 2023. Svensk ekonomi är därmed i konjunkturell balans. Enligt teorin om jämviktsarbetslösheten kan varken finanspolitik eller penningpolitik varaktigt sänka arbetslösheten ytterligare. Finanspolitiken ska därför inte längre vara expansiv. LO-ekonomerna anser att det är en orimlig slutsats utifrån en högst tveksam teori och mycket osäker skattning av ett jämviktsläge.

Det finns flera invändningar mot användandet av teorin om jämviktsarbetslöshet. Den enklaste och omedelbart uppenbara är att skattningen av den konjunkturneutrala banan är mycket osäker. De variabler (bland annat potentiell BNP, potentiellt antal arbetstimmar och jämviktsarbetslösheten) som krävs för att kunna rita den neutrala banan är inte observerbara utan måste uppskattas, ofta med de motsvarande faktiska variablerna som utgångspunkt. En uppenbar risk för cirkelresonemang – den måttstock som ska användas för att bedöma konjunkturläget  beror på hur den faktiska utvecklingen sett ut. Osäkerheten i uppskattningen är rimligen dessutom betydande. Det hindrar inte att jämviktsarbetslösheten för 2020 satts till 6,8 procent för att öka till 7,0 procent 2023, vilket signalerar en noggrannhet som inte finns.

Det finns också en kritik mot teorin i sig. För det första är det inte säkert att det finns en unik jämvikt, det finns teoretiska argument för existensen av flera olika jämvikter. (se t.ex LO-rapporten Lönebildning bortom NAIRU kapitel 5). Den förda politiken avgör i så fall om en jämvikt med högre eller lägre arbetslöshet ska nås.

En annan invändning gäller synen på vad finanspolitik respektive penningpolitiken kan åstadkomma. Enligt teorin kan efterfrågepolitik enbart bidra till tillfälligt sänkt arbetslöshet, att långsiktigt sänka arbetslösheten under jämviktsarbetslösheten är inte möjligt. Det leder istället bara till högre inflation. För att sänka arbetslösheten permanent krävs reformer som avreglerar arbetsmarknaden – det vill säga försvagar förhandlingspositionen för löntagarna och deras organisationer, eller höjer produktiviteten genom exempelvis utbildningsinsatser – och därmed minska de lönedrivande faktorernas inverkan. (Storm and Naastepad Macroeconomics Beyond the NAIRU, s 3-10, Harvard University Press 2012)

Post-Keynesianska ekonomer har en annan syn på orsakssambanden i ekonomin och avfärdar NAIRU som ett relevant begrepp. Enligt deras synsätt är det den totala efterfrågan i ekonomin som är avgörande för sysselsättning och arbetslöshet. Finans- och penningpolitik påverkar investeringarna som ger långsiktiga effekter på produktionskapacitet, produktivitet och sysselsättning. Därmed är inte potentiell BNP eller jämviktsarbetslöshet något som enbart bestäms av utbudsfaktorer och som den faktiska utvecklingen kretsar kring, utan i högsta grad påverkbar av investeringar och konsumtion.

Faktisk arbetslöshet och jämviktsarbetslöshet, procent av arbetskraften 15 – 74 år, källa: Konjunkturinstitutet

3 svar på ”Bräcklig grund för Konjunkturinstitutets rekommendationer”

  1. Bo Jonsson skriver:

    Saklig analys och kritik av Nairu. Det är på tiden att mobilisera mot penningpolitiken som enda styrmedel. Infrastruktur är emellertid svårare att förverkliga än finansiera, vilket president Biden också lär erfara, liksom EU.
    Fortsätt på inslaget spår.

  2. Bo Jonsson skriver:

    Förlåt jag återkommer, ville bara be Hellstrand att lägga upp artikeln på Vänner som gillar LO Sverige och förklara begreppet Nairu också. Du får spridning till rätt många.
    Hoppas ni har koll på hur många som läser och delar. Ekonomerna är väl som förr ute på fackliga möten och lägger fram sin sak.

  3. Lars Brännberg skriver:

    Som anhängare av Keynes teorier tycker jag att det är mycket bra att de statligt ägda företagen nu används för att i denna lågkonjunktur, som nog kan förväntas bli rätt lång, skapa de de nya framtidsinriktade företag som bära svensk industri in i framtiden. Att den privata sektorn nu tycks ha insett detta och hakar på är mycket bra.
    Det är dock uppenbart att satsningarna i norr kommer att skapa stora obalanser i tillgång på arbetskraft. Det handlar förmodligen om 100.000-tals jobb som måste om lokaliseras från syd till norr. Och detta måste ske snabbt om projekten skall kunna utnyttjas till sin fulla potential.
    Jag tycker att LO skall granska den metodik som användes åren efter kriget när LO och SAF organiserat samarbetade för att öka tillgången av arbetskraft från främst Finland men även Sydeuropa. Rekryteringen bör vara inriktad på individer dvs inte kategorier.
    Universiteten i Luleå och Umeå bör få ordenligt utökade ramar och inriktning mot Teknik sidan är tydlig. Möjligen kan också invandrare i de delar av landet som har integrationdproblem vara möjlig. Den frågan är lite minerad mark men skulle kunna bidra till dubbla vinster.
    Det är trots allt industrin som under vissa förutsättningar kan göra det möjligt att upprätthålla ett välfärdssamhälle.

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading
+

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading