Till lo.se Sök Meny
Inte dags för stramare finanspolitik!

Inte dags för stramare finanspolitik!

Konjunkturinstitutet kom för en vecka sedan med en uppdatering av sin juniprognos. Det blev endast marginella revideringar. Ett kraftigt skutt upp för ekonomin på kort sikt och fortsatt tillväxt nästa år. Enligt KIs bedömning kommer svensk ekonomi att vara i balans (varken låg- eller högkonjunktur) redan i början av nästa år. Dock menar man att arbetsmarknaden släpar efter och når balans i slutet av 2022 med en arbetslöshet på mellan 7 och 7,5 procent. Efter en tillfällig uppgång under 2021 förväntas inflationen återgå till drygt 1,5 procent 2022. Det offentliga finansiella sparandet förstärks snabbt och hamnar på saldomålets 0,3 procent av BNP nästa år.

Uppdateringen avslutas med följande, enligt min mening märkliga mening: ”Osäkerheten är förhöjd i år till följd av pandemin, vilket manar till försiktighet med de offentliga resurserna så att ett utrymme för finanspolitiska stimulanser finns kvar om ekonomin skulle utvecklas väsentligt sämre än vad som nu förutses.

Vad är det för ”offentliga resurser” man ska vara försiktig med? Finanspolitiska stimulanser innebär att staten skjuter till mer köpkraft till ekonomin (till exempel genom ökade utbetalningar av a-kassa, höjda barnbidrag, utbildning för arbetslösa med ökad studiefinansiering) än vad man drar tillbaka, främst i form av skatter. Det uppkomna underskottet finansieras med lån från privat sektor, till stor del pensionsförvaltare som behöver en viss del riskfria placeringar. Syftet med stimulanserna är att oanvända resurser, som arbetskraft och kapital, ska komma till användning för att producera varor och tjänster och alstra inkomster. Att avstå från det ökar inte beredskapen i nästa kris, snarare tvärtom. På vilket sätt minskar framtida möjligheter till finanspolitik av detta? Riskerar statens pengar att ta slut?

Om statens utgifter är större än inkomsterna lånar man upp pengar genom att sälja statsobligationer. Dessa betraktas som säkra placeringar och räntan är därför låg. Staten lånar nästan uteslutande svenska kronor, vilket innebär att man inte utsätter sig för några valutarisker. Om det uppstår brist på kronor att låna kan Riksbanken köpa statsobligationer från aktörer på finansmarknaden och på det sättet se till att det finns likviditet för köp av nya statsobligationer (förvisso en omväg runt att helt enkelt låta Riksbanken leverera kronor till finansdepartementet, men det sistnämnda förfarandet strider mot EU-regler).

Men när tar statens pengar slut? Det gör de inte – men både den reala kapaciteten i ekonomin och det stora beroendet av utrikeshandeln sätter gränser. Om det inte finns ledig kapacitet i ekonomin leder ytterligare stimulanser till överhettning och inflation. När efterfrågan i Sverige stimuleras kommer en del av den ökade efterfrågan att läcka till utlandet i form av ökad import och därmed försvagad bytesbalans. Däremot är inte budgetsaldot i sig, eller den offentliga bruttoskulden, i nuläget något hinder. Staten behöver inte ”resurser” för att bedriva expansiv finanspolitik, varken nu eller i nästa kris. Vad man behöver är svenska kronor för att finansiera utgifterna, och det behöver det inte bli brist på eftersom staten själv kan se till att det finns tillräckligt med likviditet.

Svensk ekonomi har högre arbetslöshet än de flesta andra EU-länder. Samtidigt är bytesbalans stark och inflationen beräknas bli lägre än inflationsmålet den närmaste tiden. LO-ekonomerna menar att det finns utrymme för att fortsätta en expansiv finanspolitik för att få en markant nedgång i arbetslösheten och förhindra växande långtidsarbetslöshet. En försiktig finanspolitik är fel väg att gå och den förbereder oss inte på något sätt för nästa kris. Men det gäller att matcha ökad efterfrågan med insatser för att höja utbildningsnivån och yrkeskompetensen hos de arbetslösa så att vi inte slår i kapacitetstaket för tidigt.

Det kommer att finnas lägen där finanspolitiken behöver stramas åt, när ekonomin riskerar att bli överhettad och inflationen ta fart. Men vår bedömning är att svensk ekonomi inte har varit nära det på länge. Finanspolitikens mål bör vara att skapa fullt utnyttjande av samhällets produktionskapacitet, även om det resulterar i offentligt underskott. Om hushållens sparande är för högt och/eller näringslivets investeringar för låga kan det krävas ett offentligt underskott för att få till stånd tillräcklig aggregerad efterfrågan och nå full sysselsättning.

Ett svar på ”Inte dags för stramare finanspolitik!”

  1. Hans Erik Andersson skriver:

    Helt rätt tänkt!

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading
+

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading