Till lo.se Sök Meny
Högre sysselsättning och lägre arbetslöshet i stället för budgetöverskott

Högre sysselsättning och lägre arbetslöshet i stället för budgetöverskott

Enligt både Konjunkturinstitutet (KI) och Riksbankens senaste prognoser för svensk ekonomi förväntas återhämtningen fortsätta i snabb takt. De förutspår att BNP växer med drygt 4,5 procent i år och knappt 4 procent nästa år. Arbetslösheten minskar men beräknas fortfarande ligga kvar på drygt 7 procent vid slutet av nästa år. Den offentliga sektorns finansiella sparande (inkomster minus utgifter) beräknas vara i balans 2022, på väg mot överskott i takt med att konjunkturen förbättras.

Nuvarande löne- och prisökningar indikerar dock inte att det finns ett högt tryck i ekonomin. Bortsett från tillfälliga prisökningar på till exempel energi och fluktuerande råvarupriser är pristrycket lågt. Löneglidningen ser inte heller ut att ta fart, den snabbare löneökningstakten som nu uppmäts är tillfällig och beror på avtalskonstruktioner.

Givet förutsättningarna kan vi i stort dela synen på ekonomins utveckling till och med 2022, även om vi självklart vill se en snabbare minskning av arbetslösheten. Men det är stor skillnad mellan oss LO-ekonomer och KI/Riksbanken när det gäller hur vi beskriver tillståndet i ekonomin . Enligt KI går Sverige in i en mild högkonjunktur under loppet av 2022. Arbetslösheten ligger då nära jämviktsarbetslösheten (som bedöms vara sju procent) – det är runt den nivån som arbetslösheten sedan kan variera. Jämviktsarbetslösheten bestäms i deras modell av utbudet av arbetskraft och strukturella faktorer på arbetsmarknaden (till exempel ersättningsnivåer i arbetslöshetsförsäkringen).

Rimligen borde arbetslösheten varaktigt kunna pressas ned betydligt under sju procent de närmaste åren, men det förutsätter att staten ökar den totala efterfrågan i ekonomin genom lånefinansierade utgifter. Trots att regeringens budgetförslag beskrivs som oerhört expansivt, minskar faktiskt det offentliga underskottet med en procentenhet mellan 2021 och 2022 enligt KIs prognos. Det finns större utrymme för omedelbara höjningar av anslagen till arbetsmarknadspolitiken, som skulle kunna innebära betydligt fler arbetslösa i utbildning och subventionerad sysselsättning, samt höjd kvalitet inom vård, skola och omsorg. LOs program för investeringssatsningar innehåller också exempel på viktiga utgiftsområden.

En avgörande skillnad mellan LO-ekonomerna och KI och Riksbanken är synen på finanspolitikens effekter på några års sikt. Vi anser att det finns stöd för att finanspolitiken har långsiktiga effekter – högre efterfrågan påverkar både investeringar och arbetskraftsdeltagandet positivt, och därmed kapaciteten i ekonomin. I de modeller som används av bland andra KI kan finanspolitiken bara påverka hur ekonomin rör sig kring den långsiktiga utbudsbestämda potentiella tillväxten. Den senare antas bestämmas av produktivitetstillväxten och av det demografiskt givna arbetskraftsutbudet. Aggregerad efterfrågan spelar ingen roll för den potentiella tillväxten – ”utbudet skapar sin egen efterfrågan”.

Det betyder till exempel att det inte spelar någon roll för tillväxten i ekonomin vilket sparmål som fastställs för den offentliga sektorn. Om det ska vara balans, 0,3 eller 1 procent av BNP spelar roll för vilken skuldkvot man får, men den potentiella reala tillväxten är alltid densamma. Frågan om vad som är lämplig skuldkvot analyseras därför bara utifrån hur skulden påverkar räntekostnader och förtroendet för svensk ekonomi, det finns inget utrymme för reala effekter – effekter på sysselsättning, investeringar och tillväxt .

Den totala efterfrågan i ekonomin bestämmer sysselsättningsnivån och efterfrågan påverkar ekonomins storlek även på längre sikt. Givetvis inom ramen för storleken på befolkningen och andra naturliga gränser, men de begränsningarna är knappast aktuella nu. Det saknas dock en mekanism som gör att ekonomin automatiskt strävar mot tillräckligt hög efterfrågan för att generera full sysselsättning och låg arbetslöshet. Om man låser det offentliga finansiella sparandet till en bestämd nivå (och därmed offentlig efterfrågan), kan man inte förvänta sig att den privata efterfrågan styr ekonomin mot full sysselsättning. Hushållens konsumtion och företagens investeringar styrs av förväntningar och framtidstro, ”animal spirits” med Keynes ord. Det kan leda till överhettning och inflation om förväntningarna är överdrivet positiva eller hög arbetslöshet om de är för låga.

Det finns ingen anledning att tro att just 0,3 procents överskott eller balans i offentligt finansiellt sparande skulle leda till lagom storlek på efterfrågan. Offentlig efterfrågan måste ha rollen som regulator och styra ekonomin mot fullt kapacitetsutnyttjande även på längre sikt. Oavsett om det innebär att finanspolitiken behöver vara expansiv eller åtstramande. Men det förutsätter att man sätter mål för sysselsättning och arbetslöshet i stället för finansiellt sparande.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Ett svar på ”Högre sysselsättning och lägre arbetslöshet i stället för budgetöverskott”

  1. Bo Jonsson skriver:

    Absolut rätt. En evigt återkommande diskussion med de som är rädda för otyglad inflation, en slags trygghetsmodell för beslutsfattare men inte trygghet för de som lever i verklighetens värld. De ekonomerna sätter hand och fotbojor på sig själva och inbillar sig och varandra att penningmängden, hur den nu är definierad, är vad man ska reglera, men det bortser ju från dynamiken som kommer från politiska beslut med långsiktig effekt, t.ex. ett effektivt pensionssystem för kapitalbildning och tekniska förändringar som inte kan kontrolleras. Vi LO ekonomer argumentarede omkring detta i 1966s års kongressrapport och en slutsats vara intensifierad, individinriktad arbetsmarknads politik, inklusive Främjande åtgärder i företagen och koppling till omställningsfonder för stöd till människor i arbete och riskkapital för injektioner i teknik och kapitalinvesteringar för företags expansion ut ur de olika branschernas kriser. Tyvärr tog den fortsatta löntagarfondsutredningen fel inriktning till att bli en maktfråga över kapitalet vilket Arne Geijer motsatte sig eftersom han såg den balans som fanns mellan Kapital och arbete som den fasta grunden för samhällsutvecklingen även i fortsättningen. Mycket har ändrats med EU och nyliberalismens penningpolitik sedan dess.

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading
+

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading