I helgen fick Arbetsförmedlingens generaldirektör sparken. En av de främsta symbolerna för den borgerliga regeringens misslyckade arbetsmarknadspolitik är nu borta. Men för de nära 400 000 arbetslösa spelar det liten roll.
Arbetsförmedlingen kan aldrig fungera bättre än vad de ansvariga politikerna instruerar myndigheten till. Det har vi skrivit om ofta här på LO-bloggen, senast av Linda Grape för några veckor sedan. LO har varit tydlig i sin kritik av Arbetsförmedlingens ledning och styrning men problemet är mycket större än en enskild generaldirektör.
Kritiken mot Arbetsförmedlingen arbete måste riktas mot regeringen och ansvarig minister Hillevi Engström. De anställda på Arbetsförmedlingen gör sitt yttersta för att möta människor som befinner sig i de värsta av kriser – arbetslöshet. Men medarbetarnas arbete är svårt när arbetsmarknadspolitiken i grunden är felkonstruerad. Det är uppenbart för de flesta men framförallt för de arbetslösa. Att den nu sparkade GDn får bära en stor del av ansvaret för den felaktiga inriktningen på politiken mot arbetslöshet är sällsynt ansvarslöst av arbetsmarknadsministern.
Regeringen har givit Arbetsförmedlingen ett allt mer komplext och omfattande uppdrag. Grupper som står långt ifrån arbetsmarknaden ska konkurrera om jobben med dem som är starkare rustade. Inriktning på den borgerliga politiken har varit att öka pressen på de arbetslösa genom bl.a. lägre ersättningsnivåer i a-kassa och i aktivitetsstöd. Det finns en borgerlig övertro, att om de arbetslösa bara görs tillräckligt fattiga och desperata så kommer de att lösa sin egen arbetslöshet. Att söka många arbeten är lönsamt för den som har rätt kompetens, givet att det finns arbeten att söka. När arbetslösheten är ca åtta procent krävs andra insatser. Det borde arbetsmarknadsministern inse. Det som krävs är att insatserna håller hög kvalitet och är rustande. Skälen till varför man är arbetslös är lika många som de arbetslösa därför krävs det en mer effektiv arbetsmarknadspolitik. Vissa behöver större insatser tidigt och andra behöver mindre. Regeringen har valt att låta alla vänta länge för att sedan erbjuda insatser av låg kvalitet. Det har resulterat att långtidsarbetslösheten har vuxit till nivåer som är helt utan kontroll. Nära 100 000 är nu inskrivna i Jobb- och utvecklingsgarantin och av dem finns ca 34 000 i fas 3.
Regeringen har valt att ge stora ekonomiska bidrag till arbetsgivare för att anställa arbetslösa personer och dagligen rapporteras till LO hur arbetslösa medlemmar tvingas utföra riktiga jobb utan lön. Istället för att arbetsgivaren anställer den arbetskraft den behöver utgår ett bidrag och den enskilde får i bästa fall en låg ersättning. Det är inte bara skadligt för den arbetslösa och slöseri med skattemedel utan det skadar allvarligt arbetsmarknadens funktionssätt.
Nu krävs ett löfte till de arbetslösa från regeringen – att de senaste sju årens misslyckade politik är över. Nu krävs en reformation av arbetsmarknadspolitiken och Arbetsförmedlingen. Oavsett vem regeringen väljer som ny generaldirektör krävs en arbetsmarknadspolitik med insatser som stärker människors chanser på arbetsmarknaden och för det krävs en offentlig Arbetsförmedling värd namnet.
