Formatet är besvärligt. Debattartiklar är sällan rätt plats att skriva om saker som kräver fler tankeled. Kanske är det formatet som förklarar varför företrädare för näringslivets tankesmedja Timbro skriver dumt? På DN debatt 18 juni skriver Andreas Johansson Heinö och Karin Svanborg-Sjövall om något de kallar auktoritär populism. De har också förslag till vad som bör göras för att bekämpa densamma. Men artikeln kan också läsas som ett generalangrepp på demokratin. Vad som egentligen avses är svårt att avgöra. Har Timbro-företrädarna slarvat ihop en gymnasieuppsats? Eller är det konturerna till auktoritär liberalism som kan anas i skarvarna? Kan mindre demokrati verkligen vara bästa skyddet mot populism?
Tuppkammen växer efter Brexit
Ett grundläggande krav på politisk debatt, ja förmodligen på all debatt, är att man definierar vad man avser. Distinktioner är viktiga. I vissa fall avgörande. Ska man förklara krig mot populism är det en fördel om man kan berätta vilka företeelser som avses. Att som Timbro-företrädarna skriva att populismens mest “destruktiva drag” är att den “inte bara bejakar folkstyret utan vill utöka det” skapar i bästa fall enbart förvirring. All offentlig makt utgår ifrån folket står det i portalparagrafen till svensk grundlag. Att definiera demokratins grund som populism är knappast fruktbart. Det är bara dumt. I värsta fall auktoritärt och antidemokratiskt.
Populismen växer i styrka. Vi ser den vid makten i Ryssland, Turkiet, Ungern och Polen. Vi ser den söka makten i Frankrike, USA, Holland och Österrike. Vi ser den i Storbritannien – med ett gryende självförtroende efter Brexit. Tuppkammen växer nu på Europas populister. Populismen beskrivs ibland som höger. Andra gånger som vänster. Med vad är egentligen populism? Och varför är det viktigt att tydliggöra och skapa distinktioner?
Är all kritik populism?
Jan-Werner Müller, professor vid Princeton University, författare till “Was ist Populismus” beskriver några definitioner av populismen som inte är fruktbara. Han kallar dem återvändsgränder. Indirekt beskriver han också de misstag Timbro begår. Man riskerar att behandla legitima systemkritiker och demokrater som populister. När man stoppar in för många företeelser i begreppet riskerar man även att undervärdera populismen. Kraften bör riktas mot den populism som utgör ett direkt hot mot demokratin. (länk till Müllers föreläsning om populismen).
En av vägarna som inte leder framåt, som Müller lyfter fram, är att fokusera på väljarna. Det påstås vanligtvis att de grupper som röstar på populisterna är globaliseringens och marknadens förlorare – de arbetslösa, outbildade och samhällets utsatta. Det är genom väljarna som populisterna kan identifieras. Müller lyfter fram att det saknas stöd i verkligheten för påståendet. Det finns inget empiriskt underlag. Tvärtom tycks den typiske populisten snarast vara en socialdarwinist som lyckats i konkurrensen – och som beklagar sig över att andra inte anstränger sig lika hårt. Man ska alltså inte “tycka synd om” populisterna. Det är farligt att underskatta dem. Populisterna ska tas på allvar och inte avfärdas som globaliseringens förlorare.
En annan återvändsgränd är att fokusera på förslagen till politiska lösningar. Inte sällan brukar det heta att populisterna är kortsiktiga och bara har enkla svar. Müller betonar att problemet med detta kriterium, vilket tycks vara en del av Timbro-företrädarnas grundantagande, är att man även drar med demokrater med legitim kritik. Är de som inte accepterar samtida ekonomisk ortodoxi, exempelvis upprätthållandet av euron, också populister? Var drar man gränserna? Är de som kritiserar inflationsmålet populister? Är de som vill avskaffa den svenska välfärdsmarknaden populister? Lär man inte av historien att dagens ekonomiskt oförnuft mycket väl kan vara morgondagens ekonomiskt renlärighet? Det är lätt att stämpla meningsmotståndaren som populist. Men populist är mycket mer än ett skällsord.
Viktigt med tydliga kriterier – was ist Populismus?
Vilka kriterier bör då användas för identifiera populismen? Jan-Werner Müller lyfter fram att populisten alltid ställer det “moraliskt rena folket” mot den “korrupta eliten”. Anti-elitism eller anti-etablissemang är alltså ett första kriterium, men det stannar inte där, ett andra kriterium är att populisten gör sig till ensam företrädare för det “rena och moraliska folket”. Vem eller vilka som tillhör gruppen avgör populisten själv. Inte sällan rör sig populisterna därför i gränslandet till nationalism och rasism, även om den grupperingen “moraliskt rena folket” kan bygga på annat än etnisk tillhörighet. Det är alltså endast och uteslutande populisten som kan representera folket. Detta gör också att man inte accepterar någon opposition. Detta tycks vara ett tredje kriterium, som konsekvens av det andra – det finns ingen acceptans för legitim opposition, vilket också innebär att den politiska liberalismen avvisas.
Timbros förslag om att man ska kompromissa och hitta gemensamma lösningar med populisterna är alltså verklighetsfrånvänt. Riktiga populister kompromissar inte – de ställer ultimatum, ungefär som Sverigedemokraterna. Müllers definition av populismen är snäv, men i gengäld fokuserar den också på det som är viktigt – dess auktoritära underton
Populismen har en egen stil
Populisterna har i regel inga direkta problem med den representativa demokratin – i vart fall inte på samma sätt som Timbro-företrädarna. Populisterna anser att problemet är politikens representanter. De företräder inte det sanna folket. Men perspektivet beror helt på om populisten är i regeringsmakt eller i opposition. Vinner man regeringsmakten förändras i regel konstitutionen och grunderna för demokratin omedelbart, exempelvis som i Ungern och Polen. “Förtroendet” från folket “permanentas”. Man säger sig oftast ha ett särskilt “kontrakt” med folket.
I opposition hävdar populisten däremot att den representativa demokratin är riggad. Man är moraliska vinnare av valet, man har den “tysta majoriteten” på sin sida, man är helt utsatt för konspirationer. De parlamentariska systemen anses vara upprättade för att utestänga dem – vilket inte sällan är en korrekt.
Populismen har också ett eget sätt att regera när de väl vunnit makten, exempelvis som i Ryssland. Staten och statsbyråkratin politiseras fullständigt. Alla poster besätts med de egna företrädarna. De anser att de representerar folket. Staten är följaktligen helt deras. Staten blir en plats för väntjänster. Tidigare i våras besökte jag facken i Ungern och fick då exempel på just såna väntjänster. Likaså fick jag också se exempel på hur populismen fullständigt krossar samhällsorganisationer – en annan egenart som följer med populisternas maktövertagande. Fackliga organisationer i Ungern har i praktiken förlorat strejkrätten och möjligheten att kollektivt påverka förhållandena på arbetsmarknaden.
Tillbaka till DN-debatt
Oron för populismen är helt klart befogad. I synnerhet vad gäller potentiella konsekvenserna för demokratin. Men Timbros lösningsförslag handlar snarast om att begränsa demokratins verkningsområde. Timbros linje tycks vara att demokratin är problemet. Timbro tycks kidnappa populismen i en oro för vad demokratin kan innebära – en möjlighet till förändring av samhället, stopp för ökad ojämlikhet, åtgärder för att skapa full sysselsättning och så vidare. Är det demokratins förändrande makt som skrämmer? Timbro lämnar inget svar på frågan.
Att de som äger vill skydda det de äger är självklart. Så har det alltid varit. Men behöver äganderätten verkligen skyddas än mer från folkviljan? Förutom det grundlagsskydd som redan finns, kan man konstatera att EU-medlemskapet innebär en begränsning av folkviljan i medlemsstaterna. EU är ett fredsprojekt, men EU-rätten handlar i praktiken om äganderätten. Skyddet för den fri rörligheten av varor, tjänster och kapital är också ett skydd för äganderätten. Den som äger ska fritt kunna placera sina tillgångar, oavsett format, där avkastningen är som störst. Folkviljans utrymme inom EU-rätten har ytterst små möjligheter att göra sig gällande. Det demokratiska underskottet är stort.
Av betydelse för demokratins utrymme är även det faktum penningpolitiken frigjorts från folkviljan genom att läggas på en oberoende riksbank. Dessutom har riksdagen frivilligt sedan 1990-talskrisen underkastat sig stränga budgettak. Man kan fråga sig vad borgerligheten mer önskar sig? Ungefär som Åsa Linderborg på Aftonbladet.
Debatt om äganderätt blir ofta perverterad. I tanken blir det ett dialektalt förhållande. Antingen äger man, eller också så äger man inte. Absolut äganderätt ställs mot ingen äganderätt. Vad den svenska rättsrealismen, tillsammans med demokratins genombrott, lyckades med var att nyansera äganderätten. Ägandet måste brytas upp i olika beståndsdelar. Låt mig ta en bilägare som exempel, han kan köra sin bil, sälja den, hyra ut den, pantsätta den eller rent av bränna upp den. Allt detta är delar av äganderätten. Men när vi granskar äganderätten del för del så ser man att det finns begränsningar. Han kan inte köra den hur han vill, parkera den hur han vill, hyra ut den till vem som helst och så vidare. Äganderätten har begränsats i dess olika beståndsdelar.
När Timbro vill lyfta ut äganderätten från demokratin och folkviljans påverkan undrar jag exakt vad som avses. Vad ska konstitutionellt skyddas? Ska lagstiftaren, för att använda exemplet med bilen, förhindras från att anta en köp- eller hyreslag? Behövs inte längre körkort? Att kunna parkera varsomhelst skulle säkert glädja vissa, men inte alla. Att ge äganderätten något slags generellt konstitutionellt skydd från folkviljan framstår som befängt. Och på vilket sätt populismen skulle motverkas på detta sätt blir hängande i ett töcken. Det är rappakalja.
Demokrati som problem eller möjlighet
Man kan förenklat föreställa sig två olika perspektiv på statens uppgifter. Den ena föreställningen är att staten ska kunna användas aktivt. Genom lagstiftning, skatter och statsbudgeten kan staten påverka samhället. Det finns få eller inga sociala eller ekonomiska områden som är fredade från staten. Konsekvensen av den aktiva staten är också att den blir politiserad. Olika intressegrupperingar kommer att försöka påverka staten. Demokratin är central. Alla grupperingar måste få möjlighet att låta sig representeras. Den aktiva staten intervenerar i den ekonomiska och sociala sfären. Välfärdspolitik, arbetsrätt, skatter osv blir föremål för fria och öppna val. Detta är den demokratiska välfärdsstaten som i olika tappningar kommit att bilda norm i Västeuropa och Nordamerika efter andra världskriget.
Den andra föreställningen utgår från en passiv stat. Staten bör ha en upphöjd ställning och frikopplas från intressegrupperingarnas försök till att påverka staten. Demokratin är ett problem. Staten ska inte blanda sig de ekonomiska- och sociala sfärerna av samhället. Välfärdspolitik tynger staten, vilket gör att den kan kritiseras och bör således undvikas. Marknaden bör sköta fördelningen. Teorierna och synen på den icke-intervenerande staten tycks komma i flera nyanser. Detta är nyliberalismen. Det är i denna tanketradition Timbro agerar.
Grunden för nyliberalerna är föreställningen om att demokratin och välfärdsstaten gått för långt och måste rullas tillbaka. Statens handlingsutrymme måste minska. Demokratin är problemet. Marknaden är lösningen. Detta är några av Timbros bärande tankar, vilket slår igenom på DN-debatt – för Timbro är populism i praktiken samma sak som demokrati. Undertonen är auktoritär. Det luktar auktoritär liberalism. Unket.
Historisk återblick
Den centrala frågan är självklart hur demokratin bäst försvaras mot populismen. I sin föreläsning lyfter Jan-Werner Müller ett avgörande perspektiv – lås oss kalla det historiskt. Ett liknande synsätt har framförts av Sverker Gustavsson professor i statsvetenskap. När demokratin introducerades på bred front i Europa efter första världskriget var optimismen stor. Demokratin var en väg mellan fascism och kommunism. Två antidemokratiska ideologier. Genom folkstyret och representation av olika grupper skulle kompromisser växa fram. Demokratin skulle bidra till att lösa människors problem. Genom att demokratin praktiserades skulle den också kunna försvara sig.
Mellankrigstidens demokratiska experiment I Europa slutade dock i ett sammanbrott. Bara en handfull demokratier återstod 1940. På den amerikanska sidan kunde dock demokratin och framtidstron upprätthållas. Den huvudsakliga orsaken var att demokratin praktiserades. Den löste problem och gjorde skillnad i människors liv.
Den europeiska demokratin återupprättades efter kriget, men med en underliggande misstro till folkviljan. Den hade ju trots allt tagit Hitler till makten. De konstitutionella och institutionella ordningar, inklusive EU-samarbetet och Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, som växte fram i Europa byggdes upp så att folkviljan endast med fördröjning och inom begränsade områden skulle få genomslag.
I Sverige saknades erfarenheter av demokratins misslyckande, liksom i USA skyddades demokratin här genom att vi praktiserade demokratin. Kanske förklarar detta också förvåningen över, i vart fall i vissa kretsar, EU-medlemskapets inskränkande verkan på demokratin? I Sverige saknades erfarenhet av demokratins misslyckanden. De institutionella åtgärderna efter 1990-talskrisen lever vi fortfarande med. Demokratins handlingsutrymme har minskat varaktigt.
Mer demokrati bekämpar populismen – inte mindre
Mina tankar går till den danska socialdemokraten Jens-Otto Krag och en anekdot som Bengt Lindroth återger i ”Väljarnas hämnd”. Jens Otto Krag förlorade 1973 valet till en av Nordens första populister. Mogens Glistrup dök upp från ingenstans. Glistrup blev isolerad i Folketinget. Men Krag hade långa samtal på tumanhand med Glistrup. Nyfiket och tålmodigt lyssnade han till idéerna och tankarna.
Krag konstaterade att valförlusten var en “väljarnas hämnd”. Det var det egna partiets oförmåga att fånga upp stämningar i tiden som hade styrt väljarna till populisterna. Kraghs råd till eftervärlden blev enkla. Jaga inte efter personen eller hans parti. Ge er inte ut efter deras väljare. Lös istället de underliggande frågor populisterna pekar på. Lös samhällsproblemen och sluta jaga väljarna.
Med andra ord, att praktisera demokratin och att lösa viktiga samhällsproblem är det mest verkningsfull botemedlet mot populism. Partiernas roll är att knyta människors erfarenhet till politiken – att länka folket till staten. Kan man göra detta så bygger man ett värn mot populismen.
Avslutningsvis, för att vara helt tydlig, man kompromissar inte med populister. Så länge Sverigedemokraterna är ett populistiskt parti så ska de inte delta i det demokratiska arbetet – som i praktiken handlar om att kompromissa och inte att ställa ultimativa krav. Timbros förslag till hur populismen bekämpas förskräcker – begränsa folkviljan och kompromissa med populisterna. För mig låter det mest som ett recept för ökad populism. Det luktar illa. Riktigt unket.
