Till lo.se Sök Meny
Ljud från saker som faller – om tysk kollektiv självreglering och populism

Ljud från saker som faller – om tysk kollektiv självreglering och populism

Det är trångt i Berlins morgontrafik. Sommaren dröjer sig kvar. Daggen glittrar ännu i väggrenens gröngula gräs. Kastanjeträdens kronor hänger tungt. Trots trängseln känns det som ett stilla lugn. Snart tar hösten över.

Jag sitter i en taxi på väg mot Verdis förbundskontor. Jag undrar hur den kollektiva självregleringen mår i Tyskland. Hur har systemet med lagstadgade lägstlöner påverkat det fackliga arbetet? Finns här något facklig-politiska strategiska diskussioner att inspireras av? Vad betyder det att lönepolitiken har politiserats? Och vad betyder den framväxande populismen för tyska fack?

Det är snart två år sedan infördes ett system för lagstadgade löner i Tyskland. I norra Europa finns nu endast två länder som helt reglerar villkoren på arbetsmarknaden genom kollektiv självreglering – Sverige och Danmark.

Det är svårt att motstå frestelsen att tänka på kollektiv självreglering och lönelagstiftning som uteslutande varandra. Det blir lätt ett antingen eller. I den svenska kontexten brukar det heta att lagstadgade lägstlöner är att ge upp partssystemet, men är det verkligen så?

Bilderna från Verdi ska visa sig vara betydligt mer komplexa än väntat. Det är som att titta in i ett kalejdoskop. Man skruvar lite och bilden förändras snabbt. När man tittar noggrant kan man till och med uppfatta den tyska lönelagstiftningen som ett stöd för kollektiv självreglering. Men jag återkommer till det.

 Lönelagstiftningen med många påfarter

Taxichauffören suckar när jag vill betala med kort. Han muttrar osammanhängande. Det är besvärligt. Medan han plockar fram maskinen ur handskfacket frågar jag om införandet av den lagstadgade lägstlönen inneburit något för honom. Stämningen lättar. För honom har det inte inneburit något, men han har kompisar som fått upp lönen. Många gillar den. Hans pappa som är kioskägare var emot den. Men frågan är överspelad nu. Ska jag tro taxichauffören har lönelagstiftningen har blivit en självklarhet. En slags gårdagens nyhet.

Den tyska lönelagstiftningen har flera rötter. När jag senare träffar Verdis chefsekonom beskriver det som att den kollektiva självregleringen utsattes för två ”chocker”.

Den ena chocken hör samman med Tysklands återförenande. I Östtyskland fanns ingen grund för kollektiv självreglering. Fackföreningarna var mentalt allt för knutna till kommunismen. Facket kopplades till tvång. Med den nyvunna friheten blev organisationsgraden låg. Även på arbetsgivarsidan hörde partssystemet samman med tvång. Dessutom fanns det få arbetsgivare att organisera.

I östra Tyskland fanns i praktiken ingen grogrund för partssystemet efter återföreningen. Den kollektiva självregleringen kom därför att verka över huvudet på arbetsmarknadsaktörerna i östra Tyskland. Man måste även minnas att för tysk arbetsmarknad som helhet innebar återföreningen även en slags utbudschock, säger chefskonomen. Den tyska arbetskraften blev plötsligt mycket större.

Den andra chocken var nyliberalismens verkan på tyska politiker. Staten och politiken underminerade möjligheterna för den kollektiva självregleringen avsevärt. Kanske var den tydligaste åtgärderna Schröders arbetsmarknadsreformer som skapade ett större utbud på arbetsmarknaden, i synnerhet genom så kallade minijobs.

De dubbla ”chockerna” gjorde det svårt att upprätthålla kollektivavtalen täckningsgrad. I mitten av 1990-talet var kollektivavtalens täckningsgrad ännu över 80 % i västra Tyskland. När debatten om att införa den lagstadgade minimilönen verkligen tog fart runt 2010 hade kollektivavtalens täckningsgrad sjunkit till närmare 60 % i väst och 50 % i öst.

Den negativa spiralen fick dessutom extra fart när arbetsgivarorganisationerna gjorde en mycket viktig förändring i sina stadgar. I Tyskland var det som det ännu är i Sverige. Medlemskap i en arbetsgivarorganisation innebär att företaget också förpliktigas att tillämpa kollektivavtalet. Principen är bärande för alla system med kollektiv självreglering.

I Tyskland frigjordes medlemskapet i arbetsgivarorganisationen från krav på att tillämpa kollektivavtalet. Täckningsgraden dök snabbt. Kollektivavtalet som instrument för konkurrensneutralitet försvagades ytterligare. Trenden med icke-förpliktigande medlemskap började hos arbetsgivarna inom industrin och spred sig snabbt till andra branscher.

Den kollektiva självregleringen kunde till slut inte fungera som huvudsaklig regleringsmetod. Revorna och hålen i kollektivavtalens täckningsgrad var allt för stora. Konkurrensneutraliteten var satt ur spel samtidigt som medlemmarna började lämna facket. Den kollektiva självregleringen stod i ruiner.

Verdis kamp för att få till stånd lönelagstiftningen tog över 10 år. Fackföreningsrörelsen var inledningsvis splittrad. Det politiska motståndet var massivt. Kampen för lönelagstiftningen är en historia i sig.

Ett politiskt fack

Verdis chefsekonom är påtagligt stolt över att lönelagstiftningen har kommit på plats. Han utstrålar självförtroende. Erfaren och ungdomlig på en och samma gång. Verdis lokaler luktar ännu nytt. Den röda tegelbyggnaden med stora glasfönster känns luftig och modern. Kontoret invigdes samtidigt med att flera förbund i tjänstesektorn gick samman. Sammanslagningen av fem förbund 2001 skapade ett gigantiskt fack med 3,2 miljoner medlemmar.Solen speglar sig i floden Spree när jag tittar ut genom fönstret i fikarummet. Men kaffet är slut. Maskinen vill i vart fall inte samarbeta. Jag får nöja mig med vatten.

Den tyska fackliga traditionen är ungefär som den svenska. Det fackliga arbetet har både en politisk och facklig dimension. Nödvändigheten av politisk aktivitet stod tidigt klart för både tyska och svenska fackföreningar. Även om socialdemokratiska arbetarpartiet fick karaktären av en rent politisk organisation var de ursprungliga medlemmarna huvudsakligen fackföreningar vid grundandet i slutet av 1800-talet.

I Sverige fungerade partiet till en början även som en facklig centralorganisation. Sammanflätningen mellan arbetarrörelsens fackliga och politiska gren var i praktiken total. Samma organisation användes till att verka i både politiska och ekonomiska/fackliga syften.

Från historien kan man hitta inspiration till nutiden. Under det svenska socialdemokratiska partiets konstituerande kongress 1889 antogs även riktlinjer för fackföreningsverksamheten: ”Kongressen anser, att fackföreningarne, för att kunna fylla sin uppgift, böra sysselsätta sig med alla sådana frågor, som äro av betydelse för arbetarne, vare sig dessa frågor äro av social, ekonomisk eller politisk karaktär; och bör mellan fackföreningar på samma plats en ordnad samverkan äga rum.”

Riktlinjen från 1889 är intressant. Någon egentlig åtskillnad mellan den politiska- och ekonomiska liberalismens olika fält tycks inte ha varit aktuell. Snarast framstår det som frågor som faller inom den politiska liberalismens fält aldrig kan ignoreras av fackföreningsrörelsen. Den fackliga organisationen har en viktig funktion i båda de politiska och fackliga/ekonomiska sfärerna.

Grundandet av LO 1898 innebar en tydligare bodelning mellan arbetarrörelsens politiska och fackliga består det grundläggande synsätt består än idag – alla frågor som har ekonomisk, social eller politisk betydelse för arbetarna är också fackliga. Formerna för samverkan mellan arbetarrörelsens fackliga och politiska grenar var omstridda från början – och har så förblivit.

Att tyska fack bestämde sig för att verka för att löner ska sättas med stöd av staten måste påverka relationerna mellan politiker och fack. Det måste påverka balansen mellan den politiska- och ekonomiska liberalismens fält. I vart fall skulle relationerna mellan politiker och parter i Sverige förändras om lagstadgade minimilöner infördes här.

“Det är annorlunda nu”

Tillbaka till Tyskland. Åter till samtiden. Tillbaka till fikarummet på Verdi. Chefsekonomen återkommer ständigt till att Verdi är en ”politisk fackförening”. Jag funderar på om han inte egentligen vill säga att Verdi är ny slags fackförening. Att det är nya tider. Nya behov och nya värderingar.

Väl på hans kontor känns mina frågor om den kollektiva självregleringen i Tyskland lite malplacerade. Lite för fackliga på något sätt. Föråldrade. I det nya Verdi tycks det ”politiska” komma före det ”fackliga”.

Kanske är det mitt svenska sätt att tänka som hindrar mig från att förstå? Kanske likställer jag kollektiv självreglering med de fackliga grunduppgifterna? Sedan jag anställdes på LO har jag fått lära mig att facket har tre grunduppgifter: organisera medlemmar, träffa kollektivavtal och se till att avtalen efterlevs. – En facklig organisation som inte längre har avtal som primäruppgift kan väl inte vara en riktig fackförening, tänker jag för mig själv. Mina tankar svävar iväg, är jag fackligt konservativ? Har tiderna radikalt förändrats? Har jag missat något?

– Verdi fortsätter att träffa kollektivavtal, men arbetet med att driva igenom lönelagstiftningen förändrade Verdi, berättar chefsekonomen. Man måste mycket mera bearbeta och delta i politiken numera. Lobbying och opinionsbildning är viktigt. Politiska kampanjer är centrala. Medan jag lyssnar på honom funderar jag på vad skillnaden mot ett politiskt parti egentligen är – eller en lobbyorganisation för den sakens skull.

Chefsekonomen lyfter fram att skillnaderna mellan de fackliga strategierna har blivit större inom DGB (tyska LO). Industrin som domineras av IG Metall är fortfarande orienterat mot den kollektiva självregleringen. Även om Verdi även tecknar kollektivavtal och arbetar fackligt inom den kollektiva självregleringen så har Verdi förändras.

Jag undrar om förändringen varit till det bättre, men får inget svar på frågan. – Det är annorlunda nu, säger han med ett med ett både charmigt och svårtolkat leende.

Politiker och motparter om politiska fack

Hur påverkas relationen till de politiska partierna när man facket väljer att bli mer politiskt undrar jag. Det hela är ironiskt berättar chefsekonomen. Relationen till SPD, det tyska socialdemokratiska partiet har inte blivit bättre. Tidigare, fram till 1980-talet, fanns ett underförstått stöd till den kollektiva självregleringen genom att politikerna använde staten för att främja partssystemet. Men den nyliberala utbudspolitiken på arbetsmarknaden blev norm för alla partier i Tyskland på 1990-talet – även för SPD.

Det är bara under de senaste månaderna som det gjorts uttalanden från SPD som tyder på att tankebanorna ändrat sig – kanske, säger han. Motståndet till frihandelsavtalsförhandlingarna med USA har börjat att smyga sig in även i SPD. Chefsekonomen anar en svängning i synen på nyliberalismen inom tysk socialdemokrati. Vi återkommer till det.

Relationen mellan SPD och IG-Metall tycks vara mer otvungen. Det finns sannolikt många orsaker till det, men kanske är det enklare med IG-Metall som fortsätter att betona den kollektiva självregleringen, säger han. Rollfördelningen mellan de politiska och fackliga grenarna av arbetarrörelsen förblir sannolikt tydligare på det sättet tänker jag

Jag frågar vad den fackliga strategin med mer politisk inriktning, ”det politiska facket”, betytt för relationen med motparten – arbetsgivarorganisationerna. Relationerna ser olika ut för olika branscher. Där den fackliga organisationsgraden fortsätter att vara hög är även motparten starkare, likaså är kollektivavtalen av större betydelse i dessa branscher. Med starka partsrepresentanter har den kollektiva självregleringen bestått. Kanske är det oundvikligt för arbetsgivare att organisera sig när arbetstagarna gör det, tänker jag.

Bilden av den kollektiva självregleringen visar sig dock vara komplicerad. Fram till det att lönelagstiftningen introducerades var partsrelationerna i en negativ spiral. Den kollektiva självregleringen klarade inte av att fullgöra konkurrensneutralitet eftersom att kollektivavtalens täckningsgrad var för låg, dessutom bidrog ju inte heller arbetsgivarorganisationerna till att konkurrensneutraliteten eftersom kollektivavtalen inte var bindande vid medlemskap. På det sättet tog arbetsgivarna de första stegen mot att politisera partssystemet och förhållandena på arbetsmarknaden, säger chefsekonomen. 

Alternativa konsekvenser för självregleringen

Få saker i livet tycks vara så entydiga och självklara som de kan framstå vid en första påsyn. Den tyska lönelagstiftningen behöver inte beskrivas som ett statligt instrument för att åstadkomma konkurrensneutralitet och förhindra låga löner. Systemet utesluter inte den kollektiva självregleringen. Medan jag pratar med Verdis chefsekonom inser jag att systemet förmodligen bör beskrivas som en förlängning av den kollektiva självregleringen.

Systemet med lagstadgade minimilöner infördes 1 januari 2015. Motiven till att lagstiftningen infördes var att förhindra oskäligt låga löner och återupprätta konkurrensneutralitet, men även att stärka stabiliteten i socialförsäkringssystemen. Vid införandet av lägstlönen beräknades att 3,7 miljoner arbetstagare skulle påverkas när det lägsta lönen bestämdes till 8,5 euro.

Nivån på lägstlönerna ska ses över vartannat år. Den nämnd som fastställer nivån på lägstlönerna är sammansatt av arbetsmarknadens parter med en opartisk ordförande. Utgångspunkten för höjningen av den lagstadgade lönen ska ske med utgångspunkt från löneutvecklingen i de autonoma kollektivavtalen. Det är alltså fack och arbetsgivare som kontrollerar hur lägstlönen utvecklas.

Man kan, om så vill, säga att lönefrågan på så sätt har hållits kvar i partssystemet och inte underkastats partipolitiken. Inget parti kan alltså gå till val med utfästelser om att höja eller sänka den lagstadgade lägtalönen. Å andra sidan kan inte heller fackliga organisationer strejka för att höja den lagstadgade lägstlönen. Nivån på den lagstadgade lägstlönen har underkastats en slags partssammansatt teknokrati. Kanske är detta inte ett helt främmande inslag i ett land som är djupt präglat av ordoliberalismen?

Den nya lönelagstiftnigen har skapat ny dynamik i partssystemet, säger chefsekonomen. Arbetsgivarna har börjat organisera sig igen. En anledning till detta tycks vara att man på det sättet kan utöva inflyttande över lönelagstiftningen. En annan anledning tycks vara mer indirekt, arbetsgivarna har fått upp ögonen för kollektivavtalens fördelar.

Den kollektiva självregleringen har fått en oväntad renässans. Inom köttindustrin har man börjat förhandla och teckna kollektivavtal igen. Den kollektiva självregleringen har genom lönelagstiftningen kommit att stabiliserats. Men samtidigt är det viktigt att inte dra några förhastade slutsatser. Allt är tendenser. Lönelagstiftningen har knappt varit i kraft två år, säger Verdis chefsekonom.

Det viktigaste problemet – medlemsflykt

Med en havererad kaffemaskin stod mitt val mellan vatten med eller utan bubblor. Kolsyran försvinner snabbt. Likaså tycks det vara med Verdis medlemmar. Medlemmarna har lämnat Verdi i ett olycksbådande hastighet. Vid grundandet för snart femton år sedan var medlemsantalet 3,2 miljoner. Idag har man 2,2 miljoner medlemmar. Nästan en tredjedel av medlemskåren har försvunnit.

Frågan är naturligtvis känslig, min fråga är sökande, rekryteringen måste vara ett problem? Det politiska fackliga arbetet som görs av Verdi har väl många fripassagerare?

Arbetet med att organisera medlemmar är besvärligt. Det i särklass största problemet, berättar chefsekonomen. Mellan raderna tolkar jag det som att Verdis politiska arbete finansieras av medlemmar som återfinns i sektorer där kollektivavtalen är viktiga. Det är något lustigt med att den kollektiva självregleringen möjliggör det ”politiska facket” tänker jag.

De omedelbara vinnarna av det politiska fackets arbete är i mycket begränsad utsträckning organiserade. Hur man ska se på detta förhållande är inte entydigt. Nyttan av lönelagstiftningen för de välorganiserade grupperna är indirekt.

Samtidigt är indirekt nytta det normala förhållandet för ett fack. Man betalar medlemsavgiften för att slippa vissa förhållanden. En tidigare kollega till mig brukade beskriva det som myggmedel. Den fackliga medlemsavgiften och myggmedlet vilar på samma grund. Man betalar inte för att få något. Man betalar för att slippa låglönekonkurrens, försämrade villkor på arbetsmarknaden och mygg. Kanske kan även förhållandena inom Verdi beskrivas på detta sätt?

Men lönelagstiftningens nytta tycks även vara mer direkt. Lönelagen har även gett ny kraft till den kollektiva självregleringen. Och detta i sig måste ha positiva konsekvenser även för de välorganiserade tänker jag.

Det känns som en sann ironi. Verdis politiska arbete har varit framgångsrikt. Förbundet har lagt ner tio års arbete på opinionsbildning. Inriktningen på det fackliga arbetet har förändrats. Lönelagstiftningen har återupprättat konkurrensneutraliteten. Villkoren för de som är anställda på arbetsmarknadens utkanter har förbättrats. Trots detta fortsätter medlemmarna att försvinna. Framgången som politiskt fack tycks ironiskt nog leda till att medlemmarna lämnar Verdi.

Populism i startgroparna

Samtalet börjar närma sig ett slags slut. Chefsekonomen skruvar på sig. Han har bråttom till annat. De har en arbetsgrupp som ska färdigställa en kampanj. Jag avslutar med att lyfta frågan om AFD, Alternative für Deutchland, det främlingsfientliga och populistiska parti som växer snabbt.

AFD växte fram ur en grupp ekonomiprofessorer som var kritiska mot euron. Partiet var länge emot lägstlönelagstiftningen. Men partiet togs sedan över av nationalister. Idag är man på väg att bli Tysklands svar på Front National, ett fullständigt populistiskt parti. Men AFD har haft svårt att vinna röster bland arbetaregrupper, berättar chefsekonomen.

AFD är nu mitt uppe i en process där avsikten är att byta uppfattning i lägstlönefrågan. Men avsikten tycks vara att lönelagstiftningen enbart bara gälla för tyskar (!). Sannolikt är det bara en tidsfråga innan partiet gör sig mer attraktivt även för arbetare.

Chefsekonomen berättar att AFD inte ännu försökt sig på att infiltrera de fackliga strukturerna på samma sätt som det populistiska FPÖ gjort i Österrike. Faktum är att AFD idag inte har några kontakter med facket överhuvudtaget. Man förväntar sig dock att partiet kommer att börja bygga fackliga strukturer framöver.

AFD är på frammarsch och vinner röster hos fackliga medlemmar, i synnerhet i östra Tyskland. Bara några veckor tidigare har AFD i delstatsvalen i Mecklenburg-Vorpommern gjort stora framsteg. Med dryga tjugo procent av rösterna blev man näst största parti. Kanske är det denna utveckling som förklarar att SPD nu tycks lägga om sin politik? De nyliberala löftena har inte infriats. Jag undrar om kampen mot populismen kan tvinga SPD att överge nyliberalismen. – Det verkar så, SPD har börjar röra sig ideologiskt, svarar chefsekonomen.

AFD uppvisar alla kännetecken på att vara ett populistiskt parti (läs om Jan-Werner Müllers kriterier för populism). De uppger att de är de enda sanna företrädarna för det tyska folket. De etablerade politiska partierna målas ut som eliter som inte har någon koppling till vanligt folks upplevelser. De fackliga organisationerna har ännu inte dragits in i detta och gjorts till en del av ”etablissemanget”. Utvecklingen i Österrike är oroväckande. Enligt FPÖ utgör facket en del av en arbetararistokrati. En del av etablissemanget. Chefsekonomen förutspår en liknande utveckling i Tyskland där fackliga ledare görs till en del av etablissemanget.

Sensommarens långa skuggor över Tyskland.

Det är med både vemod och oro som jag lämnar Verdi. Men mörkret inte är fullständigt. Det finns strimmor av hopp. När jag promenerar längst med Spree på väg mot DGBs kontor på Hackesher Markt, ungefär i höjd med Jannowitzbrücke, kommer jag att tänka på statsvetaren Peter Mairs ”Ruling the Void”.

Mairs bok beskriver tillståndet i Västeuropas demokratier. Allt färre röster i allmänna val, medlemmarna i de politiska partierna blir allt färre och de som finns kvar tappar allt mer geisten. Väljarna håller på att lämna den politiska arenan samtidigt som även de politiska eliterna drar sig tillbaka. Den politiska bearbetningen och beroendet av allmän opinion har blivit betungande för de politiska eliterna. Politiken tar allt mer formen av underhållning och skådespel.

Inledningsorden till boken är dystra, ”the age of party democracy has passed. Although the parties themselves remain, they have become so disconnected from the wider society, and pursue a form of competition that is so lacking of meaning, that they no longer seem capable of sustain democracy in its present form”.

Mair beskriver ett växande gap mellan folk och politiker. De politiska partierna ska vara en länk mellan människorna och eliterna. Men skillnaden mellan regering och opposition är för det mesta hårfin idag. En verklig politisk opposition ska ge röst åt människor. När oppositionen förtvinar och upphör, när de alternativa rösterna tystnat, riskerar även det demokratiska systemet att fungera. De demokratiska krafterna förlorar då kontrollen över det politiska systemet. Konsekvenserna av partiernas närmaste fullständiga kollaps är oöverskådliga.

Det tillgängliga politiska utrymmet har i de globaliserade, avreglerade och teknokratiska västerländska demokratierna blivit stort. Förmodligen är detta var populismen föds – i tomrummet mellan politiker och människor.

Det är detta tomrum jag tänker när jag går längs med Spree. Dammet yr under mina fötter på den torra grusgången. Solen letar sig fram genom några enorma molnformationer.

Under tårpilarna blir skuggorna långa. Jag föreställer mig att de demokratiska institutionerna i länder med starkt utvecklade partssystem med kollektiv självreglering är mer robusta. Att länder med starka parter inte så lätt låter sig förledas av varken teknokrati eller populism. Att partssystemet kan bilda ett värn som skyddar demokratin.

Är det den kollektiva självregleringen som värn mot populismen som kollapsat i så många av västerlandets demokratier? Nyliberalismen har i det närmaste krossat den amerikanska fackföreningsrörelsen. Kan inte mycket av Trumps framgångar förklaras av den accelerande ojämlikheten? Samma sak i Storbritannien. Förklaras inte Brexit av att brittisk fackföreningsrörelse har kollapsat? Efter det amerikanska presidentvalet kommer nästa stora kamp mot populismen att vara Frankrike.

Mitt känsloläge är dystert. Håller något på att gå förlorat även i Tyskland? Eller är det i själva verket tvärtom? Att det tyska partssystemet ännu håller populister stången? Kanske är min oro omotiverad. Den snabbt växande populismen är redan här. Den svenska varianten heter Sverigedemokraterna. Kommer den svenska kollektiva självregleringen att lyckas med att hålla populismen i marginalerna?

Stämningen är hög på lunchrestaurangerna längs med vattnet. Det är tätt mellan både ölen och människorna. Kanske är det en av sensommarens sista varma dagar. Hösten är inte långt borta. Hoppas den inte blir lika mörk som Stig Dagermans tyska höst.

 

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading
+

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading