I förra veckan presenterade LO och tankesmedjan Tiden en vitbok om sjukförsäkringen. Där försöker vi lista de förändringar som Alliansen gjort sedan man införde “rehabiliteringskedjan”, sommaren 2008. Efter detta har regelförändringarna nämligen varit otaliga. Ja, justeringarna, undantagsreglerna och omprövningarna har varit så många att det även för en sjukförsäkringsexpert är svårt att hålla reda på alla turerna.
Det tillfälligt tillyxade och i all hast tillkomna regelverket är idag ett så stort problem att det påverkar tilltron och legitimiteten för hela välfärdsstaten. Därför ligger det ett demokratiskt värde i att på enkel vardagssvenska försöka bringa ökad klarhet i vad som gäller och vilka effekterna av förändringarna blivit. I denna bloggpost är det främst ettårsgränsen som står i fokus.
Strax innan vitboken var klar kom den senaste regelförändringen. Den rör diskussionen, som bland annat jag och Hanne Kjöller haft, om ettårsgränsen i sjukförsäkringen. Där var tidigare ett av kriterierna för att få fortsatt sjukpenning på 80 procent att man hade en allvarlig sjukdom med “betydande risk för död inom 5 år“. Konkret blev då ett beviljande av en fortsatt 80-procentig sjukpenning*, sett utifrån den cancersjukes sida, onekligen en aning tveeggat. Det är naturligtvis bättre med en 80-procentig sjukpenning än en på 75 procent*, men den cancersjuke kunde ju lätt drabbas av misstanken att bifallsbeslutet grundas på en dödsprognos. Man kunde då fråga sig hur uppbyggligt detta är för en person som befinner sig mitt inne i en kamp mot en aggressiv cancer, där en av de viktiga delarna i rehabiliteringen handlar om att försöka upprätthålla livsgnistan? Man kunde dessutom fråga sig vilka osäkerhetsmarginaler som är behäftade med en medicinsk prognos som fastslår ”betydande risk för död inom 5 år”?
Dessa frågeställningar och denna kritik har de ansvariga myndigheterna nu uppenbarligen lyssnat till. Den 3 juni kom ett besked om att de gått in och justerat i regelveket. Återigen. Själv har jag tappat kollen över vilken gång i ordningen detta sker. Hur som helst, hädanefter finns ordet ”död” inte med i definitionen. Istället är formuleringen nu: ”betydande risk för mycket kraftig försämring inom 5 år”. Av vad som framkommit i media har Försäkringskassan ändå, trots justeringen, ingen avsikt att ändra sin praxis. Hur det blir med den saken, och hur regelförändringen påverkar domstolarnas regeltolkning, återstår däremot att se. Vi kan dock konstatera att ännu en lapp har lagts till ett redan revigt lapptäcke.
Hur regeringen ser på de sjukskrivna framgår trots allt mycket tydligt när man studerar ettårsgränsen, med eller utan det nya undantaget. Här delas de sjukskrivna alltså in i två olika grupper, ”allvarligt sjuka” och övriga. Det ligger nära till hands att göra kopplingar till en föråldrad socialpolitisk terminologi, som etablerades i slutet av 1800-talet och tillämpades inom den gamla fattigvården. Det handlar då om att göra en skarp distinktion mellan ”värdiga och ovärdiga bidragstagare”.
Ibland återkommer dessa gamla tankefigurer och idéer i den moderna politiska debatten. I samband med arbetet för att sänka sjukskrivningskostnaderna i början av 2000-talet spreds exempelvis en bild av de långtidssjukskrivna som ”ovärdiga” fuskare och inbillningssjuka. I denna överutnyttjandediskurs finns det visserligen också ”värdiga” långtidssjuka, dvs de som “oförskyllt” drabbats en så allvarlig sjukdom att inga ekonomiska incitament ens teoretiskt kan tänkas bita på dem. Dessa “värdiga” långtidssjuka ses dock som enstaka undantag som bekräftar huvudregeln. Endast 10 procent av dem som idag passerar ettårsgränsen blir beviljad fortsatt 80 procent i sjukpenning på grund av att de anses ha en “allvarlig sjukdom”. Övriga 90 procent som beviljas sjukpenning efter ett år får sin ersättning sänkt med fem procent.*
De ”ovärdigas” sjukskrivningsbeteende tror sig regeringen kunna påverka med hjälp av ekonomiska incitament. Detta är exempelvis motivet till ersättningssänkningen på 5 procent efter ett års sjukskrivning. De “ovärdiga” borde då, enligt denna ”incitamentsteori”, bli mer benägna att gå från sjukskrivning till arbete. Om dessa teoretiska antaganden skulle stämma överens med hur människor faktiskt reagerar och agerar i dessa situationer skulle uppdelningen, mellan dem med ”allvarlig sjukdom” och övriga sjukskrivna, möjligen vara förståelig. Problemet är bara att ”fakta sparkar”. De sjukskrivna var betydligt sjukare än regeringen räknat med. De var inte inbillningssjuka.
Dessutom har regeringens ”incitamentsteori”, när den mött verkligheten, visat sig vara en både orealistisk och omänsklig skrivbordsprodukt. Tväremot vad ”incitamentsteorin” förutsätter så har den empiriskt grundade forskningen visat att när man sätter ökad ekonomisk press på de allra mest utsatta grupperna, som befinner sig längst bort från den reguljära arbetsmarknaden och som dessutom ofta har ohälsa med i bagaget, glider dessa personer i regel bara ännu längre bort från framtida möjligheter att försörja sig själv på förvärvsarbete (se exempelvis en avhandling av sociologen Daniel Melén). I relation till den så kallade arbetslinjen är detta naturligtvis direkt kontraproduktivt.
Det har även visat sig att det skärpta regelverket i sjukförsäkringen har effekter som på andra sätt motverkar arbetslinjen. Det gäller framför allt långinkomsttagare och kvinnliga arbetare, som idag av ohälsoskäl i allt högre utsträckning tvingas ta ut ålderspension i förtid. Den troligaste orsaken, enligt en rapport från Inspektionen för Socialförsäkringen (ISF), är att de hårdare reglerna i sjukförsäkringen tvingar äldre arbetare som drabbats av ohälsa att lämna arbetslivet i förtid.
Sammanfattningsvis kan alltså ettårsgränsen i sjukförsäkringen användas för att studera de idémässiga grunderna i Alliansens “arbetslinje”. Vad vi då ser är en rigid och hård klass- och könsmaktsordning, som sorterar ut människor i olika grupper och stämplar dem som mer eller mindre “värdiga”. Det doftar unket 1800-tal och gammal Machesterliberalism om Alliansens “arbetslinje”.
*Genom att införa en så kallad omräkningsfaktor på 0,97 vid uträkningen av sjukpenningen har regeringen i praktiken sänkt ersättningsnivåerna från 80 procent till 77,6 procent och från 75 procent till 72,7.
^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^
Läs också: Peter Högberg, Göran Greider, Martin Moberg 1, Ledarsidorna.se, Åsa Janlöv, Alliansfritt Sverige, Jesper Bengtsson, Irene Wennemo, Martin Moberg 2, Ledarsidorna.se, Roger Jönsson, Folkbladet ledare, Piteå-tidningen ledare, Sydöstran ledare, Västerbottens folkblad ledare och Expressens ledare
