“I Stockholm där vårdvalet drivits till sin spets och ekonomismen flödar fritt i vården skrivs flest antibiotikarecept per capita ut. För den som inte får sitt recept kanske blir sur och byter vårdcentral. Vi måste prata om att förkylda människor inte har råd att stanna hemma och vila upp sig och bli friska och att en pressad läkarkår förser de förkylda med recept på läkemedel som är livsfarliga.”
Så skrev Jona Elings i en krönika nyligen. Hennes analys har onekligen sina poänger. Enligt henne gör marknadiseringen av vården, i kombination med ett hårdare arbetsliv som pressar upp sjuknärvaron, att antibiotikaresistensen ökar och allt fler dör av infektioner som nyss var botbara.
Samtidigt vet vi att över två miljoner anställda i vårt land går till jobbet minst två gånger om året trots att de borde sjukskriva sig och stanna hemma i stället. Det motsvarar 50 procent av kvinnorna och 47 procent av männen på arbetsmarknaden. De grupper som har högre sjuknärvaro än andra är exempelvis förskolelärare, socialsekreterare, vårdpersonal, byggjobbare, restauranganställda och lagerarbetare.
Det finns all anledning att ifrågasätta det kloka i att styvnackat hålla fast vid karensdagen i sjukförsäkringen. Detta gäller särskilt i tider när olika smittosamma sjukdomar och virus sprids allt snabbare. Virus och bakterier känner ju inga landsgränser. Är det verkligen optimalt att i sjukförsäkringen ha en inbyggd mekanism som i sig leder till ökad destruktiv sjuknärvaro och därmed till ökad smittspridning?
Professor Gunnar Aronsson, på psykologiska institutionen vid Stockholms universitet, är en av de främsta forskarna på området. Han delar upp personer med hög sjuknärvaro i tre grupper:
1. De som har yrken med låg lön,
2. Personer med otrygga anställningar,
3. Högutbildade med specialkompetens, som kan vara svåra att ersätta.
Gunnar Aronsson tror att det som avgör valet mellan att stanna hemma eller gå till jobbet oftast är hög tidspress och små ekonomiska marginaler: ”Många har helt enkelt inte råd med karensdagen. Man glömmer dock bort att dagens sjuknärvaro kan vara morgondagens sjukfrånvaro”, säger han. En hög destruktiv sjuknärvaro, dvs när många enligt den medicinska kunskapen borde vara sjukfrånvarande men ändå jobbar, leder av allt att döma till långsiktigt negativa konsekvenser för folkhälsan.
Det mest logiska hade väl, mot denna bakgrund, varit att avskaffa karensdagen helt och hållet. Detta inte minst beroende på att den genererar en sjuknärvaro som sprider smitta bland annat i vården och omsorgen. Detta var också det som den senaste LO-kongressen beslutade om.
Vill eller kan man inte, av olika skäl, gå hela vägen direkt kan man börja med att ersätta karensdagen med ett s.k. karensavdrag, så som framträdande företrädare för LO föreslagit (se SvD 2013-06-23).
Genom att införa ett karensavdrag kan man åtminstone delvis skydda de grupper som drabbas allra hårdast av det avbräck en karensdag innebär, det handlar framför allt om det stora antalet kvinnor som arbetar deltid/nattetid ofta med koncentrerad arbetstid och med otrygga anställningar.
Frågan om att avskaffa dagens otidsenliga karensdag rör otvivelaktigt såväl folkhälsan som klass- och könsmaktsordningen.
*****************************
