Till lo.se Sök Meny
Dan Eliassons twitter och vad det egentligen handlar om…

Dan Eliassons twitter och vad det egentligen handlar om…

Försäkringskassans generaldirektör Dan Eliasson twittrar om ettårsgränsen i sjukförsäkringen: Bra att T Eneroth ställer Riksdagsfråga om cancersjuka. Då kan skrönorna om dödsintyg klaras ut“. Samtidigt sitter jag med några intressanta sjukförsäkringsdomar framför mig som rör just ettårsgränsen. Det är relativt färska domar, högst ett år gamla. Dessa är dock endast ett litet axplock, en liten bråkdel av alla de domstolsbeslut som rör sjukförsäkringen under ett år i vårt land. Domarna handlar om fyra kvinnor som fortfarande har cancer och/eller lider av sviterna av cancerbehandlingen.

Samtliga domar handlar alltså om kvinnor som varit sjukskrivna i ett år. Då ställs de inför regeringens ettårsgräns och deras rätt till ersättning ska prövas, bland annat mot de kriterier för ”allvarlig sjukdom” som Socialstyrelsen uppställt sommaren 2010. Ni vet de där det femte kriteriet är ”betydande risk för död inom fem år”.

Enligt socialförsäkringsminister Ulf Kristersson har regeringen efter den tidigare kritiken för något år sedan, från bland andra cancerläkare vid Karolinska Institutet (KI), nu justerat regelverket så att det fungerar bra. Men när jag läser domarna kan jag inte låta bli att undra.

En av dessa personer, vi kan kalla henne Sofia, är 50 år när förvaltningsrättens dom faller i april förra året. Av domstolshandlingarna framgår att Sofia har flera elakartade lymftumörer, som hon behandlats för och behandlingen måste fortsätta så länge hon lever. Hon besväras av symptomen från tumörerna, hon har ont där de finns och mår ofta illa och är extremt trött. Senaste röntgen visade dessutom att hon har nerver i kläm i nacken och därför har nervsmärtor och domningar i båda armarna. Detta begränsar hennes rörelseförmåga.

Sofia ansöker om fortsatt sjukpenning på normalnivå, d.v.s. till 80 procent. Den behandlande läkaren anser att Sofia uppfyller flera av kriterierna för ”allvarlig sjukdom” och bör därför beviljas sjukpenning på 80-procentsnivån. Men Försäkringskassan håller inte med. De anser inte Sofia uppfyller kriterierna för ”allvarlig sjukdom”, inte heller anser de att hon har en nedsatt arbetsförmåga med minst en fjärdedel. Sofia tvingas därför överklaga till förvaltningsrätten.

Förvaltningsrätten avslår Sofias ansökan om att få sjukpenning till 80-procent. De anser inte heller, i likhet med Försäkringskassan, att hon kan anses ha en ”allvarlig sjukdom”. Detta trots att Sofia har flera elakartade tumörer, som hon fortfarande behandlas för och att denna behandling måste fortgå resten av livet. Uppenbarligen går det inte att fastslå om Sofia (enligt det femte kriteriet) löper en betydande risk att dö inom fem år. Däremot beviljar förvaltningsrätten henne sjukpenning på fortsättningsnivå d.v.s. till 75 procent i högst ytterligare 550 dagar. Därefter är det tänkt att Sofia ska överföras till Arbetsförmedlingen och det speciella program för utförsäkrade som regeringen inrättat, arbetslivsintroduktion (ALI).

Ett annat ärende rör en idag 55-årig kvinna. Vi kan kalla henne Maria. Sedan 2006 har hon haft en mycket aggressiv munsjukdom i en stor del av munhålan, vilken ungefär ett år senare övergick till cancer i underkäken. Trots avlägsnande av tumör och strålbehandling har den aggressiva munsjukdomen kvarstått. På grund av strålskador behövde samtliga tänder i underkäken avlägsnas hösten 2010.

Maria har till följd av den svåra munsjukdomen smärtor från munhålan och strålskadorna i munnen måste hela tiden kylas av. Hon har också nedsatt gapförmåga, stora ät- och sväljbesvär och talet är sluddrigt och rösten svag. Det har inte gått att utföra någon tandprotes eller rehabilitering med fastsittande tänder på implantat. Till följd av munbesvären och deformeringen i ansiktet har Maria utvecklat en depression och ångest för vilken hon inte kan medicinera pga muntorrhet. Hon har svårt att visa sig bland andra, har nära till gråt, svårigheter i sociala sammanhang, nedsatt psykisk ork och störd nattsömn samt värk i leder vilket ytterligare stör hennes sömn. Som en konsekvens av sömnstörningarna har hon nedsatta kognitiva funktioner. Utöver detta har hon efter en fotoperation svårigheter att belasta vänster fot och att stå längre stunder.

Försäkringskassan beviljar dock inte Maria någon ersättning alls. Motivet är att så som funktionsnedsättningen och aktivitetsbegränsningen beskrivs i det medicinska underlaget framgår det inte att Maria har en nedsatt arbetsförmåga med minst en fjärdedel. Försäkringskassan stödjer sig på ett yttrande av den försäkringsmedicinske rådgivaren.

Maria överklagar då till förvaltningsrätten, som avslår hennes överklagan och ger Försäkringskassan rätt. Maria driver ändå frågan vidare till högre instans. I slutet av maj förra året (2013) fattar så kammarrätten beslut om att bifalla Marias överklagan och ge henne rätt till sjukpenning på normal nivå, d.v.s. 80-procent. Beslutet grundas dock inte på något av kriterierna som rör ”allvarlig sjukdom”, utan utgår istället från att hon helt saknar arbetsförmåga i förhållande till arbeten på arbetsmarknaden. Till slut fick alltså Maria rätt. Men det var en lång resa som hon, trots sin svåra sjukdom, tvingades göra.

En tredje dom från slutet av förra året rör den då 64-åriga läraren Tora, som drabbats av bröstcancer som hon får cellgiftsbehandling mot. Hon måste fortsätta att medicinera mot cancern, liksom mot sitt höga blodtryck. Utöver detta har Tora dessutom Crohns sjukdom, propp i benet, hypertoni, nedsatt hörsel och hörapparat. Trots detta anser Försäkringskassan att Tora, efter ett halvt års sjukskrivning, saknar rätt till sjukpenning från sjukförsäkringen. I december förra året avslår Kammarrätten Toras ansökan om rätt till sjukpenning och fastställer Försäkringskassans beslut. Skälet är att Tora, då 64-år gammal, anses ha en arbetsförmåga som inte är nedsatt med minst en fjärdedel i ett lättare och mindre stressigt arbete.

I ungefär samma situation som Tora är Inger, som är 63-år och har jobbat som undersköterska. Också Inger har flera olika diagnoser, s.k. samsjuklighet. I Ingers fall handlar det om att hon varit sjukskriven i ett år pga bröstcancer och den behandling som detta fört med sig. Hon har dessutom fibromyalgi, hypertoni och förstämningssyndrom. I oktober förra året faller förvaltningsrättens dom. Precis som Tora anses hennes arbetsförmåga inte vara nedsatt med minst en fjärdedel i ett lättare och mindre stressigt arbete. Hon uppmanas därför att söka arbete på heltid på arbetsmarknaden. Detta trots att hennes läkare anser att hon inte klarar av att arbeta heltid.

Liknande fall som Toras och Ingers – d.v.s. gamla trotjänare som strax innan pensionsåldern insjuknar och blir hänvisade till Arbetsförmedlingen för att söka nytt jobb – är relativt vanliga redan efter ett halvt års sjukskrivning.

Detta var som sagt bara ett litet axplock. Fyra människor av kött och blod. Fyra kvinnor med olika typer av cancersjukdomar, som blivit prövade mot undantagsregler vid olika tidsgränser i sjukförsäkringen. Ingen av de cancersjuka kvinnorna uppfyllde det femte kriteriet rörande begreppet ”allvarlig sjukdom”. Endast en av dem beviljades fortsatt ersättning på 80-procentnivån. En annan befinner sig just nu inne i rehabiliteringskedjan och blir förmodligen ganska snart hänvisad till Arbetsförmedlingen. Två av dem blev strax innan pensionsåldern utskickade på arbetsmarknaden för att söka nytt jobb.

Att det i samtliga fall är frågan om just kvinnor är ingen tillfällighet. Det är nämligen oftast kvinnor som blir långtidssjukskrivna och sedan utförsäkras och får problem med de nya sjukreglerna. Här finns en viktig könsaspekt som definitiv förtjänar mer uppmärksamhet i samhällsdebatten. Dagens klass- och könsmaktsordning genererar onekligen kvinnlig ohälsa.

Nästa gång du hör socialförsäkringsminister Ulf Kristersson tala om att vi har en sjukförsäkring som ger cancersjuka trygghet tänk då på dessa fyra fall. Är detta trygghet? Har vi verkligen idag en rimlig och rättssäker sjukförsäkring? Vad tror du Sofia, Maria, Tora och Inger svarar på dessa frågor?

Att enbart fokusera på huruvida det verkligen finns s.k. dödsintyg eller inte är ett föga konstruktivt förhållningssätt. Det viktiga är väl ändå vad som sker med sjuka människor i vårt land och hur de själva upplever sin situation. Helt uppenbart har vi stora problem med tidsgränserna i sjukförsäkringen, inte bara ettårs gränsen.

Precis som Aftonbladet skrev i veckan lämnas dessutom många, med lindrigare sjukdomar än de fyra kvinnor jag nu berättat om, i total passivitet – utan att de fått några som helst chanser till en rimlig rehabilitering. Tyvärr syns det väldigt lite av detta i mediedebatten idag.

Om detta borde vi tala, samtala, debattera och twittra…

*****************************

Läs också:  Martin G Moberg, ETC 1, ETC2, Anne-Marie Lindgren 1, Anne-Marie Lindgren2, Peter Högberg, Roger Jönsson, Oscar Erneroth, Staffan Lindström, Gotlands folkblad, SR Ekot

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading
+

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading