Till lo.se Sök Meny
Dränk inte välfärdsarbetarna i ännu mer kontrollbyråkrati!

Dränk inte välfärdsarbetarna i ännu mer kontrollbyråkrati!

Nyligen fick vi återigen bekräftat att en kraftig majoritet av svenska folket fortfarande är mot vinstdrift i välfärden. Ja, det är inte bara 80 procent av folket som vill stoppa/begränsa de privata vinstuttagen ur välfärden. Det vill också var tredje direktör.

De otaliga miljoner näringslivets lobbyorganisationer och välfärdsbolagen satsat på olika kampanjer för att vända opinionen verkar inte haft något större effekt. De har visserligen lyckats få Sverigedemokraterna (SD) att byta ståndpunkt och numera, i likhet med de borgerliga partierna, marschera i takt med kapitalintresserna. Men svenska folket rår de inte på. Hittills.

Den senaste tiden tycks strategin dock ha justerats något. Som vanligt är det husbondens röst, moderaterna, som är först ut på plan. Nu handlar det om att, med hjälp av den riksdagsmajoritet som allianspartierna och SD har, försöka binda fast socialdemokratin vid en uppgörelse över blockgränsen som säkrar fortsatt vinstdrift i välfärden. De problem vinstdriften och marknadstänkandet skapar ska åtgärdas genom att man ger sig på allt annat än just vinstdriften och marknadstänkandet.

Anna Kinberg Batra (AKB) pratar om vikten av att ställa hårdare kvalitetskrav och till och med kunna begränsa vinstuttagen eller ta över privat verksamheten i offentlig regi, om en aktör inte lever upp till de uppställda kvalitetskraven. Med en överenskommelse om detta säger man sig vilja undvika ett destruktivt skyttegravskrig i riksdagen och istället slå in på “kvalitetsspåret”. Detta kan låta bra. Ingen kan väl vara emot bättre kvalitet i välfärden. Men naturligtvis är det hela inte så enkelt. Anna Kinberg Batra och välfärdskapitalisterna har mer än en räv bakom örat.

Ja, jag anser till och med att den strategi AKB och moderaterna lanserat inte bara syftar till att rädda välfärdsbolagens vinster utan dessutom riskerar att skapa mer problem i välfärden än den löser. Med AKBs strategi riskerar välfärdsarbetarna att begränsas av ännu mera detaljregler och kontrollbyråkrati än den som finns redan idag.

Grundproblemet med Moderaternas och AKBs så kallade kvalitetsspår har bland andra den amerikanske forskaren John Donahue ringat in i den banbrytande och idag klassiska boken “Den svåra konsten att privatisera”. Donahues anser en förutsättning för att en verksamhet ska kunna konkurrensutsattas är att det måste vara möjligt att precisera det aktuella kontraktet eller avtalet så långt att kvaliteten på tjänsten/produkten tydligt kan definieras och mätas.

Donahue menar att det är skillnader på tjänster och tjänster. När det gäller tjänster där den produktiva effektiviteten är viktig (det vill säga ”hårdare” och mer tekniska tjänster) är det mindre problematiskt att hitta fram till rimliga kvalitetsmått, vilket gör dessa tjänster lättare att konkurrensutsätta. Detta är dock inte helt lätt och kräver naturligtvis upphandlingskompetens, vilket olika typer av upphandlingsaffärer den senaste tiden tydligt visat. Men det är ändå fullt möjligt att relativt väl avgöra om en byggnadskonstruktion eller ett vägbygge uppfyller specificerade krav på exempelvis säkerhet, tillgänglighet, påfrestning och långsiktig hållbarhet.

När det gäller att hantera människor, där det är centralt att verksamheten utförs med respekt för den enskildes integritet och värdighet, blir det betydligt mer problematiskt. För de människonära välfärdstjänsterna är det svårt att åstadkomma en tydligt mätbar kravspecifikation. Att mäta kvalitet blir lite som att skjuta på ett rörligt mål eller som att jaga en tvål i duschen.

Om de skattefinansierade människonära välfärdsverksamheterna ändå marknadsutsätts riskerar detta att leda till en ökad kontroll- och kvalitetsmätningsbyråkrati. Det utvärderingsindustriella komplexet sväller. De yrkesverksammas professionalitet naggas i kanten. Vi får en successiv detaljreglering ända in i operationssalar, äldreboenden och klassrum. Ja, vi har det i stor utsträckning redan idag, inte minst beroende på att marknadiseringen av välfärden här gått längre än i andra jämförbara länder.

För skolans vidkommande menar exempelvis skolforskaren Jonas Vlachos att den detaljreglering som följer i vinstdriftens spår riskerar att strypa den yrkesstolthet som är många lärares främsta drivkraft, nämligen den som utgår från den erfarenhetsbaserade kunskap som ofta växer fram ur den pedagogiska friheten. Troligen ligger här en viktig förklaring till den svenska skolans problem idag.

Statsmakternas svar på skolans uppenbara kvalitetsproblem har hittills varit en omfattande detaljreglering. Under Jan Björklunds tid som skolminister haglade detaljreglerna över skolsektorn: lärarlegitimation, krav på skolledares utbildning, lag om skolbibliotek, lag om särskilt stöd, ökad användning av nationella prov, mer detaljerade kursplaner och betygskriterier, lag om individuella utvecklingsplaner, inskränkning av möjligheterna att ge estetiska kurser, påbud om betyg från årskurs sex osv. På så sätt har lärarnas yrkesprofessionalitet inskränkts steg för steg. På samma sätt kan man resonera också när det gäller läkare, poliser, sjuksköterskor, förskolepersonal och vårdbiträden m.fl.

En del av kritiken mot marknadstänkandets utbredning träffar idag också offentligt driven välfärdsverksamhet, där man i allt för stor uträckning börjat följa och kopiera de vinstdrivna marknadsaktörernas organisationstänkande (New Public Management, NPM). “Tilliten till det professionella ansvaret har ersattas av kontrollsystem som riskerat att sätta den professionella etiken ur spel och som hotar den grundläggande mänskliga kvaliteten i verksamheterna”, skrev exempelvis ordförandena för Lärarnas Riksförbund, Polisförbundet och Läkarförbundet på DN-debatt för något år sedan.

Dessa fackförbundsordföranden kritiserade införandet av New public management (NPM) och olika marknadsmodeller i sina verksamheter. De fortsätter: ”I alla våra olika verksamheter är gott omdöme en av de viktigaste egenskaperna i yrkesutövandet. Men gott omdöme kan inte enkelt mätas. Gott omdöme får man genom utbildning och erfarenhet. Samhället måste lita på och värdera våra yrkesgruppers kompetens och professionalism. Det är en ödesfråga för den svenska välfärden.”

Det är lätt att hålla med när yrkeskunskapen talar.
Med en vinstdriven välfärdsverksamhet renodlas det marknadstänkande som fackförbundsordförandena kritiserar och vi riskerar därmed att få en så hårt reglerad och standardiserad verksamhet att själva styrningen blir ett hot mot såväl valfriheten som kvaliteten.

Jämfört med denna situation är det enligt Vlachos och många andra välfärdsforskare bättre att direkt ge sig på problemets kärna d.v.s. den resultatjakt som gör den kortsiktiga vinsten till både mål och styråra, vilket ju är den grundläggande drivkraften i marknadsmodellen. En rimlig och stram vinstbegränsning skulle ha en självsanerande effekt och sålla bort de utförare som inte sätter den grundläggande verksamhetsidén, om en demokratiskt styrd och jämlik välfärd, främst. När detta är gjort måste naturligtvis ytterligare steg tas och själva grundtanken bakom New Public Management fasas ut ur välfärdssektorn. Därmed skulle vi kunna undvika att den så svårdefinierade kvaliteten hamnade på undantag och kortsiktigt resultattänkande och vinstjakt istället sätts i högsätet.

Denna hållning är dessutom av särskild betydelse beroende på att välfärdssektorn i framtiden av allt att döma kommer att behöva betydande resurstillskott. För att medborgarna ska gå med på ökade skatteuttag för att finansiera dessa offentliga tjänster måste de naturligtvis kunna tillförsäkras att deras skattepengar går till det som är avsikten – dvs vård, skola och omsorg – och inte rinner iväg till diverse privata konton. Detta är ytterst en viktig framtida legitimitetsfråga för hela välfärdsstaten.

Moderaternas ensidiga fokus på kvalitetsmått kombinerat med en bibehållen vinstdrift och marknadsstyrning i välfärdssektorn riskerar att ytterligare öka byråkratiseringen och urgröpa de anställdas yrkesprofessionalitet. Kvalitetsspåret är egentligen ett byråkratispår. Visst skapas jobb för organisationskonsulter och andra i det utvärderingsindustriella komplexet, men kvaliteten i välfärdstjänsterna förbättras knappast.

Om politikerna i riksdagen ska sluta en överenskommelse över blockgränsen för att förbättra kvaliteten i välfärden borde denna handla om att plocka bort den kortsiktiga resultatjakten och den övertro på marknadsmekanismerna som idag håller på att dränka välfärdsarbetarna i kontrollbyråkrati och detaljregler.

Avslutningsvis vill jag skicka med en uppmaning och en fråga till våra politiker: Sluta “leka affär” med de skattepengar vi avsatt till vården, skolan och omsorgen! 80 procent av svenska folket ser de problem som marknadstänkandet skapat i välfärdssektorn. När ska ni vända er bort från den kampanjretorik som välfärdskapitalisternas lobbyorganisationer pumpar ut och istället börja lyssna till era egna väljare?

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading
+

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading