I sjukförsäkringsdebatten sätts ofta fokus enbart på sjukpenningen. Få talar om sjukersättningen (tidigare benämnd ”förtidspension”), som rör dem som har livslånga och kroniska sjukdomar som nedsätter arbetsförmågan. Men ska vi få en samlad bild av den sjukfrånvaro som Försäkringskassan (FK) finansierar måste vi också ta med sjukersättningen i analysen.
År 2009 konstaterade alliansregeringens egen utredare (SOU 2009:89, s. 277) att Sverige sannolikt hade OECD-världens hårdaste kvalifikationsregler för sjukersättning. Året innan hade alliansregeringen skärpt kraven på ett sätt vi inte sett motsvarighet till tidigare. Lagstiftningen är i praktiken densamma idag. För att beviljas sjukersättning ska arbetsförmågan, enligt Försäkringskassan (FK), vara nedsatt med minst en fjärdedel i alla arbeten på arbetsmarknaden. I begreppet alla arbeten på arbetsmarknaden ingår särskilt anpassade arbeten och anställningar med anställningsstöd.
”Nålsögat” den som ansöker om sjukersättning ska igenom verkar dessutom ha blivit ännu smalare de senaste åren. År 2014 fick ca 53 procent av de som ansökte om sjukersättning avslag på sin ansökan. Förra året (2016) var motsvarande siffra 71 procent (se ISFs rapport 2017:6, s. 24). Färre än en tredjedel av dem som ansöker om sjukersättning, ofta efter rekommendation från läkare, får idag alltså sin ansökan beviljad av Försäkringskassan.
Att det är så få som numera får sjukersättning påverkar naturligtvis också sjukpenningtalet. När dörren till sjukersättningen i princip är stängd är sjukpenning alternativet för den som har en långvarig sjukdom som nedsätter arbetsförmågan. Under de år som vi såg en ökning av sjukpenningtalet (2010-2014) gjorde Försäkringskassan bedömningen att 50 procent av ökningen berodde på de ändrade och hårdare reglerna för att beviljas sjukersättning (Se Försäkringskassans socialförsäkringsrapport 2015:6, s. 6).
När regeringen 2015 tog sin handlingsplan för att minska sjukfrånvaron siffersatte man inte bara ett mål för sjukpenningtalet (9,0 sjukpennigdagar i genomsnitt per försäkrad år 2020), utan också för sjukersättningen (18 000 nybeviljade sjukersättningar per år till 2020). Detta mål har dock underskridits rejält av FK. År 2015 nybeviljades 11 650 sjukersättningar och förra året endast 8 868, alltså inte ens hälften av den nivå som är regeringens målsättning. Minskningen avspeglar knappast en så drastisk förbättring av folkhälsan, utan beror av allt att döma på en skärpt tillämpning av FK. Här finns också en viktig del av förklaringen till varför andelen långtidssjukskrivna med sjukpenning ökar.
Ser vi till det regeringen kallar den ”totala sjukfrånvaron” (sjuk- och rehabiliteringspenning och sjukersättning) så har den legat på en relativt stabil nivå de senaste åren. Antalet med sjukersättning minskar kontinuerligt och antalet med sjukpenning har tidigare ökat men minskar nu sedan årsskiftet (se nedanstående diagram i regeringens budgetproposition 2017, s. 19). Regeringen konstaterar att under åren 2003–2013 sker ”en kontinuerlig minskning för att därefter öka svagt. Under det senaste året har nivån varit stabil kring 28 dagar” (bp 2017, s.19).
De som lever på sjukersättning lever oftast med små ekonomiska marginaler. Ungefär 30 procent av kvinnorna och 20 procent av männen som beviljats sjukersättning (2016) har den inte på heltid, utan har det som kallas partiell sjukersättning. Har man dock blivit beviljad sjukersättning på heltid är den inkomstrelaterade ersättning man får från FK inte särskilt hög, den varierar mellan garantiersättningen på 8 960 kr/mån och maxbeloppet på 18 116 kr/mån.
Frilansjournalisten och ekonomen Micael Kallin har visat hur de långtidssjuka, som trots de hårda kvalifikationskraven beviljats sjukersättning, påverkats ekonomiskt de senaste åren. Bilden är tydlig men samtidigt dyster (se artikel i Ekonomistas). Den inkomstrelaterade sjukersättningen ska enligt lagen ersätta upp till 64,7 procent av förlorad arbetsinkomst men ersätter i praktiken betydligt mindre, skriver Kallin. I december 2003 var hel inkomstrelaterad sjukersättning i genomsnitt 49 procent av arbetsmarknadens genomsnittslön. I december 2016 hade ersättningen sjunkit till knappt 39 procent.
Orsakerna till att de med sjukersättning halkar efter är dels att de sociala ersättningarna indexeras utifrån konsumentpriserna och inte följer löneutvecklingen samt FKs sätt att beräkna sjukersättningen (antagandeinkomsten). Skillnaderna mellan lön respektive sjukersättning förstärks dessutom ytterligare av de ”jobbskatteavdrag” som alliansen införde. Det gör att de med inkomstrelaterad hel sjukersättning i december 2016 i genomsnitt betalade 1 000 kronor mer i skatt i månaden än arbetstagare på samma inkomstnivå.
Att påstå att de som lever på sjukersättning har små ekonomiska marginaler att röra sig med är alltså knappast någon överdrift. Många av dem tvingas idag söka hjälp och stöd hos anhöriga, hos frivillig organisationerna eller på kommunernas socialkontor för att klara sig.
LO har, trots att det varit svårt att få genomslag i mediedebatten, vid flera tillfällen försökt lyfta fram att det finns anledning se över och göra kvalifikationsreglerna för sjukersättningen rimligare. Vid ett flertal tillfällen har också LO krävt att sjukersättningen ska höjas så att den ger trygghet för personer med kroniska och fleråriga, men inte nödvändigtvis livslånga, sjukdomstillstånd (se exempelvis LO-rapporten ”Framtidens sjukförsäkring…”, s. 11).
Att LO med jämna mellanrum, utan att hittills ha lyckats särskilt väl, lyft denna fråga är inte så konstigt. I grunden handlar det om klass- och könsmakt, eftersom det i störst utsträckning är kvinnliga medlemmar i LO-yrken som blir långtidssjuka och möter de tuffa villkoren som gäller för sjukersättningen. Den politiker som pratar om vikten av att öka jämlikheten i samhället har här onekligen en viktig utmaning. Är det någon som känner sig manad att kliva fram och ta upp den kastade handsken och driva frågan om rimligare villkor för de långtidssjuka?
Är det verkligen rimligt att vi ska ha OECD-världens hårdaste kvalifikationskrav för sjukersättning och att de som trots allt får sjukersättning sedan ska fattiggöras på det sätt som sker idag?
