Till lo.se Sök Meny
Hanne Kjöller använder sin makt för att svärta ner och misstänkliggöra

Hanne Kjöller använder sin makt för att svärta ner och misstänkliggöra

Om den långa artikel i lördagens DN (22/3) av Hanne Kjöller, där bl.a. jag stod i skottgluggen, finns mycket att säga. Hittills har jag kommenterat detta i en kortkommentar på LO-bloggen (22/3). Nu när lite mer tid gives vill jag utveckla mina uppfattningar ytterligare.

För det första är det både märkligt och stötande att Kjöller likställer referat av domstolsbeslut med vandringssägner eller politiska myter. Det jag skriver om rör ju sig faktiskt inte om löst spridda “berättelser” utan om underlag för beslut i domstol. Dessa människor finns. De är inte påhittade. De är inga myter. Att jag använder pseudonymer beror på att jag inte vill hänga ut enskilda i offentligheten. Det handlar om god publicistisk etik. Att andra medier sedan väljer att referera till dessa fall är heller inte konstigt. Det är faktiskt inte, som Kjöller i konspiratorisk anda vill antyda, ett försökt till politisk mytbildning. Det är heller inte första gången ett antal journalister utgår ifrån eller refererar till en bloggtext jag skrivit. Denna typ av nyhetsspridning sker ju dessutom dagligdags.

För några veckor (4/3) sedan bloggade jag alltså om ettårsgränsen i sjukförsäkringen och fyra domstolsbeslut rörande personer som haft eller fortfarande har cancer. Efter detta har jag när någon efterfrågat det delat med mig av mitt underlag. När Kjöller själv mejlade mig i förra veckan för att få tillgång till materialet ställde jag givetvis upp. Skälet till att jag så snabbt som möjligt var behjälplig med att översända de efterfrågade målnummren är att jag tycker det är rimligt att låta andra, även de med annan värdegrund än jag själv, ordentligt granska min text och hanteringen av bakgrundsmaterialet. Det handlar om såväl kvalitetssäkring som långsiktig trovärdighet. Tyvärr, kan jag efter att ha läst Kjöllers text konstatera att hon uppenbart hade helt andra syften.

Ett av de fall som Kjöller refererar till rör en kvinna med lymfcancer. Här har flera läsare av Kjöllers försåtligt formulerade krönika uppenbarligen fått för sig att det är jag som sprider sakfel i detta fall. Det stämmer inte. Den som läst min bloggtext vet att jag uppger att personen i fråga får avslag på sin ansökan om 80 procent, men bifall på sjukpenning på 75-procentsnivån. Hon har alltså inte utförsäkrats, även om hennes situation idag knappast är avundsvärd. Att sedan andra skribenter refererar min text felaktigt är ju inget jag kan belastas för. I detta fall, liksom i de tre övriga enskilda fall jag refererar, har Kjöller faktiskt inte lyckas beslå mig med ett enda sakfel. Det som står i min bloggtext är alltså sakligt korrekt.

Att jag och Kjöller hanterar samma bakgrundsmaterial på olika sätt är helt klart. När jag går igenom Kjöllers text kan jag faktiskt inte hitta ett enda exempel i något av fallen där Kjöller valt att lyfta fram förhållanden som talar för att den försäkrade faktiskt har en svår sjukdom. I samtliga fall där Kjöller lyfter fram andra fakta än jag pekar de i riktning mot att bagatellisera sjukdomstillståndet. I detta finns en tydlig systematik. Kjöller tycks vara ute efter att visa att dessa personer inte alls är så sjuka som jag eller andra vill göra gällande.

Men riktigt så ensidiga är faktiskt inte mina domstolsreferat. Visst har jag strävat efter att förenkla. Hela materialet kan ju av utrymmesskäl inte tas med i en bloggtext. I vissa fall har det faktiskt inneburit att jag avstått från att nämna exempelvis läkarutlåtanden som styrker den enskildes rätt till ersättning. Eller att flera läkare, också specialister, anser att den försäkrade borde ha rätt till högre ersättning. I andra fall har jag valt bort detaljer i underlaget som styrker den enskildes arbetsoförmåga. När jag går igenom Kjöllers text kan jag däremot konstatera att strävan efter balans helt saknas.

Riktigt otäckt blir det i de fall där Kjöller, på amatörmässiga grunder, drar en skarp skiljelinje mellan vad som är cancer och vad som är andra sjukdomar eller när hon antyder att har man opererats för cancer för sex år sedan bör man faktisk kunna jobba. Här rekommenderar jag Ingela Edlunds bloggtext. I Ingelas text blir det tydligt att det finns stora individuella variationer när det gäller symptomen och arbetsförmågenedsättningen efter en canceroperation eller en cancerrehabilitering. Dessutom handlar det till stor del om i vilken utsträckning arbetsgivaren är beredd att anpassa arbetsplatsen efter individens förutsättningar. Att Kjöller schablonmässigt och på amatörmässiga grunder ”drar alla över en kam” beror i bästa fall på kunskapsbrist eller ovilja att ta in fakta som ”sparkar” mot de egna uppfattningarna eller fördomarna.

Dessutom var poängen i min bloggtext i de aktuella fallen att peka på det orimliga i att två äldre kvinnor (63 och 64 år), som lider av sviterna av cancerbehandling och en rad andra sjukdomar strax innan pensionen blir av med sina anställningar och sin sjukpenning och hänvisade till AF. Innan de nya sjukreglerna började gälla löste man i regel liknande fall på ett, för alla inblandade parter, mycket smidigare och rimligare sätt. Då kunde man i större utsträckning utgå ifrån begreppet att vara ”försäkrad i befintligt skick” och bland annat väga in åldersaspekten när frågan om rätt till ersättning avgjordes. Denna möjlighet försvann sommaren 2008, när regeringen införde sin så kallade rehabiliteringskedja.

Särskilt tydlig blir Kjöllers hårdvinklingar i fallet Maria. Så här skriver Kjöller: “Det kan tyckas märkligt att hon nämns, då hon faktiskt beviljas den maximala ersättningen av Kammarrätten. Men inte för sin muncancer utan för ”en sådan komplex besvärsbild” att hon helt saknat arbetsförmåga.”

Den som inte läst domstolshandlingarna eller min blogg ser inte att bakom Kjöller ord döljer sig en mångårig kamp, där en utsatt person tvingas bestrida såväl myndighets- som domstolsbeslut. Så här beskriver jag Marias situation på min blogg: “Sedan 2006 har hon haft en mycket aggressiv munsjukdom i en stor del av munhålan, vilken ungefär ett år senare övergick till cancer i underkäken. Trots avlägsnande av tumör och strålbehandling har den aggressiva munsjukdomen kvarstått. På grund av strålskador behövde samtliga tänder i underkäken avlägsnas hösten 2010.

Maria har till följd av den svåra munsjukdomen smärtor från munhålan och strålskadorna i munnen måste hela tiden kylas av. Hon har också nedsatt gapförmåga, stora ät- och sväljbesvär och talet är sluddrigt och rösten svag. Det har inte gått att utföra någon tandprotes eller rehabilitering med fastsittande tänder på implantat. Till följd av munbesvären och deformeringen i ansiktet har Maria utvecklat en depression och ångest för vilken hon inte kan medicinera pga muntorrhet. Hon har svårt att visa sig bland andra, har nära till gråt, svårigheter i sociala sammanhang, nedsatt psykisk ork och störd nattsömn samt värk i leder vilket ytterligare stör hennes sömn. Som en konsekvens av sömnstörningarna har hon nedsatta kognitiva funktioner. Utöver detta har hon efter en fotoperation svårigheter att belasta vänster fot och att stå längre stunder.

Försäkringskassan beviljar dock inte Maria någon ersättning alls. Motivet är att så som funktionsnedsättningen och aktivitetsbegränsningen beskrivs i det medicinska underlaget framgår det inte att Maria har en nedsatt arbetsförmåga med minst en fjärdedel. Försäkringskassan stödjer sig på ett yttrande av den försäkringsmedicinske rådgivaren.

Maria överklagar då till förvaltningsrätten, som avslår hennes överklagan och ger Försäkringskassan rätt. Maria driver ändå frågan vidare till högre instans. I slutet av maj förra året (2013) fattar så kammarrätten beslut om att bifalla Marias överklagan och ge henne rätt till sjukpenning på normal nivå, d.v.s. 80-procent. Beslutet grundas dock inte på något av kriterierna som rör ”allvarlig sjukdom”, utan utgår istället från att hon helt saknar arbetsförmåga i förhållande till arbeten på arbetsmarknaden. Till slut fick alltså Maria rätt. Men det var en lång resa som hon, trots sin svåra sjukdom, tvingades göra.”

Att Kjöller tycker det är märkligt att jag tar upp fallet Maria, eftersom Maria ju till slut fick rätt till ersättning, känns minst sagt underligt. Här har vi alltså en kvinna i en mycket utsatt position som inte enbart tvingas driva sitt ärende i en instans utan vidare till tredje instans för att slutligen få rätt. Inte var det väl tänk att systemet skulle fungera så här? Tyder inte detta på att regelverket, när dessutom två olika domstolar gör helt olika tolkningar, är allt för luddigt och rättsosäkert? Hur många som är i en liknande situation som Maria väljer att ge upp efter ett eller två avslag? Tycker verkligen Hanne Kjöller att detta är ett exempel på ett system som fungerar väl, enbart utifrån det faktum att Maria slutligen fick rätt till högre ersättning? Var finns i så fall den empatiska förmågan hos Hanne Kjöller?

Avslutningsvis vill jag bara påminna läsaren om att Hanne Kjöller faktiskt sitter på en unik massmedial maktposition. Hon kan som ledarskribent på landets största dagstidning påverka den politiska debatten och också omdömet om enskilda personer på ett sätt som få kan eller har möjlighet att göra. Hittills har hon inte bara använt sin maktposition till att ofta misstänkliggöra sjuka människor, som exempelvis den cancersjuke krögaren Erik Videgård. Hon har också systematiskt, så som bland andra forskaren Björn Johnson visat, under flera års tid underblåst myter om omfattningen på fusket och överutnyttjandet i sjukförsäkringen.

Efter alla Kjöllers pinsamma klavertramp genom åren, såväl när det gäller mytspridning som bristande källkritik, är det ett under att DNs ledarredaktion fortfarande låter henne vara tidningens “ansikte utåt” i sjukförsäkringsfrågan. Hur länge ska Hanne Kjöller tillåtas ursäkta sig med att hon bara bedriver “opinionsjournalistik”?

***************

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading
+

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading