Till lo.se Sök Meny
I dogmatismens fotspår följer oftast mänskligt lidande

I dogmatismens fotspår följer oftast mänskligt lidande

För ungefär sex år sedan lade regeringen fram en rad förslag på hur sjukförsäkringen skulle förändras. Det handlade om nya sjukregler, den s.k. rehabiliteringskedjan, som innehöll en rad regelskärpningar och snäva tidsgränser vid vilka den enskilde riskerar att bli av med sin ersättning trots att denne varken tillfrisknat eller fått rehabilitering.

Under hösten 2007 hade förslaget varit ute på remiss. Nästan varenda remissinstans av betydelse och vikt i sammanhanget avvisade eller tog avstånd ifrån de bärande delarna av förslaget, inte minst de s.k. absoluta tidsgränserna. Här är ett litet axplock av vad de viktiga och tunga remissinstanserna ansåg om tidsgränserna:

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL): ”De föreslagna fasta hållpunkterna är alltför snäva och därför inte realistiska för att arbetsgivare och övriga involverade aktörer på bästa sätt ska kunna fullgöra sina delar i rehabiliteringskedjan.”

Försäkringskassan: ”För att Försäkringskassan ska kunna tillämpa reglerna krävs även att andra aktörers insatser sker i tid. Fallerar deras insatser blir de föreslagna tidsgränserna inte möjliga att hålla. Risken är att den enskilde hamnar i kläm och står utan försörjning.

Statens folkhälsoinstitut: ”Vi ställer oss tveksamma till förslagen om fasta hållpunkter i form av tidsbestämda gränser för när arbetsförmågan ska prövas. Vi bedömer att dessa är allt för snäva mot bakgrund av de förutsättningar som finns hos offentliga rehabiliteringsaktörer och arbetsgivare.”

Samhall hävdade ”att de föreslagna tidsgränserna i rehabiliteringskedjan är för snävt satta och då med hänsyn till att det finns många sjukdomstillstånd och funktionsnedsättningar som kräver både mer omfattande och längre rehabiliteringsinsatser.”

Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH): ”Eftersom tidsramarna är alltför snålt tilltagna för de flesta psykiska ohälsotillstånd/sjukdomar, kommer ett stort antal människor med psykiska ohälsotillstånd att bli arbetslösa och samtidigt ”utförsäkrade” ur sjukförsäkringen. Detta kommer naturligtvis inte att leda till att flera sjuka kommer ut i arbete. Dessa personer kommer med nödvändighet att vara hänvisade till försörjning via socialbidrag.”

Karolinska Institutet: ”Att gradera sjukdomar på det sätt som föreslås i regeringsförslaget leder bara till ofruktbara, tidskrävande och uppslitande diskussioner mellan patienter, patientorganisationer och professionella inom hälso- och sjukvården och Försäkringskassa samt till tidskrävande ansökningar för prövning om rätt till högre ersättning.”

Dessutom hade Inger Efraimsson lämnat posten som Försäkringskassans ordförande i december 2007, efter att ha hamnat på kollisionskurs med regeringen. Hon varnade redan då för att de nya sjukreglerna skulle drabba cancersjuka och trafikskadade: ”Jag fick väldigt mycket ovett av ministern, säger Inger Efraimsson, som nu kan konstatera att hon fick rätt. Det känns bara dystert. Jag är övertygad om att ministern och regeringen visste vad de gjorde. De läste remissvaren, men tog inte till sig det som stod där.”

Inger Efraimsson hade av allt att döma rätt. Regeringen struntade i varningssignalerna och drev sommaren 2008, tvärs emot uppfattningarna hos tunga remissinsanser och breda folkrörelser, igenom sina hårt kritiserade sjukregler och de snäva tidsgränserna.

Detta är nog en del av förklaringen till att så många reagerade så starkt när dåvarande socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson söndagen den 6 december 2009 framträdde i SVT:s Agenda. När hon pressas på frågan om hon inte borde ha förutsett eller kännt till att allvarligt cancersjuka skulle drabbas av tidsgränserna, påstår ministern plötsligt att ”av de tunga remissinstanserna har ingen poängterat att det kunde få de här orimliga konsekvenserna”. I det ögonblicket var vi nog många, inte bara jag, som hoppade till framför TV-apparaten.

Visst blev det hela lite pinsamt. Visserligen brukar man säga att det politiska minnet är kort. Men inte sååå kort? De flesta av oss kom mycket väl ihåg det ministern verkade ha glömt bort, nämligen remissinstansernas hårda kritik av de nya sjukreglerna. Socialförsäkringsministerns Agendauttalande och en rad tidningsintervjuer efter detta blev därför ett ovanligt dåligt försök till politisk äreräddning.

Senare (se artikel i Göteborgs Posten, GP) har det visat sig att Cristina Husmark Pehrson internt blivit överkörd av Anders Borg och finansdepartementet, när det bland annat gäller den bortre tidsgränsen och de s.k. ”nollklassade” (dvs dem som blir av med sin sjukpenninggrundande inkomst, SGI). Detta var något som Anders Borg och finansdepartementet drev igenom, trots att Husmark Pehrsson och socialdepartementet inte ville se dessa lösningar. Allt handlade ytterst om att Borg och finansdepartementet ville få ihop pengar till utlovade skattesänkningar.

Att rehabiliteringskedjan slog hårt mot allvarligt sjuka och dem som utförsäkrades var alltså ett pris som man från Borgs finansdepartement, i sann fundamentalistisk anda, var beredd att betala för att kunna sänka skatten. Det politiska ansvaret för detta blev dock inte Anders Borgs utan Cristina Husmark Pehrsons, som ju tvingades avgår efter valet 2010 och slutligen blev den person som ytterst fick bära ”hundhuvudet” för de hårt kritiserade och orimliga sjukreglerna. De två som bar huvudansvaret för utförsäkringspolitiken, Borg och Reinfeldt, slapp däremot undan och omvaldes. Politiken är inte alltid rättvis.

Nu har det snart gått sex år sedan regeringen införde sin s.k. rehabiliteringskedja. Det är väl knappast en överdrift att påstå att remissinstanserna tyvärr fick rätt. De snäva tidsgränserna och det hårdare regelverket har, precis så som Försäkringskassan och andra varnat för, lett till att allt för många enskilda kontinuerligt ”hamnar i kläm och står utan försörjning”. Många har sedan sommaren 2008 utförsäkrats och fattiggjorts. Allt för många av dem utan att ens ha fått en rimlig chans till rehabilitering.

Även om regeringen vid ett flertal tillfällen försökt att lappa och laga i det rättsosäkra regelverket återstår fortfarande stora systemfel. Det är svårt att undgå att dra någon annan slutsats än att de utgångspunkter och de antaganden som ligger till grund för denna experimentpolitik brister. Politiken saknar helt enkelt den realistiska och kunskapsbaserade grund som exempelvis finns samlad hos många av de tunga remissinstanserna.

När ideologisk trosvisshet är politikens enda beslutsgrund riskerar enskilda människor alltid att hamna i kläm. Priset i form av mänskligt lidande, på grund av den ideologiska dogmatismen i sjukförsäkringsfrågan, har onekligen varit mycket högt…

************************************

Läs också:  Eva Hillén Ahlström, Anne-Marie Lindgren, Cecilia Dalman Eek, Martin Moberg, Dagens Arbete 1, Dagens Arbete 2, Dagens Arbete 3 , SVT Blekingenytt, Gotlands folkblad, Peter Johansson, Metro, Roger Jönsson, Dagens Arena, Alliansfritt Sverige, Lena Sommestad, Björn Johnson, Jesper Mejling, Yonna Waltersson, Olov Abrahamsson, Marika Lindgren Åsbrink, Martin Klepke

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading
+

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading