“- Inflödet i sjukskrivningarna ökar och det består i huvudsak av psykiska diagnoser. Men man kan lägga till att sjukskrivningarna ökar väldigt generellt i samhället, princip i alla ykresgrupper, branscher och regioner och i huvudsak handlar det om psykiska diagnoser. Det är också vanligare hos kvinnor att sjukskrivningarna ökar”, säger Laura Hartman, analys- och prognoschef på Försäkringskassan till SVT.
Sjukförsäkringen kostar idag 78 miljarder kronor och förväntas efter dagens prognos landa på drygt 87 miljarder 2018. Den främsta orsaken till detta är att vi fått allt tuffare förhållanden i vårt arbetsliv. Analyserar man siffrorna lite mer på djupet blir mönstret tydligt.
Sjukpenningtalet ökar i nästan i alla yrken, men framför ökar ohälsan på de kvinnodominerade arbetsplatserna. Allt oftare möts framför allt kvinnor i lågbetalda omsorgs- och serviceyrken av ökade krav och osäkrare anställningar. Samtidigt förväntas de ta ett större ansvar. Men med detta följer inte ökad makt. Tvärtom har de fått mindre makt över sin egen arbetssituation.
Detta leder sammantaget till ökad psykisk anspänning, som naturligtvis i ett andra steg genererar ökad psykisk ohälsa. Därom tycks landets stressforskare vara ense. Lägger vi till detta den fortfarande ojämlika könsfördelningen av hushållsarbetet och familjeansvaret, exempelvis för äldre anhöriga, växer bilden av en allt mer sjukdomsalstrande klass- och könsmaktsordning fram.
Även om de nya siffrorna från Försäkringskassan är dystra, inte minst när det gäller utvecklingen av den psykiska ohälsan, finns det ingen anledning att nedslås och börja tro att utvecklingen är ödesbestämd. Det är den inte. Utvecklingen går att vända. Ytterst är det hela en politisk fråga.
Ska vi klara av att vända utvecklingen måste vi stämma i bäcken. Det handlar i första hand om det förebyggande arbetet ute på arbetsplatserna. De långsiktiga problemen löses inte genom en eller annan smärre regeljustering. Problemen är mer komplexa än så. Istället måste problemen lösas där de i störst utsträckning uppstår, det vill säga på arbetsplatserna. Det handlar om att, efter flera år av politisk passivitet, starta upp och stärka det långsiktiga och systematiska arbetsmiljöarbetet. Företagshälsovården måste tilldelas en starkare och mer central roll. Det partsgemensamma arbetet med att långsiktigt förbättra arbetsmiljön bör stimuleras.
Vi har i praktiken 8 år bakom oss där regering och statsmakt förhållit sig ytterst passiva i rehabiliterings- och omställningsfrågan. En del av förklaringen till de problem som nu tornar upp sig måste ses mot den bakgrunden. Regeringen och ansvarig minister har i princip intagit en bekväm läktarposition och nöjt sig med att peka på parterna.
Att detta inte lett fram till särskilt mycket konstruktivt utvecklingsarbete på rehabiliteringsområdet är inte konstigt. Tyvärr tvingas vi från fackligt håll konstatera att allt för många arbetsgivare idag nöjer sig med att sitta med armarna i kors och invänta tidsgränserna i sjukförsäkringen, så att de på ett ”så smidigt sätt som möjligt” kan skiljas från anställda de av någon anledning vill bli av med.
Dessutom vet vi av olika internationella jämförelser att svenska arbetsgivare slipper mycket lindrigt undan när det gäller att ta ansvar för återgången i arbete för långtidssjuka.* Svenska arbetsgivare har därför idag i princip inga som helst incitament eller skäl till att sätta sig ner och förhandla med facket om ett utbyggt rehabiliterings- och omställningssystem, inte minst pga av rädslan för att detta kommer att betyda fler åtaganden och ett större ansvar för dem.
Det är denna problembeskrivning som motiverar en betydligt aktivare regering och statsmakt än vi sett de två senaste mandatperioderna. Arbetsgivarna kommer knappast själv att ta initiativ till någon omfattande överenskommelse i rehabiliterings- och omställningsfrågan. Frågan är dessutom så bred att den inte enkelt enbart kan hänskjutas till parterna. Många av dem som behöver insatser står idag utanför såväl den reguljära arbetsmarknaden liksom medlemskap i fackförening och a-kassa. Att bygga upp ett fungerande rehabiliterings- och omställningssystem är således ett brett samhällsintresse, där i första hand regering och riksdag måste ta ansvar och agera.
Ska vi få till stånd ett långsiktigt hållbart rehabiliterings- och omställningssystem tror vi på LO ändå att det krävs någon form av trepartsuppgörelse. För att få till stånd en sådan måste staten skapa goda förhandlingsförutsättningar, dvs ”kratta i manegen”. Socialförsäkringsminister Strandhäll måste alltså ta på sig ledartröjan och inte backa för att sätta ett ordentligt tryck på arbetsgivarsidan. Mot den bakgrund jag beskrivit handlar det då främst om att antingen stimulera eller tvinga arbetsgivarna, med piska eller morot, att sätta sig ner tillsammans med staten och facket och på allvar försöka komma fram till en effektiv och hållbar överenskommelse.
Ska vi lyckas skapa en rimligare sjukförsäkring måste vi samtidigt skapa en rymligare arbetsmarknad, där den variation av arbetsförmågor vi faktiskt besitter bättre kan komma till sin rätt. Alla som kan och vill måste också ges möjlighet att arbeta. Där har vi kärnan i en ny, effektivare och humanare arbetslinje.
Fotnot:
* Se exempelvis Johansson, P., Aydin, E. och Bergendorff, S. mfl., Arbetslivsinriktad rehabilitering, underlagsrapport till den parlamentariska socialförsäkringsutredningen (S 2010:04), s. 60-61. IFAU (2010:17), Reformerna inom sjukförsäkringen under perioden 2006-210; vilka effekter kan vi förvänta oss?, s.37. Även OECD har vid ett flertal tillfällen kritiserat Sverige för att arbetsgivarna har allt för få incitament för att underlätta återgången i arbete för långtidssjuka. Senast skedde detta i rapporten OECD (2013), Mental health and work. Sweden. Dessutom föreslog LU den s.k. Långtidsutredningen (SOU 2011:11) ett införande av ”tydligare finansiella sanktioner mot arbetsgivare som inte erbjudit rehabiliterings- och omplaceringsmöjligheter där detta borde ha skett.” LO, liksom många andra remissinstanser, ansåg den modell som LU föreslog var intressant och borde analyseras vidare. Av detta blev dock inget.
***********************
Läs också: Intervju med mig om de ökade sjuktalen i Dagens Arena, Jonna Sima om taxiterapeuter, Annelie Nordström och Lenita Granlund om att löneklyftorna är en skam för Sverige, Håkan A Bengtsson om att borgerligheten inte tagit in valförlusten, Helle Klein om att Löfvén borde avskaffa överskottsmålet, Susanna Lundell om varför höjningen av a-kassan är så viktig, Vesna Prekopic om att socialsekreterarna är de nya lärarna, 62 % av de arbetslösa fick inget alls från a-kassan i september skriver Arbetet.
