I lördagens DN-debatt skriver ett antal forskare om de problem som New Public Management (NPM) ställer till med för de anställda; Inskränkt yrkesfrihet, allt fler ägnar sin arbetstid åt fel saker, läkare och lärare ägnar högst hälften av sin arbetstid åt att träffa patienter eller elever. I stället tvingas de utföra sådant som syftar till att mäta servicen, vilket ökar risken för utbrändhet.
Vi håller på att få ett självgående ”utvärderingsindustriellt komplex”, som statsvetarprofessorn Leif Lewin varnar för. De flesta av dessa diskussioner, så även DN-debattartikeln i lördags, rör de svårfångade begreppen kvalitet och kvalitetsmätning och hur de förhåller sig till det som egentligen bör vara ”meningen med föreningen”, verksamhetens grundläggande uppgift. Någonstans där går diskussionen om kvalitet i välfärden ofta vilse. När kvalitetsbegreppet möter starka ekonomiska intressen händer något som uppendarligen tenderar att skapa dimbankar av kletiga konsultbegrepp som är svåra att se igenom.
Är möjligen det faktum att kvalitetsbegreppet är så svårfångat just inom ”människonära” utbildnings-, vård- och omsorgsverksamheter också en av förklaringarna till varför andra saker, exempelvis lättdefinierade och mätbara vinstkrav, på dessa områden så ofta sätts före kvaliteten? Ja, enligt den forskning som finns på området så är detta faktiskt ett av skälen till att det ofta uppstår en rad negativa effekter när offentligt finansierad och människonära välfärdsverksamhet marknadsutsätts.
Att exempelvis tillsammans definiera vad en acceptabel bostadskvalitet är eller att avgöra om en vägbana håller en tillräckligt hög kvalitet är helt uppenbart enklare än att ringa in vad en god vård- och omsorgskvalitet är. Forskarna Le Grand och Bartlett, som är något av auktoriteter på området, lyfter exempelvis fram att när det råder informationsobalans mellan välfärdsproducenter och konsumenter (vilket det nästan alltid gör) riskerar fokus lätt att sättas på den kvalitet som är mätbar, samtidigt som faktorer som är mer svårkvatifierbara inte får lika stor uppmärksamhet. Detta trots att det svårmätbara oftast anses vara en viktigare del av “meningen med föreningen”, dvs verksamhetens primära syfte.
Om exempelvis enbart faktorer som telefontider, inredning, gardiner och möblemang eller receptionistens goda bemötande blir det centrala vid avgörande av en vårdcentrals eller ett omsorgsboendes kvalitet har man uppenbart hamnat snett. Visst är likaså, precis som skolforskaren Jonas Vlachos fört fram, upplevelsen av skolmaten viktig. Men denna faktor bör, enligt Vlachos, ändå inte bli bestämmande när det gäller att avgöra en skolas kvalitet.
Grundproblemet sätter förmodligen den amerikanske forskaren John Donahue fingret på, när han som en förutsättning för att en verksamhet ska kunna konkurrensutsattas lyfter fram att det då måste vara möjligt att precisera det aktuella kontraktet eller avtalet så långt att kvaliteten på tjänsten/produkten tydligt kan definieras och mätas.
När det gäller de människonära tjänsterna är det som sagt svårt att åstadkomma en sådan tydligt mätbar kravspecifikation. Om denna typ av människonära välfärdsverksamheter ändå på bred front marknadsutsattes, eller fick i uppgift att bli mer marknadsmässiga, riskerar det att leda till att de yrkesverksammas professionalitet naggas i kanten. En logik som bygger på tilltro ersätts med en som utgår från misstro. Vi riskerar då att få en successiv detaljreglering ända in i operationssalar, äldreboenden och klassrum. Om detta vittnar en växande skara välfärdsarbetare. De förtjänar att tas på allvar. Med marknadiseringen följer i förlängningen inte färre regler utan fler. Byråkratin och kontrollsystemen gör att frågeformulären växer i omfång och skapar ökade transaktionskostnader.
För skolans vidkommande har statsmakten inte tillräckligt vårdat och värdesatt den yrkesstolthet som är många goda lärares främsta drivkraft, nämligen den som utgår från den erfarenhetsbaserade kunskap som ofta växer fram ur den pedagogiska friheten. Troligen ligger här en viktig förklaring till den svenska skolans problem idag. Svaret på den svenska skolans kvalitetsproblem, under skolminister Björklund, har istället varit ett omfattande batteri av kontrollinsatser och detaljregler:
- Lärarlegitimation,
- Krav på skolledares utbildning,
- Lag om skolbibliotek,
- Lag om särskilt stöd,
- Ökad användning av nationella prov,
- Mer detaljerade kursplaner och betygskriterier,
- Lag om individuella utvecklingsplaner,
- Inskränkning av möjligheterna att ge estetiska kurser,
- Påbud om betyg från årskurs sex
- osv, osv, osv…
På så sätt har lärarnas yrkesprofessionalitet inskränkts steg för steg. På samma sätt kan man resonera också när det gäller läkare och poliser: ”Tilliten till det professionella ansvaret har ersattas av kontrollsystem som riskerat att sätta den professionella etiken ur spel och som hotar den grundläggande mänskliga kvaliteten i verksamheterna”, så skrev för ett tag sedan ordförandena för Lärarnas Riksförbund, Polisförbundet och Läkarförbundet på DN-debatt. De kritiserar införandet av New Public Management (NPM) och olika marknadsmodeller i sina verksamheter. De fortsätter: ” I alla våra olika verksamheter är gott omdöme en av de viktigaste egenskaperna i yrkesutövandet. Men gott omdöme kan inte enkelt mätas. Gott omdöme får man genom utbildning och erfarenhet. Samhället måste lita på och värdera våra yrkesgruppers kompetens och professionalism. Det är en ödesfråga för den svenska välfärden.”
Med en vinstdriven välfärdsverksamhet tas ytterligare steg i den riktning som TCO- och SACO-förbundsordförandena kritiserar. Vi riskerar därmed att få en så hårt reglerad och standardiserad verksamhet att själva styrningen blir ett hot mot såväl valfriheten som kvaliteten. Jämfört med denna situation är det bättre att direkt ge sig på problemets kärna, d.v.s. vinstdriften som ju ytterst är marknadens främsta drivkraft. Någonstans där bör problemet börja nystas upp.
En rimlig vinstbegränsning skulle sannolikt ha en självsanerande effekt och sålla ut de utförare som inte sätter den grundläggande verksamhetsidén främst. Därmed skulle vi kunna undvika att den i välfärdssektorn så svårdefinierade kvaliteten hamnade på undantag och vinstuttag och värdeöverföringar istället sattes i högsätet. Vården, skolan och omsorgen bör helt enkelt styras utifrån en helt annan logik än den marknaden har att erbjuda. Detta bör vi se och erkänna om vi ska kunna göra något åt resultatraseriet och mätningshysterin som just nu håller på att breda ut sig i offentligt finansierade välfärdsverksamheten.
*******************************************************
Läs också: Ledarsidorna.se, Peeter-Jaan Kask, Johan Blomberg,Martin G Moberg, Alliansfritt Sverige, #SFramtidHalland, DN ledare, Expr ledare, GP ledare, Patrik Kronqvist, Alliansfritt Sverige, Aftonbladet, SvD 1, SvD2, DI, SVT Nyheter, DN debatt, Expr debatt, SR Ekot 1, SR2, Wiseman´s Wisdoms, Peter Johansson, Susanne Sjöstedt, Socialdemokraterna, Fredrik Antonsson 1 och Fredrik Antonsson 2, Roger Jönsson
