År 2007 avlövande alliansregeringen arbetsgivarna på ansvar när det gäller att upprätta en individuell rehabiliteringsplan för återgången i arbete för den som tvingats sjukskriva sig. Det så kallade samordningsansvaret lades istället på Försäkringskassan. Från fackligt håll var vi mycket kritiska till denna förändring.
Sverige fick under alliansåren ett system där arbetsgivarna i allt för stor utsträckning slapp ta ansvar för återgången i arbete. Genom att införa snäva och stelbenta tidsgränser i sjukförsäkringen fick arbetsgivarna dessutom utökade möjligheter att, om man så önskade, enklare selektera bort den arbetskraft som slitits ut och inte till hundra procent klarade av att leva upp till kraven och arbetstakten. Det uppstod en obalans i kravställandet, där i princip allt tryck lades på den enskilde försäkrade.
Det arbetsgivarorganisationerna krävde på sjukskrivningsområdet levererade regeringen Reinfeldt relativt omgående. Idag ser vi konsekvenserna av detta. Det är svårt att med trovärdigheten i behåll försvara den kravlöshet som svenska arbetsgivare har, i synnerhet i tider när vi ser att den stressrelaterade ohälsan ökar.
På dagens DN-debatt (2016-04-01) erkänner till och med professor John Selander, med ett politiskt engagemang i folkpartiet och som tidigare utmärkt sig för att in absurdum försvara borgarnas “rehabkedja” från 2008, att systemet inte fungerar. Ska vi få en bättre fungerande arbetslivsinriktad rehabilitering och smidigare återgång i arbete måste problemlösningen börja där nedsättningen i arbetsförmåga uppstår, dvs på arbetsplatsen.
Visst är det centralt att de aktörer som kan leverera rehabilitering och underlätta återgång i arbete blir bättre på att samverka. Men att i likhet med den parlamentariska socialförsäkringsutredningen tro att hälso- och sjukvården ska kunna axla huvudansvaret för detta är varken önskvärt eller realistiskt. Vad som behövs är istället ett tydliggörande av arbetsgivarens ansvar och ett mod att se till att när detta ansvar brister verkningsfulla sanktioner finns på plats.
Mycket av de slutsatser och förslag som John Selander idag levererar på DN-debatt har LO lyft fram under en längre tid i olika debattartiklar, bloggtexter och remissvar. Istället för att flytta runt rehabiliteringsansvaret mellan olika myndigheter måste ett helhetsgrepp tas där arbetsplatsen sätts i fokus, i så motto är Selander helt rätt ute.
Men det krävs också mer. Inte minst måste företagshälsovården byggas ut, kvalitetssäkras och göras till en viktig del av det partsgemensamma strukturella och systematiska arbetsmiljöarbetet. Det handlar om att ”stämma i bäcken” för att långsiktigt kunna motverka inflödet i sjukförsäkringen.
När man analyserar ohälsoutvecklingen går det dessutom inte att bortse från hur det ser ut med personaltätheten, maktförhållandena och arbetsorganisationen. Vi har idag en i det närmaste kronisk personalbrist och allt för slimmade och hierarkiska arbetsorganisationer, inte minst i välfärdssektorn. Välfärdssektorn behöver otvivelaktigt en rejäl resursförstärkning och personalen måste få större inflytande över sina arbetsvillkor.
För LO är det omöjligt att inte se dessa frågor ihop. Försäkringsskyddet, som behövs när ohälsan väl uppstått, måste på ett bättre sätt än idag samspela med arbetet att motverka att arbetsoförmåga och ohälsa överhuvudtaget uppstår. En rimligare sjukförsäkring hänger ihop med en rymligare arbetsmarknad.
I detta land måste vi bli bättre än idag på att ta tillvara på den variation av arbets- och funktionsförmågor som befolkningen faktiskt besitter. Det borde vara den huvudsakliga ingången i de trepartssamtal regeringen bjudit in till.
