Till lo.se Sök Meny
Visst behöver vi en ny maktutredning!

Visst behöver vi en ny maktutredning!

Sverige har hittills inte haft en tydligt politikberoende industrigren, i likhet med exempelvis den amerikanska oljeindustrin, som genom informella nätverk systematiskt och strategiskt påverkar politiken till sin egen fördel. Men sedan 1990-talet har vi här hos oss sett en formidabel explosion av en annan typ av företagande: skattefinansierad och vinstdriven verksamhet i vård, skola och omsorg, infrastruktur, el-systemet, järnvägen osv.

Hur agerar dessa nya (parti)politisk beroende företag för att påverka politiken i en riktning som tjänar deras intressen? Är det exempelvis enbart Almega och andra arbetsgivarorganisationer som är språkröret och påverkansvägen för de vinstdrivna välfärdsföretagen? Eller använder de sig också av andra verktyg? Vilka i så fall?

När man i borgerlig press diskuterar hur olika ”särintressen” påverkar politiken brukar fokus i regel ligga på relationen mellan LO och SAP. Men hur är det med de påverkansintressen som inte är lika öppet redovisade? Här föder inte minst Daniel Suhonens senaste bok en rad frågor som rör hur sammanflätad den politiska eliten blivit med diverse välfärdsföretag och PR-firmor m.fl.. Finns det exempelvis i vårt land, förutom den redan kända Pime-skandalen, fler exempel på så kallade ”trojanska hästar” – det vill säga personer som skickas in i de större partierna för att påverka politiken inifrån så att den bättre anpassas efter uppdragsgivarnas intressen?

Se där exempel på några frågeställningar som vuxit i styrka sedan den förra maktutredningen, med statsvetaren Olof Pettersson i spetsen, lämnade sitt slutbetänkande. Här tror jag, vilket jag tidigare flaggat för i olika artiklar,  vi de närmaste åren kommer att få se en helt ny demokratidebatt ta form.

Så när Bo Rothstein på DN-debatt häromdagen lyfte frågan om en ny maktutredning kunde jag bara nicka instämmande. Rothstein belyser en rad viktiga aspekter och områden som är i behov av en djupare analys och bredare diskussion. Sedan 1990 har det enligt Rothstein skett “ett antal skiften som på ett mera djupgående sätt har förändrat maktstrukturen i landet. Ett sådant gäller nedmonteringen av systemet med ett institutionaliserat direkt och starkt inflytande från de dominerande intresseorganisationerna i samhället inom politik och förvaltning. Detta korporativa system, som dominerade svensk politik från 1930-talet fram till början av 1990-talet, hade förvisso sina belackare men frågan är vad det har kommit att ersättas med. Mycket tyder på att det skett en omvandling till förmån för mer dold lobbyism där ett maskineri av konsulter och pr-byråer engagerats för att påverka politiska beslut. En fråga är om denna pr- och lobbysfär tillsammans med en alltmer medialiserad politik och en tidningsbransch i ekonomisk kris har skapat helt nya politiska maktförhållanden i Sverige.”

Den utveckling som Rothstein beskriver är inte helt unik för Sverige. För att förklara och förstå samhällsutvecklingen måste vi allt oftare lyfta våra blickar och se ut över landsgränsen. Hur vår klass- och könsmaktsordning utvecklats är idag till stor del beroende av hur det ser ut på den internationella nivån. Thomas Piketty och andra som närmare analyserat utvecklingen av världsekonomin tycks vara överens om att det under de senaste decennierna skett stora maktförskjutningar, inte minst mellan arbete och kapital. Ett uttryck för detta är att lönernas andel av produktionsresultatet de senaste tio–femton åren på global nivå gått ner från cirka 80 till 65 procent.

Samtidigt har hushållens inkomster blivit alltmer ojämlikt fördelade. Vinsterna har inte använts till uppbyggnad för framtiden; tvärtom har investeringarna sjunkit under samma period. Istället för att investeras i den reala ekonomin ansamlas idag ett växande överskottskapital i den finansiella sektorn.

Ett växande antal internationella forskare pekar på riskerna med denna utveckling. De varnar för långsiktigt negativa samhällsekonomiska konsekvenser, på grund av att de ökade inkomstskillnaderna och ojämlikheten. Detta skapar ett lättrörligt finansiellt överskottskapital som driver fram ständiga risker för ”bubblor” och mera djupgående kriser. I en IMF-rapport från 2010 lyfter exempelvis Michael Kumhof och Romain Rancière fram den växande inkomstojämlikheten och löntagarnas försvagade maktställning som en viktig orsak till finanskrisen i USA 2007/08.

Detta ackumulerade internationella överskottskapital påverkar oss i högsta grad. Det handlar inte bara om den senaste finanskrisen och Europas tillväxt- och sysselsättningsproblem. I ett försök att hitta fler utlopp för detta överskottskapital har sedan 1980-talet en politiskt understödd våg av privatiseringar att sköljt över världen. Dogmen som trummas in är att statliga företag och offentliga verksamheter per definition är ineffektiva och att enda sättet att få dem att fungera bättre är att lära av marknaden eller allra helst helt överlåta verksamheten åt den privata sektorn.

Den amerikanske forskaren David Harvey beskriver detta skede i historien på följande sätt: ”Allmännyttiga funktioner som vatten, el, telekommunikationer, transporter, för att inte tala om bostäder, utbildning och sjukvård – allt skulle utsättas för den privata företagsamhetens och marknadsekonomins välsignelser. I vissa fall kan effektivitetsvinster ha uppnåtts; i andra fall blev det inte så. Obestridligt är emellertid att de entreprenörer som tog över de offentliga tillgångarna, ofta till rabatterat pris, snabbt blev miljardärer.”

Det är lätt att känna igen sig i Harveys beskrivning. Sverige är ju dessutom ett av de länder som, när det gäller infrastruktur och välfärd, privatiserat i snabbast takt av alla sedan början av 1990-talet. I vilken mån drivkrafterna i denna process var och är interna eller externa samt hur de samspelar med varandra är synnerligen intressant att analysera.

Inte minst med tanke på vikten av att tydligt koppla ihop utvecklingen i vårt land med det som sker på den internationella spelplanen tror jag det finns anledning att denna gång våga tänka nytt när det gäller att rigga en modern maktutredning. Är det exempelvis självklart att det är en statsvetare som bör leda denna maktutredning? För min del kan jag, inte minst med tanke på behovet av väga samman forskning från en rad olika discipliner och delar av världen, tänka mig att exempelvis en sociolog (gärna med ekonomisk-historisk kompetens) vore mer lämpad för uppgiften. Sedan bör naturligtvis den mångfald av seriösa perspektiv och discipliner som finns tillåtas befrukta diskussionen och analysen.

De aspekter kopplade till privatiseringarna och den internationella finanskapitalismen, som jag valt att  lyfta fram i denna bloggpost, utgör naturligtvis endast en lite del av infallvinklar och problemområden som väntar på ökad belysning och samhällsdebatt. En sak är dock säker. Otvivelaktigt har en  ny svensk maktutredning en hel del att hugga tag i…

*****************************

Läs också:  Helle Klein kräver att Löfven slopar överskottsmålet, Martin Klepke anser att räntevapet nu nått vägs ände, Göran Greider tycker att Löfven och Wallström ska stå på sig i Palestinafrågan, Per Wirtén om att bristen på sammanhang skapar dålig politik, Carl Tham om att befria skolan från marknaden, Christin Sandberg om Naomi Klein,

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading
+

Prenumerera på inlägg

Ange din mailadress och få en notifikation när nya inlägg publiceras.

Loading