Går det att förstå förtiden? Jag bläddrar igenom 1936-års kongressprotokoll. Brun-gula pergament frasar under fingrarna. Mycket är bekant, tidlösa former och frågor. Motioner, utlåtanden och debatt. Samtidigt är mycket annorlunda. Alla kongressdeltagare är män. Förutom Britta och Ellen Johnson, Beklädnadsarbetareförbundet. Alla är uppklädda. Propert. Fluga. Slips. Brylkräm. Kostym. Totalitära stater växer fram i Europa. Lågkonjunkturen håller Sverige i ett fast grepp.
Kongressen 1936 är början på en ny era. Även om LOs ordförande Albert Forslund betonar att Metalls motion 224 är den viktigaste på kongressen tycks ingen ta honom på allvar. Endast fyra kongressdeltagare begär ordet när näringslivet och lönerörelser skall behandlas.
Vad som däremot tycks uppta kongressens intresse är den nyligen avlidne LO-ordförande Edvard Johanssons bouppteckning där det visat sig finnas ca 118 000 kronor i aktier. Många motioner vill förändra stadgarna (86 av 283 motioner handlar om detta). ”Förtroendeman inom fackföreningsrörelsen förbjudes inneha aktier i kapitalistiska företag” är ett ganska typiskt förslag. Känslorna tycks svalla över alla bredder.
Motion 224 är början på den samordnade lönepolitiken. Tydligast framgår motionens syfte i ett av de muntliga inläggen: ”Vi måste söka komma bort från den anarki, som nu i hög grad kännetecknar våra lönerörelser och i stället komma fram till enhetliga grunder, så att hela landets och arbetarklassens bästa blir rättesnöret vid varje speciell aktion. Motionen syftar alltså till större enighet i löneaktionerna.”. Metall skriver att ”planlösheten i fråga om lönerörelser” bör ersättas med bestämmelser som ger LO möjlighet att rådgöra med förbunden innan avtalsrörelsernas början.
Fackföreningens uppgifter ska riktas mot en ”socialistisk (solidaritetsbetonad) lönepolitik”. Begreppet solidarisk lönepolitik har ännu inte sett dagens ljus. Det är låglönegrupperna som skall bistås. Metoderna för den solidarisk lönepolitiken tycks dock ingen ha svar på. Däremot finns det flera skildringar av löneutjämningens bakomliggande problem. Löneläget i olika industrier beror på olika möjligheter att göra sig gällande på marknaden heter det på ett ställe. På ett annat ställe betonas att långsammare löneutveckling för relativt välbetalda arbetargrupper inte automatiskt medför att låglönegrupper får högre löner.
Motion 224 betonar fackföreningsrörelsens samhällsansvar. ”Med ökat inflytande följer ökat ansvar för det helas väl. En rörelse, som arbetar fram reformer och söker omskapa samhället på solidaritetens grundval, kan icke försvaga denna grundval genom att betrakta sig själv som stående vid sidan av samhället. Den måste i stället lägga samhällssynpunkter på sitt handlande, bortse från gruppsynpunkter och verka i positiv och samhällsuppbyggande riktning i syfte att skapa goda försörjningsmöjligheter för hela folket”.
Men även klassperspektivet är tydligt i Metalls motion. ”Fackföreningsrörelsens måste också i solidaritetens och i den inre sammanhållningens intresse så långt som möjligt medverka till likartade levnadsbetingelser för olika arbetargrupper, vilket i vissa fall kan komma att kräva socialpolitiska åtgärder och en lönepolitik, som i första hand tager sikte på att hjälpa de i löneavseende sämst ställda arbetarna.”
Ambitionerna på 1936-års kongress är enorma. LO är vid tidpunkten en försvarsorganisation. Eller som det heter i motionssvaret, ”Landsorganisationen är praktiskt taget endast en form för förbundens försäkring mot ekonomiska hemsökelser”. De gemensamma medlen kan enbart användas vid lockout. Samordnade löneförhandlingar kräver alltså en grundlig förändring av stadgarna. Det snyts inte ur näsan.
Kansliets svar på Metalls motion är en svensk klassiker (tillsätt en utredning). Kongressen beslutar att ”uppdraga åt landssekretariatet att utse en kommitté med uppgift att utreda samtliga med frågan sammanhängande omständigheter”. För, som det heter i motiveringen, ”det är uppenbart att stora svårigheter möta för en rättvist och ändamålsenlig avvägd lönepolitik. Här måste hänsyn tagas till en rad faktorer av ekonomisk och social betydelse. Den utredning som tillsattes kom sedermera, under namnet femtonmannakommittén, att rapportera till 1941-års kongress. Men mer om detta framöver.
Diskussionerna under 1936-års kongress känns märkligt nog inte avlägsna. Tiden skiljer oss åt. Visst! Men i allt väsentligt tycks den grundläggande frågeställningen, då som nu, vara ungefär densamma. Hur bygger vi ett mer jämlikt samhälle?
Även om Axel Svensson förmodligen inte skulle uttrycka sig precis på detta sätt idag. Är hans röst inte lika aktuell då som nu? ”Vi sträva inte blott efter att förbättra villkoren för en grupp av arbetare, kanske på bekostnad mången gång av andra grupper, utan vi sträva till en höjning av klassen såsom klass och att åstadkomma människovärdiga förhållanden.”
