När man knallar omkring i Almedalen och lyssnar till alla lobbyister som säljer budskapet om välsignelsen med vinstdriven välfärdsverksamhet verkar det som att detta är en internationell utveckling som inte går att stoppa. Detta är en faktoid som just nu trummas in med sådan kraft att det är svårt att värja sig.
Men granskar man det som sker i andra europeiska länder tvingas man konstatera att, tvärtemot vad de självsäkra lobbyisterna i Almedalen påstår, så är utvecklingen betydligt mer svåranalyserad och komplex. Idag finns dessutom gott om exempel på att tron på marknadens allena saliggörande förmåga håller på att pressas tillbaka.
Ett av de tydligaste exemplen är sjukvården i Skottland, som i början av 1990-talet privatiserades och ledare från det privata näringslivet hämtades in för att “styra upp verksamheten”. Det tillskapades snabbt små resultatenheter som sedan fick konkurrera med varandra på en ”kvasimarknad”. Olika ekonomiska styckeprismodeller och diverse New Public Management-metoder sattes i högsätet. Detta experiment pågick i ca 10 år.
När Skottland i början av 2000-talet fick ökat självstyre var en av de första och största förändringarna att man återtog sjukvården från marknaden och förde över ansvar för driften och verksamheten till demokratin och politiken. När denna åtgärd nu utvärderas rapporteras det om förbättrad budgetdisciplin, betydande effektiviseringsvinster och kvalitetsförbättringar.
Men det är inte bara i Skottland som privatiseringsivern stött på motstånd. I en rapport från förra året – presenterad av EPSU som är en europeisk facklig samarbetsorganisation för offentligt anställda – visas att trenden med privatiseringar och utförsäljningar av kommunala verksamheter generellt sett håller på att vända ute i Europa. EPSU-rapporten, som analyserar utvecklingen i olika europeiska länder, ger en rad konkreta exempel:
Tyskland: Sedan 1997 har 44 nya kommunala energibolag skapats och mer än 100 koncessioner for energidistribution har överförts till det offentliga. Två tredjedelar av alla tyska kommuner överväger att, från privata aktörer, köpa tillbaks såväl kraftverk som distributionsnärverk när koncessionstiden löper ut.
Frankrike: I Paris har politikerna beslutat att kommunen själv ska ta hand om vattenförsörjningen, som tidigare låg i privata händer. Detta har lett till att Paris sparat ca 35 miljoner euro enbart det första året. Nu har ytterligare ungefär 40 kommuner i Frankrike bestämt sig för att följa Paris exempel, bland annat Bordeaux och Brest.
Storbritannien: Där är, som sagt, Skottland ett tydligt exempel. Men en undersökning gjord under 2011 visade att ca 80 kommunstyrelser i landet har återkommunaliserat andra viktiga tjänster som revision, återvinning, renhållning, IT m.m.
Finland: 20 procent av kommunerna har avslutat kontrakt med privata utförare och återkommunaliserat olika typer av verksamheter. Det handlar om renhållning, egendomsförvaltning, räkenskap men om också verksamheter inom hälsovård och sociala tjänster.
Granskar vi sedan lite grundligare de senaste årens utveckling i vårt eget land kan vi också här finna en rad exempel på tillnyktring från en naiv övertro på marknadslösningar. En tydlig tendens i nästan samtliga folkligt förankrade organisationer, där frågan om vinster i välfärden varit uppe till behandling, är att gräsrötterna/medlemmarna vunnit över ledningen.
Det började med LO-kongressen, där ombuden mot ledningens rekommendation tydligt slog fast att det är en ”non-profit-princip” som ska råda i välfärden. Sedan blev det skärpta skrivningar i frågan på s-kongressen. Också MP-kongressen följde detta mönster. Där röstades ledningens försiktigare linje ned och ombuden fattade ungefär samma beslut som LO-kongressen. Senast var det medlemmarna i fackförbundet Kommunal, som organiserar de flesta anställda i välfärdssektorn, som på sin kongress på tvärs emot ledningens försiktigare linje tydligt satte ner foten i frågan.
Nu återstår att se om den kraftiga folkliga underström, som drar genom folkrörelse-Sverige och ute i Europa, också har någon uppkoppling till riksdagshuset och Rosenbad. Mellan 70-80 procent av svenskarna anser att det som avsätts till välfärd också ska gå till välfärd. För såväl välfärdens som demokratins skull är det viktigt att det politiska systemet visar lyhördhet i denna centrala fråga. För, oavsett vad de privata välfärdslobbyisterna säger, handlar det ju inte om en ödesbestämd utveckling som vi inte råder över. Det handlar om politisk vilja och demokrati.
********************************************************
Läs mer: Martin G Moberg om rasism och mörka krafter, Hanna Stefansson på Dagens Arena om sjuksköterskelönerna, Peter Högberg om Almedalen, nationalism och fiske, Daniel Swedin på Aftonbladet citerar Kent Persson (m), Thomas Janson på Utredarna om myten om EU som fredsprojekt, Carl Bildt bloggar om Egypten, Jonas Sjöstedt länkar till sitt Almedalstal, Lena Sommestad om att det är kön och inte lön som avgör hur mycket vi tar ansvar för barnen, Johan Westerholm om de mörka gränder där hatet gror, Martin Klepke om feminism och vinster i välfärden, Alliansfritt Sverige om att FPs flirt med (s) skapar dåligt humör i alliansen, Ali Esbati om att förså den europeiska krisen, Ab 1, Ab2, SvD,
