I dagens DN kan vi läsa att Arbetsmiljöverket kommer att skärpa sanktionerna mot dem som bryter mot arbetsmiljölagen. Åtgärden är mycket välkommen. Det är bra att de oseriösa arbetsgivare, som idag använder en dålig arbetsmiljö för att pressa priser och snedvrida konkurrensen, kläms åt rejält. Samtidigt är det viktigt att inse att det fortfarande finns mycket kvar att göra när det gäller arbetsmiljön och hur vi behandlar dem som drabbats av ohälsa.
Vi är idag många inom fackföreningsrörelsen och runt omkring i samhället som anser att regeringens ”rehabiliteringskedja” nog borde döpas om till ”utförsäkringskedjan”. Det är nämligen just det som sker, i allt för stor utsträckning, för dem som drabbas av långvarig sjukdom. Blir jag sjuk idag riskerar jag redan efter sex månader inte bara att bli av med min ersättning från sjukförsäkringen, risken är också uppenbar att jag i samma veva förlorar min anställning.
Arbetsgivaren kan idag i praktiken sitta och invänta att den sjuke passerar någon av de snäva tidsgränser som finns i sjukförsäkringen, för att sedan enkelt kunna sovra bort de som av olika anledningar inte anses vara tillräckligt lämpliga eller produktiva. Väldigt sällan sätts tryck på arbetsgivaren att medverka till en lösning. I ungefär 70 procent av fallen gör Försäkringskassans handläggare bedömningar utan att ens utreda möjligheten till alternativa arbeten hos arbetsgivaren (se ISF:s rapport 2011:5). Detta är skrämmande och vittnar om stora brister i rättssäkerheten.
I en annan rapport konstaterar Inspektionen för Socialförsäkringen (ISF) att de svenska arbetsgivarna är gynnande jämfört med arbetsgivare i andra länder. I inget annat europeiskt land kommer arbetsgivarna så lindrigt undan, när det gäller att ta ansvar för långtidssjukas återgång i arbete (se ISF:s rapport S 2010:04). Sedan 2006, när alliansen tillträdde, har arbetsgivarna dessutom steg för steg ytterligare avlövats på ansvar.
Alliansen började med att plocka bort medfinansieringssystemet som gav arbetsgivarna ekonomiska incitament att ta tillbaks långtidssjuka i arbete, p.g.a. de var tvungen att betala 15 procent av de låntidssjukas sjukpenning. Sedan plockade regeringen också bort arbetsgivarens huvudansvar att ta fram en individuell rehabiliteringsplan och lade istället detta ansvar på Försäkringskassan. Så har det fortsatt. Leveranserna från alliansen täckte förvånansvärt snabbt upp Svenskt Näringslivs långa kravlista…
Några år efter att “rehabiliteringskedjan” genomförts konstaterade en grupp IFAU-forskare (se IFAU:s rapport 2010:17) att utvecklingen i Sverige går på tvärs mot den i andra jämförbara länder: ”I Sverige har tvärtom arbetsgivarens ansvar gentemot arbettagaren minskat genom införandet av rehabiliteringskedjan. Efter ett halvår blir arbetsgivaren av med ansvaret för den sjukskrivne om denne inte bedöms kunna återgå till sin gamla, alternativt andra, arbetsuppgifter hos arbetsgivaren.”
Som “lök på laxen” har också OECD ett antal gånger genom åren, inte minst i sina analyser rörande personer med olika psykiska diagnoser, påtalat att svenska arbetsgivare saknar såväl incitament som verktyg för att kunna få tillbaks fler långtidssjukskrivna med psykisk ohälsa i arbete. Senast OECD lyfte fram detta var i förra veckan (se OECD, Mental Health and Work: Sweden, 2013)
Så ser forskningsläget ut. Trots detta tävlar idag ett antal partier med varandra om att framställa sig som ”företagarnas bästa vän” och ytterligare lätta på företagens ansvar när deras anställda blir sjuka. Såväl Centern, Kd som socialdemokraterna har exempelvis föreslagit att man villkorslöst bör plocka bort den andra sjuklöneveckan.
Visst kan LO också tänka sig att underlätta för arbetsgivarna, exempelvis genom att slopa delar av sjuklöneansvaret. Men absolut inte krav- och villkorslöst. Ska vi bevilja arbetsgivarna ytterligare lättnader måste vi ställa krav på att de också levererar något tillbaks. LO har här länge föreslagit att statsmakten och parterna på arbetsmarknaden borde ingå en rehabiliterings- och omställningspakt. Här skulle man exempelvis som en del av uppgörelsen kunna växla ett borttagande av den andra sjuklöneveckan mot en överenskommelse om ett utvidgat omställningsstöd för personer som drabbats av ohälsa, uppbyggt ungefär på samma sätt som det omställningsstöd som idag finns för dem som sagts upp på grund av arbetsbrist.
Men för att detta ska fås att fungera krävs naturligtvis att statsmakten tar på sig “ledatröjan” och skapar goda förutsättningar för parterna att komma överens. Några sådana framstötar har dock inte gjorts. LO tvingas därför konstatera att regeringen och ansvariga statsråd hittills intagit en bekväm läktarplats och inte visat någon som större vilja att aktivt och konstruktivt delta i problemlösandet.
Detta är ett ansvarslöst förhållningssätt, framför allt mot dem som kontinuerligt stöts allt längre bort från arbetsmarknaden trots att de både vill och kan arbeta. Samtidigt blir samhällsekonomin lidande. Har vi verkligen i längden råd att stillatigande se på när allt fler utestängs från rätten att försörja sig själva på förvärvsarbete? Är det dessutom rimligt att se detta och sedan i samma veva i högstämda ordalag tala om att ”för oss gäller arbetslinjen”?
*********************************
Läs också: Martin G Moberg om Billströms aktieaffärer, Alliansfritt Sverige om presstödet och vikten av att hålla fast vid rätten att inte bli hädad i media, Daniel Swedin på Aftonbladets ledarblogg spräcker en vandringssägen om vad en invandrare får i olika bidrag som just nu sprids på sociala medier, Mikael Färnbo på Dagens Arenas redaktionsblogg om att Swedbank, Konjunkturinstitutet och LO är eniga om att det jobbskatteavdrag regeringen föreslår borde skippas, Olov Abrahamsson om nyheter från Sveavägen 68, Tony Johansson om ekonometri och friterad ost, Jonas Sjöstedt om folkomröstningen om sjukvården i Västerbottens inland, Martin Klepke om Seko:s kamp.
