Ungefär 60 procent av svenskarna anser att skolan, vården och det sociala skyddsnätet försämrats sedan 2010. Dessutom är det tydligt vad svenska folket en längre tid ansett om vinster i välfärden. “Vinst skall inte tillåtas inom skattefinansierad vård, skola och omsorg“, det påståendet bad GP/Sifo få svar på hos 1 000 personer. 58 procent, tycker det är ett mycket bra eller ganska bra förslag. 23 procent tycker det är ganska dåligt eller mycket dåligt. 14 procent, anser att förslaget är vare sig bra eller dåligt, sex procent har ingen uppfattning. Likande resultat redovisade även TV-kanalen EFN, när jag besökte dem för att delta i en debatt med Mikaela Waltersson och Widar Andersson för en kort tid sedan.
Det blåser helt klart välfärdspolitiska vänstervindar. En av förklaringarna till detta är att allt fler har upptäckt vad som ligger bakom alliansretoriken om “ökade drivkrafter till arbete” (= nedskärningar i trygghetsförsäkringarna) och “ökad valfrihet i välfärden” (= rätt för stora riskkapitalbolag att överföra skattepengar till privata konton). Glättig PR-retorik, som konstruerats för att skönmåla och skyla över växande sociala problem, fungerar av någon anledning allt sämre.
Idag har de flesta av oss mött bristerna i den välfärdssektor som till stor del är resultatet av alliansens skattesänkningar. Sedan 2007 har alliansen genomfört jobbskatteavdrag som hittills kostat statskassan 290 miljarder. 100 miljarder kronor motsvarar ungefär vad var tionde anställd i välfärden kostar (se AiP, 100913). Det är klart att skattesänkningar i denna storleksklass negativt påverkar kvaliteten i välfärden. Riktigt problematiskt blir det när forskarna konstaterar att jobbskatteavdragen inte går att utvärdera (se Ekonomisk Debatt, nr. 5/2012). Vi vet alltså inte om regeringens främsta åtgärd mot arbetslösheten har någon jobbskapande effekt. Ändå fortsätter Borg och Reinfeldt att propagera för ytterligare jobbskatteavdrag.
Idag anser dessutom växande grupper i medelklassen att den marknadiseringsvåg – som dragit genom den svenska välfärdssektorn – beskurit deras professionella yrkesstatus som lärare, läkare och poliser. Deras fackliga företrädare skrev för en tid sedan på DN-debatt: “Försöken att utforma kommuner, landsting och polisdistrikt som företagskoncerner har inte resulterat i bättre utbildning, vård eller polisarbete. Tvärtom präglas verksamheterna i dag av en större administrativ överbyggnad än tidigare. Verksamheter styrs av statistik. /../ Tilliten till det professionella ansvaret har ersattas av kontrollsystem som riskerat att sätta den professionella etiken ur spel och som hotar den grundläggande mänskliga kvaliteten i verksamheterna“.
Den medelklass, som tidigare röstat fram Fredrik Reinfeldt och alliansen, inser nu i växande utsträckning att de stora skattesänkningar de beviljats även har en “skuggsida”, i form av försämrad välfärd. I dag råder, enligt en opinionsmätning som TCO-tidningen låtit göra, en klar rödgrön majoritet bland TCO-förbundens medlemmarna. Stödet för de rödgröna är rentav 8 procentenheter större bland TCO-förbundens medlemmar (58–39) än vad det är bland väljarna i stort (50–39). Nästan sju av tio förtroendevalda i TCO-förbunden skulle rösta på något av de tre oppositionspartierna om det var val i dag.
Dessa vänstervindar är naturligtvis trevliga för oppositionen att ta del av. Men frågan är hur beständiga och hållfasta de egentligen är. Vi har sett valvinden svänga tidigare. Inför valet 2010 var oppositionens försprång ännu större och statsvetaren Sören Holmberg förutspådde till och med att alliansen och Reinfeldt var “rökta”. Vi vet alla hur det sedan gick. Ska oppositionen denna gång klara av att framstå som ett trovärdigt alternativ till regeringen Reinfeldt måste man nog klara av att fånga upp och göra praktisk politik av de erfarenheter som döljer sig bakom ovan redovisade opinionssiffror. Här ligger förmodligen också en av arbetarrörelsens riktigt stora och långsiktiga framtidsutmaningar.
Den svenska arbetarrörelsen har historiskt sett utmärkts av sin förmåga att bygga starka sociala allianser. När Per-Albin Hansson på 30-talet började bygga upp folkhemmet, gjordes detta i samarbete (“kohandel”) mellan arbetarklassen och bondeförbundet. Efter det andra världskriget lyckades socialdemokratin attrahera en stor del av de framväxande tjänstemannagrupperna. Såväl sjukförsäkringen som pensionerna (ATP) utformades på 50-talet utifrån inkomstbortfallsprincipen, vilket gynnade tjänstemannagrupperna och gav dem starka skäl att försvara välfärdsstaten. Detta blev ett kitt som länge höll samman en bred löntagarkoalition, beståde av arbetare och tjänstemän.
Det är detta sammanhållande kitt som helt uppenbart så småningom stelnade och till slut, en bit in på 2000-talet, sprack. Ett antal forskare och samhällsdebattörer anser att det i grunden handlade om att socialdemokratin i allt för hög utsträckning uppfattades som en konservativ systemförvaltare, som gradvis förlorade förmågan att kanalisera det konstruktiva sociala missnöje som tidigare varit den reformistiska motorns främsta drivmedel. Alliansen har dessutom helt klart med sin förnyelseretorik, sina skattesänkningar och sitt tal om utanförskap fått många att resonera i termer av “vi och dem”. Man har uppenbarligen två riksdagsval i rad lyckats vinna över tillräckligt stora grupper från medelklassen och samtidigt slå in en kil mellan de “skötsamma” som jobbar och det “bidragsberoende prekariatet“.
Ska arbetarrörelsen klara av att långsiktigt bjuda motstånd mot allianspolitiken krävs att man ordentligt analyserar dagsläget och sedan utformar en långsiktigt hållbar strategi. Centralt, nu som då, är att klara av att bygga starka sociala allianser, som gör att man ständigt befinner sig “på toppen av tidens våg”. Ser vi till det som just nu stöter allt fler i medelklassen bort från allianspolitiken kan vi identifiera åtminstone två starka drivkrafter (tidsvågor) som det gäller att göra progressiv välfärdspolitik av:
1. Socialförsäkringarna. Medelklassen har med tiden, när de mött de sönderttrasade sociala skyddsnäten, utvecklat en växande social fallandeångest. För att möta detta måste arbetarrörelsen visa att vi fortfarande kan och har råd att skapa robusta offentliga trygghetsförsäkringar och pensionslösningar, som effektivt motverkar att breda medborgargrupper tvingas gå från hus och hem när de blir sjuka, arbetslösa eller gamla. En viktig pedagogisk utmaning blir att förklara att välfärd och konkurrenskraft inte står i motsättning till varandra. Tvärtom. De förutsätter varandra. Det är exempelvis ingen tillfällighet att samtliga nordiska länder, med väl utbyggd välfärd och höga skatter, ständigt ligger i topp när World Economic Forum (WEF) rankar världens ekonomier efter deras konkurrenskraft.
2. Välfärdstjänsterna. Som vi tidigare sett utmanar den marknadiseringsvåg, som i valfrihetens namn sköljt över vår offentligt finansierade välfärd i ett par decennier, de breda tjänstemannagruppernas yrkesprofessionalitet. Läkare, lärare, förskolepersonal, poliser och vårbiträden m.fl. upplever allt oftare att deras yrkeskunskaper och professionalitet blir satt på undantag när administratörer och politiker “leker affär med våra gemensamma skattepengar.” Här bör arbetarrörelsen tydligt markera att det faktiskt är skillnad på att kränga damsugare och producera välfärd. Marknadsmekanismer behövs visserligen i vår ekonomi, men i välfärdssektorn ska en annan logik gälla. När medborgarna möter välfärdssektorn ska de vara förvissade om att det är deras (eller deras anhörigas) bästa som står i centrum, inte siffror i någon internbudget/resultaträkning eller storleken på privata vinstuttag/värdeöverföringar. En bärande grundtanke bör vara att det som skattevägen avsätts till välfärden också ska gå dit.
Ett alternativ till nu rådande politik kräver naturligtvis också svar på andra politikområden. Inte minst handlar det om att vinna stöd för en långsiktigt hållbar ekonomisk politik, där sysselsättningsfrågan står i centrum. Men även om dessa sakområden är och bör vara centrala i valdebatten visar samtidigt allt fler attityd- och opinionsmätningar att arbetarrörelsen inte behöver vara rädd för att ge sig in i “den välfärdspolitiska matchen”. Det enda det då handlar om är att ha bättre svar på de grundläggande välfärdspolitiska problemen än vad alliansregeringen har…
***********************************
Läs också: Martin G Moberg om kyrkovalet, Ingvar Persson om Reinfedlt och Nuon, Yonna Waltersson om en generation som gått förlorad i nedskärningspolitiken, Mikael Färnbo om att sjuktalen ökar igen trots massiva utförsäkringar, Olov Abrahamsson om (s) och kyrkovalet, Jonas Sjöstedt besöker sin gamla arbetsplats Volovo Umeverken, Thomas Jansson om Svenskt Näringsliv och WEF:s konkurrenskraftsindex,
