Den amerikanska skuldkrisen, som riskerar att brisera denna vecka, ställer många viktiga framtidsfrågor på sin spets. Men för att kunna analysera vad som sker krävs historisk kunskap. Vi måste åtminstone ha kännedom om förhållandena under 1980- och 90-talen. Allra helst ännu längre tillbaks. Men låt oss först nöja oss med att förlytta oss 25-30 år bakåt i tiden.
Vi befinner oss då mitt i kraftmätningen mellan välfärdstat och nyliberalism. Den amerikanska ekonomiska politiken under Bush-eran handlade huvudsakligen om att amerikanerna skulle konsumera andras överskott och i gengäld producera dollar. Skattesänkningar och utgiftsökningar (bl.a. till olika krigsinsatser) täcktes inte upp av motsvarande inkomstförstärkningar, vilket ledde fram till att en jättelik amerikansk statsskuld byggdes upp.
Samtidigt var en skarp nyliberal udd ständigt riktad mot fackföreningsrörelsen och arbetsrätten. Som ett resultat av detta – en försvagad fackföreningsrörelse, en nästan obefintlig arbetsrätt och en avreglerad arbetsmarknad – har inkomsterna i USA under de senaste decennierna fördelats allt mer ojämlikt. I praktiken har genomsnittsamerikanens reallön pressats nedåt, medan samhällseliten roffat åt sig allt mer av produktionsvärdet.
En ökande skara ekonomer anser numera att den växande ojämlikheten är den främsta strukturella orsaken till finanskrisen 2008. Såväl den liberale förre chefsekonomen vid Världsbanken och nobelpristagaren Joseph Stiglitz som den marxistiskt inspirerade världssystemanalytikern David Harvey lyfter båda två, utifrån olika utgångspunkter, fram ojämlikheten som ett grundläggande problem i världsekonomin.
Även i en IMF-rapport från 2010 pekar författarna, Michael Kumhof och Romain Rancière, på den växande inkomstojämlikheten som en viktig grundorsak till finanskrisen i USA 2008. De ser dessutom tydliga paralleller med situationen 1929, då en finansiell krasch med ett annat innehåll inledde en långvarig ekonomisk kris. Subprimekrisen 2008 handlade enligt Kumhof och Rancière om att amerikanska löntagare drogs in i den finansiella kapitalismens virvelströmmar och lockades, av giriga banker och finansinstitut, att låna sig till en bostads- och konsumtionsnivå som deras inkomster i längden inte klarade av att upprätthålla. När ”lånebubblan” till slut sprack blev många amerikaner fullständigt utblottande.
Nu är det den amerikanska statens tur. Landets uppgift i världsekonomin är, som sagt, att konsumera andras överskott och i gengäld producera dollar. Detta har upprätthållit den internationella efterfrågan och fått ”hjulen att snurra” i världsekonomin. Men i längden är detta naturligtvis en ohållbar strategi. Mycket tyder på att det vi just nu bevittnar är början på Pax Americanas svanesång. Samtidigt som USA har enorma underskott i sin handelsbalans är situationen den motsatta för exempelvis Kina, där är handelsöverskottet så stort att ett av de centrala problemen är hur man på bästa sätt ska förvalta det.
Denna obalans i världsekonomin är naturligtvis ohållbar i längden. Men ”det amerikanska korthuset” håller ihop så länge andra är intresserade av att köpa dollar, d.v.s. amerikanska statspapper. Hittills har många aktörer faktiskt varit intresserade av detta, främst asiater och förmögna oljemiljardärer. Men korthuset börjar nu svaja betänkligt. Idag blockerar den amerikanska skattesänkarhögern med ”teaparty-rörelsen” i spetsen president Obama från möjligheten att finna fram till konstruktiva och socialt acceptabla lösningar. Den amerikanska trovärdigheten i internationella sammanhang naggas naturligtvis i kanten av det som just nu sker.
Detta leder till både ett kortsiktigt och ett långsiktigt dilemma. Just nu står president Obama där, mitt i en synnerligen akut och svår ”moment-22-situation”. Ekonomin behöver växa för att han långsiktigt ska kunna betala av den jättelika statsskulden. Om han skär ned för att betala av skulden förhindrar detta tillväxten. Det är i nu rådande ekonomiska läge, med hotet om en fördjupad och förlängd lågkonjunktur i USA och Europa, knappast varken önskvärt eller möjligt att kraftfullt strama åt statsfinanserna. Effekterna skulle i så fall bli förödande och medverka till att dra världsekonomin än djupare in i ekonomisk stagnation. Arbetslösheten och de sociala motsättningarna skulle öka kraftigt. Sverige, som litet och exportberoende land, skulle sannolikt påverkas negativt i relativt stor omfattning. Det gäller istället att eftertänksamt och steg för steg röja undan i skuldberget, utan att allt för mycket rubba balansen i världsekonomin.
Långsiktigt är USA:s maktställning som supermakt hotad. Det finns en god grund att anta att en hel del av det kinesiska handelsöverskottet i framtiden kommer att behövas för att motverka interna sociala, demografiska och ekologiska katastrofer. Vad händer om kineserna inte längre fortsätter att köpa amerikanska statspapper i samma omfattning som förut? Hur påverkas världsekonomin? Hur påverkas den globala maktstrukturen?
En som på ett mera seriöst sätt försökt analysera de långsiktiga maktförskjutningarna i världsekonomin är den franske forskaren och debattören Emmanuel Todd. I boken ”Låtsasimperiet” (från år 2004) tecknar han bilden av ett förvånansvärt bräckligt USA, som liknas vid en koloss på lerfötter. När kinesernas förtroende för den amerikanska ekonomin börjar minska kommer en ny kumulativ process att ta sin början, menar Todd. ”Det gyllene korthuset” (USA:s världshegemoni) kommer då att rasa samman. Vi ser ett successivt globalt maktskifte, där Kina ersätter USA som ”världshegemon”.
Detta låter kanske som en av många ”domedagsprofetior”? Det tyckte i och för sig också många 1976, när Todd för första gången stack ut hakspetsen och förutspådde det sovjetiska imperiets fall. Den gången fick Todd rätt, nästan ner till minsta kommatecken. Om det nu ändå ligger något i Todds slutsatser, bevisföring och hypoteser är det ju heller inte första gången som en internationell maktförskjutning äger rum.
Sedan 1500-talet har det globala maktcentrat skiftat mellan olika länder och städer; från Venedig till Antwerpen, därefter till Genua och efter ytterligare en tid till holländska Amsterdam, för att sedan i samband med industrialismen hamna i London och efter det senaste världskriget landa i Washington/New York. Kommer världsekonomins maktcentra år 2030 att ligga i Peking? Vad skulle detta, i så fall, få för djupgående politiska och sociala konsekvenser? Hur påverkas till exempel demokratin runt om i världen när den ekonomiska makten ligger hos en brutal statskapitalistisk diktatur?
Den amerikanska skuldkrisen väcker, som sagt, en hel del viktiga framtidsfrågor till liv. Vi har alla anledning att en stund stanna upp och vidga vyerna för våra reflektioner. Trots att mycket idag verkar vara styrt av starka strukturella krafter har vi ändå möjlighet att påverka utvecklingen, därom tycks de flesta seriösa samhällsvetare vara ense. Men för att klara av att göra detta måste vi först förstå vad som händer och då krävs historisk kunskap. Utan historisk kunskap famlar vi i blindo. Vi förstår oss själva baklänges men måste sedan leva livet framlänges, som den danske filosofen Kirkegaard en gång sade…
*****************
Läs också: Martin G Moberg om Obamas tal till nationen, Marika Lindgren Åsbrink om sanningen om skolan i Sundbyberg, Johan Westerholm om män i gråa kostymer och slipsar, Tony Johansson om moderaterna som arbetarparti, Alliansfritt Sverige om Erlandssons kovändning, Lena Sommestad om Europakrisen, Peter Andersson om LO-ekonomerna som tar initiativ till skatteöversyn, Mikael Damberg om fokus på det som fungerar, Socialdemokraterna i Region Skåne om Henrik Fritzons kommentar om den skånska hälso- och sjukvården, Expressen om alliansens haverarde samarbete,
