Ibland drabbas jag av demokratisk svartsyn och politisk uppgivenhet. Just nu oroar det mig exempelvis att en växande grupp i organisationslivet sysslar med media och kommunikation, samtidigt som en krympande grupp sysslar med analys och sakpolitik. Förpackningen sätts allt oftare före innehållet och svansen börjar successivt styra hunden. Ytan och pratet om politiken riskerar bli viktigare än politikens innehåll.
I den världen är det en belastning att ha en övertygelse. Starka övertygelser begränsar bara de framtida arbetsmarknadsutsikterna och möjligheterna att smidigt röra sig mellan olika huvudmän. Politiken ersätts av retoriken och ideologin av kosmetologin. Att ena dagen arbeta åt vänstern och nästa dag åt ett riskkapitalbolag, som investerar i välfärden, blir helt oproblematiskt. Värderingar blir däremot något problematiskt, d.v.s. något som försvårar tillvaron för tjänstemän som fritt vill röra sig mellan olika åsikter, departement, myndigheter och intresseorganisationer.
Politik reduceras då allt oftare till ett taktiskt spel och allt mer avancerad spelteori krävs för att förstå politiken. Makten i sig blir viktigare än makten att förändra. Makten som mål, inte som medel för att uppnå allmänna syften, skjuts i förgrunden. Politiken blir ett område som allt mer, bekräftar teorin om allmänningens tragedi. Ett område som ingen anser sig ha anledning att vårda, ansa och sköta om. Ett avfolkningsområde, som utsätts för systematisk ”brain drain”. De kompetenta köps upp av starka organisationer och företag. De som av olika skäl blir kvar reduceras till ett ängsligt knapptryckarkompani.
Så riktas samhället om. Folkrörelser förvrids och den underifrån kommande förändringsviljan blir till en uppifrån kommande ordmassa, som lägger sig som en våt filt över allt som andas samhällskritik. Så petrifieras levande folkrörelser. Så kontamineras ärliga uppsåt, som från början var nakna och nyfiket sökande. Så korrumperar makten. Så omvandlas, nästan omärkbart, vanmakten till maktens behagliga dörrmatta…
Så kan det, kort beskrivet, kännas när det är som allra mörkast. Men denna “skuggsida” är inte hela bilden. Det bästa vaccinet mot den demokratiska svartsynen har för mig visat sig vara att bevista en facklig kongress, en studiecirkel eller en kurs. När Olof Palme besökte fackliga kongresser brukade han ibland tala om betydelsen av ”demokratins infrastruktur”. Utan denna skulle den politiska och organisatoriska eliten vara hjälplöst förlorad, utan kontakt med sina egna väljare och medlemmar, seglande på ett hav av fördomar som ständigt föds och reproduceras i den borgerliga pressen. Kongresser hos demokratiskt och folkligt förankrade organisationer var det yttersta uttrycket för att, enligt Palme, Sverige i grunden bör ses som en ”studiecirkeldemokrati” – en levande och vital organism där dialogen och det demokratiskt framdestillerade förnuftet sätts i högsätet.
När jag för en tid sedan besökte Kommunals senaste kongress kände jag väldigt tydligt hur innebörden i Palmes ord förkroppsligades. Där vibrerade det av samhällsengagemang, vilja att ta ansvar och varm passion för allas lika värde och rätt. Sällan känns det så meningsfullt att vara anställd på LO som när man får chansen att besöka någon av fackförbundens kongresser eller delta vid fackliga studiecirklar och möten. Den sociala arrogansen och de växande klassklyftorna har här sina starkaste motståndare och demokratin och jämlikheten sina varmaste vänner.
Tvivlet på att demokratins infrastruktur verkligen fortfarande är i funktion finns ändå kvar. Ibland sticker svartsynen fortfarande fram sitt fula ansikte. Men inte så länge jag är kvar på kongressen, studiecirkeln eller i mötessalen. Utan efteråt, när jag väl kommit hem.
Så var det också efter den senaste kommunalkongressen. Nyfiken slog jag på TV:n när jag kom hem. Jag sökte igenom nättidningarna för att få reda på vad som hände på kongressen. Jag hittade inget. Detta trots att Kommunal, landets största fackförbund, strax före kl. 20.00 den kvällen (i god tid innan presstopp) skulle fatta beslut i den medialt uppmärksammade frågan om vinster i välfärden. Frågan handlade om att ta ställning till ett antal motioner som krävde att en non-profit-princip ska råda i välfärden.
Förbundsstyrelsen, som inledningsvis argumenterade emot, ändrade ståndpunkt under debatten och slöt till slut upp bakom detta krav. Om detta fann jag alltså inte ett ord i riksmedia – varken i DN.se, Aftonbladet.se, Expressen.se, Aktuellts 21-sändning osv. Hade vi inte haft Arbetet och fackförbundspressen hade man lätt kunna lurats att tro att Sverige är ett land helt utan fackföreningar som endast befolkas av högavlönade stockholmare…
När jag tillslut hittade fram till kongressreferaten visade det sig att återigen hade gräsrötterna/medlemmarna vunnit över ledningen i en stor organisation i frågan om vinster i välfärden. Det började med LO-kongressen, där ombuden spöade den dåvarande LO-ledningen i denna fråga. Sedan blev det skärpta skrivningar på s-kongressen och MP-kongressen. Nu hade alltså även det största fackförbundet, som organiserar anställda i välfärdssektorn, mycket tydligt satt ner foten i frågan.
Idag återstår att se om demokratins infrastruktur också har någon uppkoppling till riksdagshuset och Rosenbad. Mellan 60-80 procent av svenskarna, lite beroende på hur frågan ställs, anser att det som avsätts till välfärd också ska gå till välfärd. För såväl välfärdens som demokratins skull är det viktigt att det politiska systemet visar lyhördhet i denna centrala fråga.
Då handlar det inte enbart om att hoppa från tuva till tuva för att parera olika medialt uppmärksammade välfärdskandaler eller att, som ministrarna Borg och Björklund just nu gör, kortsiktigt försöka rädda sitt anseende genom att retoriskt kräva krafttag mot riskkapitalisterna. Vad som istället krävs är genomtänkta och långsiktiga helhetslösningar, som tar medborgarnas uppfattningar på största allvar.
Kanske skulle de fackligt aktiva här fortfarande ha en del att lära politikerna. Bara de vågade lyssna och känna tillit. Bara politikerna för en stund, i likhet Olof Palme, vågade koppla upp sig mot demokratins infrastruktur, släppa på den kortsiktiga procentjakten och ge sakpolitiken företräde framför den taktiska retoriken. Kanske är detta, trots allt, möjligt. Än så länge lever mina förhoppningar vidare…
**********************************
Läs också: Martin Moberg som skriver om otryggheten i ett kundcentrerat samhälle. Läs också LO Stockholm, Folkbladet, Eva Franchell, SR P1 Morgon, SVT Agenda, Widar Andersson, LTZ, Onådiga luntan, SVT, Dagbladet, Alliansfritt Sverige, Hans Bülow och Daniel Swedin,
