Lag om minimilöner -Tyska socialdemokrater firar framgångar med bitter eftersmak. Efter det tyska valet stod Angela Merkel och hennes CDU för en monumental seger, trots det saknades några enstaka mandat för kanslern att kunna bilda regering. Därför har Merkel förhandlat med SPD de senaste veckorna för att kunna bilda en regeringskoalition.
SPD har framfört olika krav för att sätta sig i en sådan regering, det främsta har varit om införandet om en nationell lagstadgadminimilön. CDU tycks nu gå önskan tillmötes och därmed är SPDs främsta vallöfte infriat. Men framgången med lagstadgad minimumlön ska ses i ljuset av vad det verkligen handlar om – en tysk arbetsmarknad med ökade inkomstklyftor och snabbt ökande ojämlikhet.
Fram till början av 2000-talet stod LO och DGB (Tyska motsvarigheten till LO) sida vid sida i Europa och var emot lagstiftade minimilöner. Löner och villkor reglerades i kollektivavtal så som det görs i Sverige, men i takt med att organisationsgraden gick ner i facken I Tyskland blev det allt svårare att bära upp lönerna för fackföreningarna. Krav om minimilöner började höras. Som ett resultat av de stora strukturella reformerna på tysk arbetsmarknad under de senaste tio åren har löner, villkor och fackföreningar pressats hårt. I Tyskland är ca 20 procent av arbetarna med i ett fackförbund och det har blivit allt färre som omfattas av kollektivavtal.
Det Tyska systemet som kombinerar socialbidrag med lönearbete, korta anställningar och minijobs har skapat en tu delad arbetsmarknad med en växande grupp löntagare som är arbetande fattiga. Idag lever 5,6 miljoner tyska arbetstagare på en lön som ligger under 8,50 euro per timme. Övertron på att vilket jobb som helst är bättre än inget jobb är en kortsiktig politik som låser in människor i låglöne segment på arbetsmarknaden. Arbeten med låga löner, urusla villkor utan vare sig kompetensutveckling eller säkerställd arbetsmiljö är inte ett sätt att skapa språngbrädor in till andra delar av arbetsmarknaden. De allra flesta blir istället fast på en del av arbetsmarknaden som präglas av lågalöner varvade med perioder av arbetslöshet. Det är ett tydligt resultat från Tysklands arbetsmarknad.
I Sverige finns stor anledning till oro, den borgerliga alliansens sysselsättningspolitik bygger på stora delar av det tyska systemet. Den enskilt största förändringen av svensk arbetsmarknad har varit den ökande individualiseringen och ökad press på löner för att öka sysselsättningen, en politik som inte fungerat. Det har skapat en arbetsmarkand som slitits isär och polariserats. Kombinationen av kraftiga försämringar och sänkta ersättningsnivåer i arbetslöshetsförsäkringen och genom neddragningar i de arbetsmarknadspolitiska insatserna har man likställt arbetslöshet med fattigdom. De negativa effekterna av den förda politiken har ytterligare förvärrat situationen genom de senaste årens ekonomiska nedgång. Denna politik har fungerat som en katalysator för att tvinga fram en låglönearbetsmarknad. De senaste årens förändring av svensk arbetsmarknaden har kommit till vägsände. Den borgerliga regeringens experiment med att pressa löner och villkor för löntagarna och att allt mer försöka kopiera den tyska arbetsmarknaden har drivit upp arbetslösheten och skapat problem för svenska löntagare och svensk konkurrenskraft som kommer att påverka utvecklingen för Sverige under lång tid. Tysklands väg är inte Sveriges – vår väg är en arbetsmarknad som regleras genom kollektivavtal med löner och villkor som går att leva av.
