Jag har inte sett Belinda Olssons nya serie Fittstim – min kamp. Oklart om jag kommer att göra det heller. När jag kommer hem från jobbet brukar jag försöka äta i lugn och ro, hinna byta några ord med min man och sen somna i soffan tillsammans med barnen medan vi ser på Simpsons. Om jag vaknar sen kollar jag på Breaking Bad. Tänker att jag kanske borde se Olssons program, som en del av jobbet, men vet inte om det blir av.
Jag vet därför inte om programmet är ytligt och schabloniserande, om det förlöjligar den feministiska rörelsen och är blind för all den radikala och verklighetsförankrade politik som förs eller om det äntligen gör upp med en navelskådande, konstruerad och individfokuserad egotrippfeminism (som ju för all del kan vara delar av en och samma rörelse). Det spelar kanske inte heller nån roll.
Men den efterföljande debatten har glatt mig. Har inte heller följt den nitiskt, men det faktum att den existerar gör mig glad. Nu skapas ett utrymme att diskutera feminismen som rörelse och alla olika uttryck den tar sig idag. Och varför den behövs.
En stor del av min tid i arbete ägnar jag åt att försöka förstå, formulera och sprida det vi kallar facklig feminism. LO är enligt sina stadgar en feministisk rörelse. Samtidigt är LO allas älsklingsbild av gubbighet. En slags ”LO-män som hatar kvinnor”. Från höger och näringsliv sedda som dem som inte vill att kvinnor i vård och omsorg ska tjäna pengar på sina jobb och företag. Från vänster en svekdebatt som i sin mest polariserade form går ut på att facket ensamt är ansvarigt för kvinnors sämre villkor i arbetslivet genom att helt sakna en feministisk marknadskritik eller att ha släppt de radikala kraven på arbetstidsförkortning.
När jag möts av den kritiken brukar jag ofta sura ur. Eller, vinstförespråkarnas kritik ids jag sällan engagera mig i eftersom den är så medvetet vriden. Men kritiken mot facket som en antifeministisk rörelse stämmer inte. Det är klart att man här måste skilja på teori, praktik och utfall, men: – den facklig rörelsen är, som jag ser det, en av de potentiellt starkaste och mest radikala feministiska rörelserna idag.
Till skillnad från politiska partier behöver facket inte fastna i ideologisk rädsla och praktisk feghet. Facket behöver inte väga på stolen vid köksbordet och känna efter om inte valfriheten kanske ändå är lite mer värd än en lön att leva på. Facket behöver inte fundera på om det inte är enklare att låta kvinnor ta största delen av föräldraledigheten och arbeta deltid istället för att se till arbetsmiljön är uthärdlig och det går att utvecklas på jobbet. Fackets uppdrag är enkelt och tydligt: att på sina medlemmars uppdrag arbeta för löner och villkor som gör det möjligt för människor att vara ekonomiskt självständiga livet ut. En av grundvalarna för ett jämställt samhälle.
Det är också en rörelse som drivit på i viktiga feministiska och välfärdsreformer. Barnomsorg, delad föräldraförsäkring, trygga anställningar, heltider, en arbetsmiljö som gör att det är möjligt att arbeta ända fram till pensionen, arbetskläder som betalas av arbetsgivaren – inte bara för parkarbetare utan även för barnskötare.
Facket har problemformuleringen, erfarenheterna och de praktiska verktygen att åstadkomma verklig förändring. I små steg som sällan syns i tv.
LO och förbunden spelar en alldeles särskilt viktig roll i den feministiska politiken idag genom att på olika sätt bryta igenom den klassblinda bilden av jämställdhet. Att det är enbart en fråga om att medelklasskvinnor på olika sätt ska köpa sig tid och tjänster för att foga ihop sitt livspussel eller driva företag. En facklig feminism kan föra in de materiella aspekterna i det feministiska samtalet: innan vi talar om behovet av fler kvinnliga börs-vd:ar eller helt vill avskaffa lönearbetet som sådant måste man se att ekonomiska villkor och (framförallt LO-) kvinnors möjlighet att försörja sig själva fortfarande är en feministisk kärnfråga. Happy, happy i LOs version: Alla ska ha råd att skilja sig.
Men det är också klart, facket och feminismen är en ambivalent historia. Kritiken mot att facket främst prioriterat mäns arbetslivsproblem är relevant. I samklang med arbetsgivarna har kvinnors villkor i arbetslivet ofta setts som uttryck för individuella val istället för strukturella problem värda att ta strid för. Facket som rörelse skulle också kunna ta en mycket aktivare roll i att utveckla strategier för ett hållbart samhälle, en grön facklig feminism som på allvar diskuterade vägar bortom hegemoniska tillväxt- och marknadsideologier. Inte heller har facket imponerat när det gäller att snabbt reagera på förändrade maktrelationer eller plocka upp ett förändrat politiskt samtal eller uttryck. Den överväldigande vitheten bland fackligt förtroendevalda speglar inte längre de anställda inom arbetaryrken. Vad den överväldigande blindheten för vår egen vithet speglar vågar jag inte tänka på.
Men i alla fall. Potentialen att vara en praktisk, pragmatisk men omvälvande samhällskraft finns där.
Det här blev en kärlekstext till en rörelse som kanske inte riktigt förtjänar det. Men jag vet ju vad facket kan vara om det sätter manken till.
Det var LO-ordföranden Stig Malm som myntade begreppet fittstim. Fackliga feminister äger det lite extra. Vi kan väl vända oss om, höja läppen lite och morra.
– Det är vi som är fittstimmet. Nu kommer vi och tar dig.
