Jag sitter just nu och går igenom pressklippen som rör de tankar som LO-ledningen nyligen redogjorde för i DN (2014-01-20). Det handlade om att öppna upp för bredare samtal om att begränsa vinsterna i välfärden genom en överenskommelse. Förutsättningen för att det ska lyckas är naturligtvis att välfärdens viktigaste aktörer, och även olika arbetsgivarorganisationer, är intresserade av att samtala med varandra i frågan.
DN-intervjun ledde till en rad olika reaktioner, några av dem nyfiket positiva. En del av dem jag själv varit i kontakt med har sagt att när de nu fått ökad kunskap om LOs syn i frågan upplever de att LO, tvärtemot vad de tidigare trott, faktiskt har en realistiskt och genomtänkt linje i ”vinstfrågan”. Samtidigt ska man vara ärlig och konstatera att de flesta reaktionerna i media och i sociala medier varit negativa. Detta får man vara ödmjuk inför. Att vi, också inom arbetarrörelsen, ibland tycker olika i sak bör respekteras och man ska alltid vara öppen för kvalificerade invändningar och argument oavsett varifrån de kommer.
Men tyvärr byggde också en hel del av reaktionerna på rena missförstånd, vilket vi på LO naturligtvis nu självkritiskt får begrunda i vilken mån detta berodde på otydligheter och brister i vår egen kommunikation. Här bär jag naturligtvis själv ett ansvar. Likväl är det problematiskt att en del intagit en negativ hållning till LO-ledningens tankar beroende på att de trott att LO vill att frågan om vinster i välfärden ska lösas via kollektivavtal. Detta har dock aldrig varit tanken. Därför är det viktigt att nu vara extra tydlig på denna punkt. Vad LO anser är alltså inte att det enbart är parterna på arbetsmarknaden som, via kollektivavtal, ska avgöra frågan om vinster i välfärden. Detta är dessutom både ologiskt och ogenomförbart, eftersom välfärdsfrågorna ju huvudsakligen rör skattemedel och arbetsmarknadsparterna knappast kan disponera (och än mindre förhandla om) medel och resurser de de själva varken äger eller förfogar över.
Däremot ville LO-ledningen pröva om det gick att öppna upp för samtal om en bredare överenskommelse med de viktigaste aktörerna på välfärdsområdet, där exempelvis Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) ingår. SKL organiserar ju dem, d.v.s. våra kommuner och landsting, som finansierar huvuddelen av våra välfärdstjänster. Idag ingår SKL dessutom i den s.k. etiska plattformen för vård och omsorg, tillsammans med bl.a. Kommunal och övriga parter inom vård och omsorgssektorn. Vad LO-ledningen ville pröva var alltså tanken på att bredda denna överenskommelse, så att den även inbegriper frågan om privata vinstuttag ur välfärden. Dessutom bör givetvis också skolan och förskolan ingå i en sådan bredare överenskommelse.
En annan fråga, som ofta dykt upp på Facebook och i diskussionerna på nätet i samband med den aktuella DN-intervjun, kan formuleras ungefär så här: ”Bör inte folket i demokratisk ordning få vara med och bestämma hur vår gemensamma egendom förvaltas och hur våra inbetalade skattemedel används?” Mitt svar på den frågan är att det just är detta som är själva kärnan i LOs förslag. Det är folkets förtroendevalda på lokal och regional nivå som ytterst ska bestämma nivåerna på vinstuttagen. Detta är tänkt att ske genom en modell som i praktiken är ett kommunalt och landstingskommunalt veto när det gäller såväl etableringen av välfärdsbolag som nivån på privata vinstuttag från välfärdssektorn.
Mer konkret lägger LOs förslag tonvikten på två nivåer. På den statliga nivån slås fast, via lagstiftningen, att det normala för välfärdsbolag när det gäller vinstuttag är en nivå som motsvarar statslåneräntan + en procent. Sedan kan kommunerna o landstingen, genom att upprätta ett driftsavtal, göra undantag från denna norm. Men då måste de först inför kommunmedborgarna motivera varför de accepterar att en del eller hela vinsten från den skattefinansierade verksamheten ska gå till privata konton. Så ser LOs vinstbegränsningsförslag i kort sammanfattning ut.
Det är också viktigt att inskärpa att LO-ledningen efter intervjun i DN (2014-01-20) inte backar från LO-styrelsens förslag. Det ligger fast. Vad som diskuterats är med hjälp av vilka medel, lagstiftning eller överenskommelse, som detta förslag ska genomföras. Här har LO-ledningen utgått ifrån ett klassiskt fackligt förhållningssätt. Man är trogen målen, kongress- och styrelsebesluten. Men mer pragmatisk, prövande och beredd att diskutera olika lösningar när det gäller medlen. Kan man exempelvis inte nå målet, eller genomföra kongress- och styrelsebesluten, via lagstiftning får man pröva andra vägar.
I de samtal LO-ledningen fört med massor av olika privata aktörer, sedan man för ungefär ett år sedan presenterade en enig LO-styrelses förslag, har det visat sig att det faktiskt finns privata välfärdsaktörer som kan acceptera vårt vinstbegränsingsförslag. Ja, det finns också några som till och med tycker förslaget är rimligt, inte minst sett i ljuset av alla välfärdsskandaler och skolkonkurser som rullats upp i media den senaste tiden. De inser att mera genomgripande förändringar än de våra politiker hittils visat prov på behövs för att man långsiktigt ska kunna återupprätta förtroendet för välfärden. Därför ville LO-ledningen med sin “förhandlingstrevare” i DN känna dessa aktörers intresseorganisationer på pulsen. Är de lika insiktsfulla och pragmatiska som en del av sina medlemsföretag? Är de beredda att ingå en bred överenskommelse, tillsammans med LO och andra aktörer, som begränsar vinstuttag och värdeöverföringar och tar bort den absurda etableringsfriheten?
Fast det är klart, reagerar alla berörda som Vårdföretagarna och Friskolornas Riksförbund gjort, och smäller igen dörren mitt i ansiktet på LO, då återstår naturligtvis bara att driva frågan lagstiftningsvägen.
Avslutningsvis hoppas jag att denna korta bloggtext rätar ut fler frågetecken än den skapar. Man får säga vad man vill om LO-ledningens tankar om vidare samtal i frågan (DN, 2014-01-20) men den diskussion som uppstått i samband med DN-artikeln har också inneburit nya chanser att sprida kännedom om innehållet i LOs vinstbegränsningsförslag. Att detta förslag nu diskuteras och kritiseras på nytt tror jag huvudsakligen är nyttigt. Vi som har ambitionen att se till att LO-förslaget blir verklighet borde egentligen bara välkomna detta, eftersom uppmärksamheten också borgar för att när väl förslaget sjösätts är det både välförankrat och ordentligt kvalitetsgranskat.
***************************************
Läs också: Martin G Moberg, Jesper Lindholm, Jonas Sjöstedt, Johanna Palmström, Roger Jönsson, Karl-Petter Thorwaldsson, Tobias Baudin, Ali Esbati, Ola Möller 1, Widar Andersson, SR Ekot, Ola Möller 2, Peter Akinder, Lena Sommestad, Olov Abrahamsson, Yonna Waltersson, Karin Pettersson, Daniel Swedin, Anders Lindberg, Marika Lindgren Åsbrink, Thomas Janson, Lena Orpana, Tommy Svensson Anne-Marie Lindgren, Helle Klein, Martin Klepke, Alliansfritt Sverige, HBT-sossen, Ola Möller 3, På Uppstuds och även Dala-demokraten, Länstidningen, Östran, Folkbladet, Norrländska socialdemokraten, Västerbottens folkblad, DN, Expr, Ab,
