Många tycks idag tro att lönen återspeglar arbetets värde. Är din lön 19 500 kr/mån så är det för att ditt arbete är värt precis så mycket. Näringslivets direktörer med månadslöner runt 780 000 kr/mån tycks faktiskt föreställa sig att priset återspeglar deras arbetsinsats. Självbedrägeri? Javisst! Men är inte arbetets pris (lönen) och arbetets värde samma sak? Självklart inte!
Frågan om arbetets pris och värde har många dimensioner och frågeställningar. I radioserien Fackliga rummet som vi på LO producerade för några år sedan diskuterades flera frågor på djupet (du som vill ha svar på frågorna i ingressen kan lyssna här). I dagens blogg är dock ambitionen begränsad. Jag tänkte ta sikte på en klassisk facklig lönepolitisk utgångspunkt – varför ska vi dela på det som vi tillsammans skapar? Varför ska alla ha del av produktivitetsökningarna?
Den solidariska lönepolitiken utgår ifrån att vi alla är beroende av varandra. Det är därför rättvist att alla (ja! alla) har rätt till en rimlig del av det som vi tillsammans skapar. I det moderna samhället arbetar vi alla åt varandra. Vi är ständigt beroende av vår egen – och andras – förmåga att arbeta.
I min läsning av LOs tidigare lönepolitiska dokument upplever jag förskjutningar i synen på rätten till egna produktivitetsökningar. Inte nödvändigtvis inom LO, men inom samhället i stort. Hos individer (men även hos grupper av löntagare) tycks det ha vuxit fram en föreställning om att just jag (eller den närmaste arbetsgruppen) har skapat min egen produktivitet och lönsamhet helt på egen hand. Särskilt tydligt blir det när man läser om de allra mest förmögna IT-entreprenörernas självbild (länk kommer snart).
Ta de produktivitetsökningar som uppstått till följd av internet, e-post, informationsteknologi, bredband, mobiltelefoner och allt annat som revolutionerat samhällsekonomin under de senaste decennierna. Kan någon eller några verkligen (med gott samvete) göra anspråk på alla de produktivitetsökningar som följt i teknikutvecklingens spår.
Några tycks tro att de själva skapat allt och därför äger rätt till sin egen produktivitetsökning. Synsättet är självklart attraktivt för vissa. Men i grunden, vilar en stor oförståelse för hur samhället fungerar. De löntagare på Google som programmerat sökmotorn står i skuld till väldigt många människor. Från dagis till skola, till de som bygger vägar och städar. Från de som passar barn till de som lagar mat. Det feltänkta handlar om synen på hur värden och idéer skapas. I det moderna samhället står vi alla i förbindelse med varandra.
Inte heller är det säkert att ökad produktivitet och hög lönsamhet skapas på samma ställe. Vad vore Facebook utan internet? Och vad vore internet utan bredband? (en del minns säkert de första modemen som pep och knastrade) Och varför ska de SEKO medlemmar som gräver bredband inte få del av detta?
Den enda rättvisa utgångspunkten för löner och löneökningar är därför att vi alla som arbetar tillsammans för att skapa ett ökade värden, som kan ligga till grund för högre löner, kortare arbetstider, mer välfärd (eller hur vi nu gemensamt väljer att ta ut det ökade värdet) fördelar detta på ett sätt så att alla får del av vinsterna. Ingen kan hävda rätten till sin egen produktivitetsökning. Därför har samhällsekonomin också ett löneutrymme.
Eller vad tycker du? Står vi förbindelse med varandra? Eller är vi var och en vår egen lyckas smed?
