I kampen mot arbetslösheten framstår Japan som ett föregångsland och en vinnare. Det är lätt att hänföras av det gästvänliga och strukturerade landet. Japans ekonomiska framgångar sedan 90-talskrisen är lockande att kopiera för många av Europas krisande ekonomier, men bakom den välpolerade ytan visar sig en komplex arbetsmarknad med lösningar som är svåra och inte alltid önskvärda att kopiera.
Av de 127 miljoner människor som lever och bor i Japan utgör 55 miljoner arbetskraften och av dem är väldigt få arbetslösa. Det går i det närmaste att tala om att fullsysselsättning råder. I japan är arbetslösheten 3.7 procent och bland unga ca 7 procent.
Vid ett besök på Ministeriet för hälsa, arbete och välfärd (där 21 000 personer arbetar) i Tokyo förra veckan beskrev företrädare för regeringspartiet Liberaldemokraterna (LDP) innehållet i den ekonomiska reformpolitik som går under namnet ”abenomics” uppkallad efter premiärminister Shinzo Abe.
Abe genomför reformerna med stort stöd av det Japanska folket för att få stabilitet i ekonomin. Främst genom att uppmuntra människor konsumtion och reformer på arbetsmarknaden. Regeringens mål är att skapa en arbetsmarknad som är mer flexibel och varierad.
Den rådande formen av anställning i Japan har fram till 1995 varit en form av livstidsanställning. Ett skifte har dock skett och alltfler (37 procent Jan 2014) på arbetsmarknaden arbetar på tillfälliga anställningar och deltider. Den stora andel personer med livstidsanställningar bidrar till de låga arbetslöshetssiffrorna, de som arbetar på den del av arbetsmarknaden som består av bemannings och tidsbegränsade anställningar är tryggheten däremot sämre. Den s.k. insider och outsider problematiken i Japan är total. De som hamnat utanför de fasta anställningarna är främst kvinnor som har skaffat barn, äldre, unga utan färdig utbildning och personer med funktionshinder. De har mycket små utsikter att kunna ta sig in i en fast anställning. Det betyder sämre löneutveckling, brist på försäkringar, sämre pension och ett mer otryggt liv.
Kvinnor i Japan är ofta lika eller mer utbildade än män. Trots det är det många som lämnar arbetsmarknaden när det föder sitt barn (oftast skaffar man bara ett). Kvinnors situation på arbetsmarknaden är frukten av flera lagstiftningar som påminner om Sverige på 50-talet. Främst är det sambeskattningen som fortfarande finns i Japan. Den är utformad på ett sätt som gör att männen med inkomst betalar för försäkringar och pension för sin fru. Om kvinnan i familjen återgår till arbetsmarknaden efter föräldraledighet är brytpunkten så högt satt att det hon tjänar inte påverkar familjens disponibla inkomst utan sambeskattas bort. Samtidigt saknas offentlig barnomsorg och äldreomsorg vilket gör att kvinnorna ofta tar hand om både barn och familjens äldre. Tillsammans ger dessa förutsättningar att kvinnor befinner sig i en beroende situation till mannen trots god utbildning. Ensamstående kvinnor med barn blir ofta hänvisade till deltidsarbeten och korta anställningskontrakt och får därmed en mer utsatt situation med sämre löneutveckling och villkor än männen på arbetsmarknaden.
I Japan blir problemet med kvinnors lägre arbetskraftsdeltagande allt mer alarmerande. Befolkningsutveckling befinner sig i en negativ spiral eftersom många kvinnor väljer bort att skaffa barn samtidigt som befolkningen blir äldre, en demografisk utmaning av stora mått väntar. Det råder dessutom utbredd arbetskraftsbrist i vissa branscher. Det saknas politisk vilja till förändringar av systemet, de progressiva krafter som finns har liten eller ingen påverkan.
Japans fackföreningsrörelse befinner sig i en utsatt situation, organisationsgraden har gått ner från 35 procent på 70-talet tills dagens 17 procent. Konflikter och strejker minskar till följd av att avtal blir mer decentraliserade och utgår från varje enskilt företag. Facket i Japan kan stärkas genom att mobilisera och organisera bemanningsanställda och andra med korta anställningar. Facket Haken Union med 3 000 medlemmar arbetar med att förbättra villkoren för bemanningsbranschen men hävdar att det också krävs förbättringar av arbetsmarknadslagstiftningen.
Japan är ett homogent samhälle på gränsen till det extrema. Den som är på insidan systemen i Japan kommer att få den trygghet som den på utsidan alltid kämpar för men sällan kan få, där i ligger en av Japans stora utmaningar.
