I gårdagens Dokument Inifrån i SVT2 diskuterades politikens brist på ideologisk debatt och positiva eftersträvansvärda framtidsmål. Analysen som gjordes var både vass och träffande.
Allt oftare ser vi exempel på hur de intressen som vill privatisera offentlig välfärd hellre än att argumentera för att detta är önskvärt gömmer sig bakom demografiska prognoser, som naturligtvis i slutändan leder fram till slutsatsen att en ökad privatisering kommer att bli nödvändigt. Oavsett vad vi själva tycker och tänker. Vi har helt enkelt inget val. Utvecklingen tycks vara ödesbunden.
Den framtida försörjningskvoten används ofta för att slå undan fötterna på alla tankar om kortare arbetstid och en mer utbyggd välfärdsstat. Att försörjningskvoten utvecklats i samma riktning de senaste hundra åren och att vi hittills klarat oss hyfsat är inget att reflekterar över. Ekonomisk historikern Jenny Andersson, som är en av dem som analyserat den svenska modellens idémässiga rotsystem, talar om det styrande framtidsimperativet. I denna retoriska smet har tyvärr också arbetarrörelsen allt för ofta fastnat.
Vi har idag ett politiskt etablissemang som genom att måla upp olika hotbilder och dystopier försöker få den egna politiken att framstå som nödvändig. Ja, detta har rent av, för dem som slår vakt om det bestående, blivit en metod för att kunna fängsla drömmen om en bättre värld. Det nödvändiga skymmer och tränger undan det önskvärda.
I denna politiska samtalskultur blir det allt svårare att likt Olof Palme tala om ”the joy of politics”. Idag har vi istället en statsminister som närmast framstår som lätt deprimerad, inte minst när han tvingas svara på frågan om vilket framtidssamhälle han vill ha. Utan att det sägs öppet framgår det ändå mellan raderna i statsministerns svar att den politiska viljan inte längre tilltros ha någon större betydelse. Denna tankefigur är helt uppenbart konserverande och samhällsbevarande.
”There is no alternative”, slog Margaret Thatcher en gång fast. Carl Bildt myntade i sin tur på 1990-talet begreppet ”den enda vägens ekonomiska politik”. Politik reduceras hos dem till förvaltandet av det nödvändiga. Högerkrafterna har ofta haft väldigt lätt att bejaka denna typ av framtidspessimism och ödestro. Mot detta har då arbetarrörelsen ställt exempelvis Hjalmar Brantings tanke om en politik som ger människor “möjlighet att förverkliga sina bästa stämningars längtan”. Eller varför inte Olof Palmes tanke om att politik i grunden handlar om att vilja, dvs vilka idéer, drömmar, framtidsförhoppningar och värderingar vi vill ska styra vårt samhälle.
Gårdagens Dokument Inifrån kommer jag nog att fundera över en längre tid. När jag i år demonstrerar på första maj kommer jag exempelvis att leta efter ett plakat där det står ”Återupprätta den politiska fantasin!” eller ”Ta drömmen om en bättre värld på allvar!”. Allt för att hedra Branting och Palmes framtidsoptimism och för att så en gnutta split och tvivel hos dem som varje dag sprider olika typer av förenklade dystopier. Tror du jag kommer att hitta något sådant plakat? Om inte, då får jag väl i så fall göra ett eget plakat…
*******************************
Läs också: Susanne Sjöstedt, Anne-Marie Lindgren, Är det här okej?, Carin Jämtin, Bengt-Urban Fransson, SVT Nyheter, Göran Johansson, SR Ekot 1, SR2 , Martin Moberg, Eva Franchell, Alliansfritt Sverige, DN Debatt, DN signerat och DI debatt
