För den som är duktig kan lättjan ibland bli en fiende – ungefär som för Lars Calmfors förra veckan. I en kolumn i Dagens Nyheter försökte han att ge de lägst avlönade i samhället (LOs medlemmar) ansvaret för massarbetslösheten. Jag tänkte skriva några rader om krokiga tankebanor som luktar häst.
Ibland blir det dumt, ja, olyckligt! Verklighetens arbetsmarknad är ingen teoretisk modell – och det vet Lars Calmfors. Med förenklade modeller och avbildningar går han till strid mot en besvärlig och motspänstig verklighet. Grundläggande läroböcker i ekonomi säger att när priset ökar så minskar efterfrågan. Och tvärtom, när priset sjunker ökar efterfrågan. Diagram som visar hur utbud och efterfrågan möts kan naturligtvis också ritas för priset på arbete.
Men ganska snabbt tillstöter problem. Den som handlat på Blocket kommer ganska snart i kontakt med några av marknadens problem. Alla Volvo 240 är inte identiska. Det är olika årgångar, miltalen varierar, rost, dålig lukt och många andra saker gör att priset varier. Dessutom är det svårt att få reda på allt man vill/behöver veta, det saknas alltid (för köparen) viktig information. Och kan säljaren lite på köparen? Ja, ni förstår, även de enklaste marknader har en rad olika brister som påverkar hur prisbildningen går till. Verkligheten tränger sig på. Teori och verklighet går inte alltid hand i hand.
Tillbaka till lönerna. I vilken mån priset på arbete bestämmer arbetslösheten beror på en rad olika faktorer. Påtagligast är kanske marknadskrafterna (mer om dessa strax), men även institutionella krafter har betydelse, dvs de skrivna och oskrivna normer och regler som omger arbetets marknad. Hur fack och arbetsgivare, stat och domstol, företag agerar påverkar lön och sysselsättning.
Ett område med stor betydelse för priset på arbete som sällan behandlas av ekonomer är de sociala krafterna. Hur stor del av lön och sysselsättningen beror på klass, kultur, kön, familjebakgrund, diskriminering, socioekonomi och traditioner? Vilka kan delta i konkurrensen på arbetets olika delmarknader?
Jag vill inte vara oschysst. Något av detta antyds av Calmfors i hans krönika. Jag tänkte dock ge mig på föreställningarna om marknadskrafterna. Där Calmfors är som starkast tycks argumentationen vara allra svagast. Det teoretiska ramverket för sambandet mellan priset på arbete och sysselsättning vilar på en rad outtalade antaganden:
– Att löntagare och företag har fullständig information om samtliga löner och tillgängliga arbetstillfällen på hela arbetsmarknaden (vilket i sig är en utopi, i den individuella lönesättningens fotspår vet ju många knappt vad kollegorna har för lön, än mindre vet man något om omvärlden. Internrekryteringar och en arbetsförmedling i upplösningstillstånd utgör dessutom effektiva hinder mot kännedom om lediga arbetstillfällen).
– Att alla löntagare kan konkurrera om de tillgängliga arbetstillfällena (vilket, vad jag förstår, tycks förutsätta att alla kan konkurrera om alla jobb. En föreställning som tycks möta ett svårt verklighetsmotstånd med där människors olikhet och mångfald samt olika arbetsuppgifter med varierande krav och villkor).
– Att alla löntagare är homogena (vilket är den absurda fortsättningen på b). Det är skillnad på ett kilo socker och en människa. Erfarenhet, färdigheter, utbildning och talanger gör naturligtvis att vi skiljer oss åt – inte bara i arbetslivet).
– Att det inte finns några hinder mot att byta jobb, såsom potentiella internrekryteringar, transaktionskostnader, kostnaden förutsätts vara noll (de praktiska förutsättningarna för att byta jobb är naturligtvis många. Att flytta från Hofors till Kalmar är inte gratis).
– Att varken köpare eller säljare av arbetskraft inte samverkar kring priset, dvs, tänk bort arbetstagar- och arbetsgivarorganisationerna på arbetsmarknaden (försöka går ju, men en betydande majoritet av både köpare och säljare har ju faktiskt valt att organisera sig).
Det finns fler förenklade antaganden om verkligheten som ligger till grund för Calmfors argument. Jag vill egentligen bara illustrera att prisbildningen för arbete inom en förenklad utbuds- och efterfrågamodell får det besvärligt i mötet med verkligheten. Att ge de höga lönerna (!) för dem som bäddar sängar, städar, lagar mat och vaktar barn ansvaret för massarbetslösheten är en värdering – inte en ekonomisk vetenskap.
Det hade varit enklare om Lars Calmfors gått rakt på sak – att han anser att klyftorna i samhället behöver öka. Hans argument luktar av det klassiska hästskitsargumentet “De fattiga arbetar inte eftersom deras löner är för höga. De rika arbetar inte eftersom deras löner är för låga. För att få fart på ekonomin måste de fattiga få mindre och de rika mer”.
Avslutningsvis skall nämnas att Calmfors fick sig ett brutalt uppvaknande i en radiodebatt i fredags. Så kan det gå när lättjan tar överhand.
************************************************
Läs också Agneta Berge på Politism
