För lite drygt en månad sedan (28 april) släppte den internationella fackliga organisationen PSI, Public Services International, en både spännande och samtidigt skrämmande rapport. I rapporten varnas för att starka internationella kapitalintressen just nu arbetar för att, via olika handelsavtal, genomföra en marknadisering av våra offentliga tjänster i en omfattning som vi aldrig tidigare sett maken till.
Visst är jag för frihandel och att det förhandlas fram ett frihandelsavtal mellan USA och EU. Att öppna upp gränserna för ökad handel är något som ett litet och exportberoende land som Sverige har stor nytta av. Men samtidigt måste de regler som förhandlas fram förankaras och vara kompatibla med exempelvis våra välfärdspolitiska målsättningar
Det handlar konkret om exempelvis The Trades in Services Agreement (TISA) som är ett frihandelsavtal som just nu håller på att förhandlas fram utanför världshandelsorganisationen (WTO). Enligt rapporten från PSI handlar TISA ytterst om ett genomtänkt försök att ge de rikaste företagen i världen större möjligheter att plocka ut vinster från offentligt finansierade verksamheter som är till för dem som har de största behoven av offentlig service. PSI-rapporten beskriver kort vad det handlar om på följande sätt:
“According to the report, this massive trade deal will put public healthcare, broadcasting, water, transport and other services at risk. The proposed deal could make it impossible for future governments to restore public services to public control, even in cases where private service delivery has failed. It would also restrict a government’s ability to regulate key sectors including financial, energy, telecommunications and cross-border data flows.”
Ja, du läster rätt! I och med TISA finns det enligt rapportförfattarna risk för att man kommer att göra det omöjligt för demokratin att begränsa eller plocka tillbaks verksamhet som en gång privatiserats. Om detta låter bekant så har liknande förlag tidigare förts fram när frihandelesavtalet mellan USA och EU diskuterats (se även Transatlantic Trade and Investment Partnership, TTIP). Det handlar egentligen om två omfattande handelsavtal, TISA och TTIP. Det första handlar som sagt om offentligt finansierade tjänster av olika slag och rör ett femtiotal länder inklusive alla EU-länder. Det andra, TTIP, är ett bilateralt avtal mellan EU och USA.
TTIP innehåller också en hel del inslag som är positiva ur facklig synvinkel. Ofta är det bra att olika tullar och handelshinder plockas bort. Det tjänar ofta alla i längden på, inte minst de socialt och ekonomiskt mest utsatta. Men när det gäller TTIP har också flera debattörer och fackliga organisationer lyft fram riskerna med ett s.k. investeringsskydd, som bland annat innebär att har en gång ett amerikanskt bolag investerat i den svenska välfärdssektorn, exempelvis i ett friskoleföretag, kan man stämma den svenska staten om den väljer att återkommunalisera, begränsa eller negativt påverka investeringen. I praktiken handlar det alltså om någon form av tvångsprivatisering och en mycket kraftig inskränkning av demokratin.
Med TTIP kan i värsta fall amerikanska företag som investerar i Europa ges möjlighet att kringgå europeiska domstolar och direkt utmana EU:s regeringar närhelst de anser att lagar inom folkhälsa, miljö- och samhällsskydd, arbetsrätt med mera kommer i vägen för deras vinster. Europeiska företag kommer då troligen att få samma rättigheter i USA. Eventuella tvister kommer sannolikt att avgöras i särskilda internationella skiljedomstribunaler som utgör parallella, utomstående rättssystem bortom nationella domstolar och utom kontroll för medborgarna och de samhällen som berörs.
Det finns naturligtvis väldigt starka kapitalintressen, men också geopolitiska intressen, som är drivande i denna process. Så facken och våra folkvalda politiker har här en viktig uppgift att verka som motmakt. En motmakt som är positiv till såväl frihandel som de enskilda ländernas möjligheter att fritt råda över sin välfärdspolitik. Samtidigt måste frågan sättas in i ett större helhetsperspektiv. En del debattörer och analytiker menar att det för amerikanska makthavare främst handlar om att säkra inflytandet över Europa och den europeiska marknaden. Vi lever ju i tider när “pax americana” (det amerikanska världsherraväldet) utmanas av de växande ekonomierna i Asien, med Kina i spetsen.
PSI-rapporten är skriven av Scott Sinclair, Canadian Centre for Policy Alternatives och Hadrian Mertins-Kirkwood, Institute of Political Economy, Carleton University. PSI är dessutom inte vilken liten organisation som helst. I PSI ingår 669 olika fackliga organisationer i 154 länder. Det är frågan om en facklig federation där medlemsorganisationerna har ca 200 miljoner medlemmar, två tredjedelar av dem är kvinnor.
Medlemarna PSI-förbunden är verksamma inom social omsorg, sjukvård, kommunal och offentlig service, statsförvaltningen och även de som arbetar med infrastruktur exempelvis med vatten- och energiförsörjningen. I PSI är en rad svenska fackförbund medlemmar: Kommunal, SEKO, Vision, Transport, Fackförbundet ST, Akademikerförbundet SSR.
Räkna alltså med att dessa frågor kommer att återkomma, såväl i EU-debatten som i den inrikespolitiska debatten. Inte minst har vi som följer debatten om privat vinstdrift i välfärden anledning att titta närmare på dessa frågor.
***********************
Läs också: Martin G Moberg, Jonas Sjöstedt, Yonna Waltersson, Tomas Ramberg, Jonna Sima, Alliansfritt Sverige, Leine Johansson, Helle Klein, Robert Björkenwall, Stig-Björn Ljunggren, Olov Abrahamsson, Ab, Expr, DN
