Vi har en regering som sommaren 2008 införde strängare sjukregler, främst för att de antog att det var olika former av fusk och överutnyttjande som lång bakom de höga sjuk- och ohälsotalen mellan 1997 och 2002. Gruntanken i det nya systemet var att ingen skulle vara sjukskriven längre än ett år. För att disciplinera en befolkning, som antogs ha blivit allt mer arbetsovilligt, infördes snäva tidsgränser och vad som sannolikt är OECD-världens hårdaste regler för sjukersättning (förtidspension).
Trots att de flesta remissinstanser av vikt och värde protesterade och varnande för konsekvenserna av regeringsförslaget slog regeringen dövörat till. Vi fick därför en sjukförsäkring som kontinuerligt utförsäkrar och fattiggör sjuka människor. Hittills har ca 77 000 personer utförsäkrats enbart för att de passerat den bortre tidsgränsen. Ungefär 5000 personer har “dubbelutförsäkrats” pga att de passerat den bortre tidsgränsen två gånger. Allt fler inser hur orimliga, omänskliga och rättsosäkra sjukreglerna är.
Senare har forskningen visat att de höga sjuk- och ohälsotalen mellan 1996 och 2002 inte alls berodde på fusk eller överutnyttjande. Ungefär 85 procent av ökningen av sjuktalen kunde istället förklaras av att sjukskrivningstiden hade blivit längre. Hade det handlat om attityder och bristande arbetsvilja hade vi sett en epidemisk utveckling med fler korttidssjukskrivna. Så var alltså inte fallet.
Istället visade den seriösa forskningen (se exempelvis Tor Larsson och Björn Johnson) att det hela handlade om allvarliga systemfel. Rehabiliteringssystemet kraschade i mitten av 1990-talet, bl.a. som en följd av olika riksdags- och myndighetsbeslut samt domstolsutslag. Samtidigt slimmades arbetslivet kraftigt efter 1990-talskrisen (se Töres Theorell). Detta skedde framförallt i den kommunala sektorn. Broarna tillbaks till arbetslivet för många långtidssjuka raserades därmed. Detta gjorde sammantaget att fler, framför allt medelålders kvinnor, blev kvar i sjukförsäkringen.
Men dessa välgrundade forskningsresultat fick inte regeringen att ändra inriktning. Man lyssnade lika lite till den seriösa akademiska forskningen som tidigare till remissinstanserna. Istället drev alliansens försvarare på hårdare och “fuskade” sig ofta fram i debatten, bland annat med hjälp av anekdotisk bevisföring och dåligt underbyggda vandringssägner om ett utbrett överutnyttjande. Som egentlig beslutsgrund hade man endast kvar den egna ideologiska trosvissheten.
Mot denna bakgrund är uppgifterna i dagens Dagens Nyheter, om att regeringsledamöterna själva struntar i sina sjukregler, mycket anmärkningsvärda. Att regeringsledamöterna själva systematiskt undviker de kostnader som karensdagen innebär förbättrar knappast heller förtroendet för dagens sjukförsäkring. Det är en fråga som i grunden rör sjukförsäkringens framtida legitimitet. Det är dessutom svårt, inte minst för de moderata regeringsledamöterna, att skylla ifrån sig genom att hävda att man inte kände till den lag man själv (Bildt-regeringen) införde i början av 1990-talet (dvs Lagen (1991:359) om arvoden till statsråden m.m.).
Vi har idag alltså en regering som misstror folkets vilja att försörja sig själv på arbete och som samtidigt själva, till skillnad från de flesta medborgare, tänjer på sjukreglerna. Regeringen har därmed för sin del bekräftat giltigheten i två gamla ordspråk. Dels det som slår fast att “genom sig själv känner man andra” och sedan även ett som blir allt mer relevant ju närmare valet vi kommer; “Den som gräver en grop åt andra faller själv ofta däri”…
******************************
Läs aktuella artiklar i DN: Ewa Stenbergs kommentar, Sjuka men behåller hela lönen, “Ministrarna har sina uppdrag dygnet runt“, Detta säger lagen.
Läs också: Martin G Moberg, Kommentar av Ann-Karin Mattson på Facebook, Julia Mjörnstedt, Anna-Karin Mattsson, Lisbeth Forsberg, Metro Nyheter, Peter Wolodarski, Martin Moberg , Opinionsverket, Politometern,
