Privatiseringen av välfärdssektorn har hos oss, med internationella mått mätt, gått ovanligt snabbt och fört med sig att maktbalansen förändrats i det svenska samhället. Ja, forskare brukar rent av betrakta vårt land som lite av en marknadsliberal experimentverkstad när det gäller välfärdstjänster. Denna utvecklingen har naturligtvis för med sig en rad mer eller mindre svårtolkade effekter som påverkat vårt samhälle i grunden. Makt har till exempel flyttats från demokratiskt valda församlingar till privatpersoner och till storföretag.
I denna privatiseringsprocess har stockholmsregionen varit själva motorn. I sin välformulerade skrift Oligarkerna – vinnarna i slaget om välfärden (Tiden rapport 2014:4) analyserar utredaren Sten Svensson denna utveckling. Han skriver: ”I de borgerliga partierna i de privatiserade företagen och i näringslivets organisationer finns ett tätt nätverk av personer som känner varandra och som tillsammans varit drivande i bygget av det svenska oligarksystemet. Dessa personsamband är inga tillfälligheter eller utslag av slumpens skördar. Det vi ser i den här rapporten är ett systematiskt mönster som pekar mot att Sverige fått ett nytt slags välfärdsindustriellt komplex.”
Precis som dem som beskrivit utförsäljningen av statlig egendom i det forna Östeuropa använder Svensson begreppet ”oligarker” om dem som slagit mynt av privatiseringen. Begreppet är både relevant och träffande. Parallellerna är många. Här har vi att göra med olika informella nätverk som är tätt sammaflätande och bildar olika typer av maktkonglomerat. Oftast handlar det om män och manliga maktstrukturer.
En del statsvetare som studerar makt och maktutövning brukar ta sin utgångspunkt i en kort sentens: “Makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut”. Med denna insikt i bagaget är det faktiskt lite skrämmande att ta del av Svenssons noggranna kartläggning. Där framgår med önskvärd tydlighet hur sammanvävd den privata ekonomiska makten är med den offentliga politiska och hur enskilda personen vandrar in och ut i de olika maktsfärerna.
Jag har vid ett flertal tillfällen tidigare i bloggar och artiklar försökt problematisera just detta. I Sverige har vi hittills inte, till skillnad från exempelvis USA, haft en stark oljeindustri som genom informella nätverk påverkar politiken till sin egen fördel. Men sedan 1990-talet har vi här hos oss sett en formidabel explosion av en annan typ av företagande: vinstdriven verksamhet i vård, skola och omsorg, infrastruktur, el-systemet, järnvägen osv. Denna verksamhet är i grunden beroende av politiska beslut, samtidigt som ”marknaden” finansieras av skattepengar.
Hur agerar dessa (parti)politisk beroende företag för att påverka politiken i en riktning som tjänar deras intressen? Är det enbart Almega och andra arbetsgivarorganisationer som är språkröret och påverkansvägen för dem? Eller använder de sig också av andra verktyg? Vilka i så fall?
Alla som tar del av Sten Svenssons utmärkta text inser ganska snart exempelvis vikten av att de politiska partierna öppet redovisar hur de finansierar sin verksamhet. Fallgroparna och möjligheterna till sammanblandning av intressen och korruption är nog så stor utan att detta görs. Bara det faktum att en växande grupp makthavare vandrar mellan de olika maktsfärerna så bekymmerslöst väcker en hel del frågor. Det politiska förtroendekapitalet och inflytandet växlas idag enkelt och relativt oproblematiserat över till ekonomiskt kapital och maktpositioner i näringslivet och tvärtom.
Att avdankade politiker av olika kulör tycks ha hittat en alternativ arbetsmarknad efter den politiska karriärens slut borde i sig vara föremål för en demokratidebatt, inte minst inom arbetarrörelsen. En fråga som nästan automatiskt inställer sig är naturligtvis vilken betydelse detta haft för det politiska etablissemangets uppenbara oförmåga att förstå de djupa folkliga underströmmar som tar sig uttryck i att mellan 60 och 80 procent av svenska folket i olika opinionsmätningar säger sig vara mot vinstdrift i välfärdssektorn?
När man i borgerlig press diskuterar hur olika ”särintressen” påverkar politiken brukar fokus i regel ligga på relationen mellan LO och SAP. Men hur är det med de påverkansintressen som inte är lika öppet redovisade? Finns det exempelvis i vårt land precis som i USA ”trojanska hästar”, det vill säga personer som skickas in i de större partierna för att påverka politiken inifrån så att den bättre anpassas efter uppdragsgivarnas intressen?
Här tror jag vi de närmaste åren kommer att få se en helt ny demokratidebatt ta form. Än så länge råder som en rad debattörer påtalat en sövande och naiv okunskap i landet, inte minst när det gäller förekomsten av korruption och ”uppköpta politiker”. Sten Svenssons utmärkta analys och kartläggning blir förhoppningsvis en nyttig och välbehövlig dörröppnare till en mer modern och realistisk svensk demokratidebatt.
**************************************
Läs också: Tomas Ramberg, Göran Johansson, Martin Moberg, SVT Nyheter, Irene Wennemo, Carina Nilsson, Yonna Waltersson, Daniel Swedin, Peter Akinder, och Peter Franke
