Nu har det gått sex år sedan den moderatledda regeringen, tvärtemot remissinstansernas rekommendationer och de fackliga organisationernas uppfattningar, drev igenom sin sjukförsäkringsreform. Man kan därför fråga sig om systemet ”satt sig”? Har folk accepterat grunderna i Alliansens sjukförsäkring? Har kritiken svalnat?
För att söka svar på dessa frågor har LO beställt en undersökning från Novus Opinion. Undersökningen genomfördes i början av 2014 och riktades till 1000 personer representativa för svenska folket i åldrarna 18 till 74 år. Dessa siffror presenteras den 30 juni på ett LO-seminarium i Almedalen. Här är ett litet axplock av svaren:
- 44 procent av de tillfrågade uppger att deras syn på regeringen påverkats negativt av de nya sjukreglerna. Endast 9 procent har blivit mer positiva.
- Den grupp blivit påverkats mest negativt är de som själva varit sjukskrivna någon gång under det senaste året. Av dem är det 61 procent som påverkats negativt i sin syn på regeringen, jämfört med 41 procent bland dem som inte varit sjukskrivna det senaste året.
- Ungefär 85 procent av samtliga tillfrågade tycker inte det är rimligt att man ska kunna bli av med sin ersättning från sjukförsäkringen, trots att man inte blivit friskare, bara för att man passerar en politiskt beslutad tidsgräns.
- TCO-förbundens medlemmar är ungefär lika kritiska som LO-förbundens medlemmar.
- Tydligast utslag blir det för frågan: ”Sjukpenningen kan sänkas för den som är sjukskriven i mer än ett år, från 80 procent av SGI till 75 procent. Tycker du det är rätt eller fel?” Här svarar 73 procent av samtliga att de tycker det är fel. Här tycks kritiken vara massiv, oavsett facklig tillhörighet eller kön.
- Kvinnor är generellt sett mer kritiskt inställda till Alliansens sjukregler än män.
Dessutom kan vi se att allt fler nu tecknar tilläggsförsäkringar för att den allmänna försäkringen inte täcker en tillräckligt stor del av inkomstbortfallet vid sjukdom som nedsätter arbetsförmågan. En klar majoritet (60 procent) av samtliga tror inte eller tvivlar alltså på om de skulle klara sig ekonomiskt om de blev långtidssjukskrivna (d.v.s. längre än tre månader). Denna oro är förmodligen en av de främsta drivkrafterna bakom tillväxten av kompletterande ersättningar från privata eller kollektivavtalade försäkringar. Frågan är om vi går mot en splittrad grundtrygghetsmodell eller om vi kan lyckas hålla ihop sjukförsäkringen så att den förblir en inkomsttrygghet för alla, oavsett om vi är låg- eller höginkomsttagare?
En sak är säker. Ska vi klara av de viktigaste samhällsekonomiska framtidsutmaningarna vi har framför oss måste vi bygga en arbetsmarknad som bättre bejakar den variation av funktions- och arbetsförmågor som befolkningen faktiskt besitter. Då måste vi orka se sanningen i vitögat och inse att dagens sjukförsäkring allt för ofta brister. Ska hitta fram till en hållbar lösning krävs att sjukförsäkringsfrågan sätts in i ett bredare sammanhang och tillåts bli en av de viktiga kuggarna i en modern och jämlikhetsskapande välfärdsmodell.
Från LOs sida presenterade vi för ungefär ett år sedan ett konkret och långsiktigt åtgärdsprogram för att reparera sjukförsäkringen, så att den bättre kan stå emot det moderna samhällets krav. En enig LO-styrelse, samtliga 14 LO-förbund, står bakom förslaget.
Riksdag och regering har givetvis ett ansvar att stimulera och medverka till breda och långsiktiga lösningar. Detta ansvar kan man inte springa ifrån. LO har under en längre tid lyft fram tanken på en bred rehabiliterings- och omställningspakt, där såväl statsmakten som arbetsmarknadens parter ingår. Vi tror detta är nödvändigt om vi ska kunna återupprätta något av det förtroendet för sjukförsäkringen, som de senaste årens experimentpolitik på området tyvärr allvarligt skadat.
Från LOs sida är vi beredda att förutsättningslöst pröva olika modeller för att få igång processen. Man skulle exempelvis kunna tänka sig att korta, eller till och med slopa, arbetsgivarens sjuklöneperiod i utbyte mot att det upprättas ett rehabiliterings- och omställningsavtal som ger dem som drabbas av ohälsa motsvarande stöd att ställa om som idag finns för personer som sägs upp på grund av arbetsbrist. Detta stöd bör även inkludera åtgärder på arbetsplatsen, som till exempel anpassning av arbete, arbetstid och arbetsorganisation, liksom olika utbildningsinsatser som rustar den enskilde på vägen tillbaka till arbetsmarknaden.
För att en bred och väl förankrad lösning, för att ta tillvara den arbetsförmåga som befolkningen faktiskt besitter, ska bli möjlig krävs såväl politisk vilja från regeringen liksom ett konstruktivt förhållningssätt hos arbetsgivarparten. Från LOs sida sträcker vi nu ut handen. Visst är vi väl medvetna om att dessa fördjupade samtal av praktiska skäl möjligen bör vänta tills efter riksdagsvalet i höst. Men finns det någon som på andra sidan valdagen kan, vill och vågar ta emot vår utsträckta hand?
Rapporten Bristande tilltro – svenska folket om sjukförsäkringen
**********************************************
Läs också: Martin G Moberg, ETC Nyheter, Anders Kjellberg, Göran Johansson, PM Nilsson, Vitbok sjukförsäkringen, Corren.se, #fattigchock och Alliansfritt Sverige 1, Hans Bülow, Eric Rosén, SR P4 Blekinge, Corren.se, Lisbeth Forsberg, Peter Johansson, Peter Högberg, Alliansfritt Sverige 2, Helle Klein, Martin Klepke, Yonna Waltersson, Daniel Swedin
