När väl sjukförsäkringsfrågan kommer upp till debatt hamnar moderaterna oftast snabbt på defensiven. Antingen gör de som den moderate riksdagsledamoten Finn Bengtsson och skyller på att det egentligen var sossarna och LO som uppfann de tidsgränser som infördes i sjukförsäkringen sommaren 2008. Även om de flesta av oss tycker denna retorik är absurd måste den ändå bemötas, åtminstone för att det inte ska uppstå någon ny vandringssägen (se denna blogg).
En annan defensiv hållning står Anders Borg och Fredrik Reinfeldt för ( i dagens elektroniska version av Expressen finns också en intervju med mig, där jag analyserar moderatelitens hållning i sjukförsäkringsfrågan). Visserligen går också Borgs/Reinfeldts retorik ut på att skylla på framför allt socialdemokraterna. De säger ungefär så här: ”Vi var tvungen att fatta en rad tuffa beslut och strama upp regelverket och införa spärrar och tidsgränser efter att socialdemokraterna slentrianmässigt före 2006 förtidspensionerande bort människor.” Mellan raderna framskymtar oftast tanken på att många av dem som befinner sig i sjukförsäkringssystemet egentligen kan arbeta, d.v.s. det finns ett omfattande överutnyttjande av människor med bristande arbetsmoral.
Denna retorik är alltså lite mer sofistikerad än Finn Bengtssons, inte minst för att sjuk- och ohälsotalen faktisk ökade kraftigt mellan 1997 och 2002 då socialdemokraterna satt i regeringsställning. Vad som dock glöms bort, av Borg och Reinfeldt, är orsakerna till utvecklingen. När man lyssnar på dem verkar det som att de ökande sjuktalen 1997-2002 framförallt handlade om att (s) ville frisera arbetslöshetssiffrorna och då möttes med glädje av ett stort antal människor, som hellre ville leva på sjukförsäkringen än jobba. Visst kan sådana biavsikter ha funnits. Men det är inte det som är det centrala förklaringen, åtminstone inte enligt de forskare som faktiskt och fördjupat granskat utvecklingen.
Det visar sig vid en närmare granskning att sjuk- och ohälsotalen mellan 1996 och 2002 inte alls berodde på fusk eller överutnyttjande. Ungefär 85 procent av ökningen av sjuktalen kan istället förklaras av att sjukskrivningstiden hade blivit längre. Hade det handlat om attityder och bristande arbetsvilja hade vi sett en epidemisk utveckling med fler korttidssjukskrivna. Så var alltså inte fallet.
Istället handlar det om att ett allvarligt systemfel inträffar (se exempelvis Tor Larsson och Björn Johnson). Det som händer är att rehabiliteringssystemet kraschar i mitten av 1990-talet, bl.a. som en följd av olika riksdags- och myndighetsbeslut samt förändrad rättspraxis i viktiga domstolsutslag. Broarna tillbaks till arbetslivet raserades för många långtidssjuka.
Samtidigt slimmades arbetslivet kraftigt efter 1990-talskrisen (se Töres Theorell). Detta skedde framförallt i den kommunala sektorn. Under 1990-talet infördes också en hel del organisationsförändringar inom den offentliga sektorn, som hämtade sin inspiration från det privata näringslivet. New Public Management (NPM) blev ett nytt begrepp som vann ökad uppslutning i den politiska eliten.
I praktiken användes NPM ofta som nedskärningsinstrument ute i många kommuner. Detta gjorde att arbetsorganisationerna framför allt ute på många kvinnodominerade arbetsplatser – i vården, skolan och omsorgen – slimmades och möjligheten att skapa anpassade anställningar för dem som drabbats av ohälsa blev mer eller mindre obefintlig. Mot denna bakgrund är det heller inte så svårt att förstå att det främst var kvinnor som drabbades av långa sjukskrivningar som sedan övergick till sjukersättning (förtidspension).
En av ledstjärna blev då att man ”måste fokusera på kärnverksamheten”. För de statliga myndigheterna innebar detta att Arbetsförmedlingen skulle fokusera på de arbetslösa och Försäkringskassan på de sjuka. Många av dem med partiell arbetsförmåga, som tillhörde en gråzon som behövde insatser både från Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, föll då ”mellan stolarna”. Forskaren Tor Larsson har beskrivit denna process mer i detalj.
För rehabiliteringssystemets del innebar detta bland annat att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen successivt försvann från samarbetet i de s.k. anpassningsgrupperna, som fanns runt omkring på många arbetsplatser.
Anpassningsgrupperna var ju egentligen samrådsorgan där arbetsgivare, fackförbund, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och företagshälsovården tillsammans löste frågan om hur en person med partiellt nedsatt arbetsförmåga skulle komma tillbaks till arbetslivet. Nu kraschade alltså dessa arbetsplatsnära samråd, som på många av våra arbetsplatser faktiskt var en hyggligt effektiv samverkan runt individen tvärs över parts- och myndighetsgränserna. Detta gjorde att trösklarna in på arbetsmarknaden blev högre för dem som ville återvända efter en längre tids sjukfrånvaro.
Allt detta skedde parallellt med att statens stöd till rehabiliteringssystemet skars ned. Inte heller här är de borgerliga partierna utan ansvar. Det var ju faktiskt Bildtregimen i början av 1990-talet som grundlade rehabiliteringskraschen, genom att bland annat börja skära ned på statsbidraget till företagshälsovården.
När det gäller de två centrala och samverkande förklaringsfaktorerna kan vi konstatera att visst har socialdemokraterna, som satt i regeringsmakten vid denna tid, ett ansvar för att det blev på detta sätt. Men samtidigt får vi inte glömma bort att de avgörande riksdagsbesluten fattades tvärs över blockgränserna. De borgerliga partierna reserverade sig inte. De protesterade inte. Tvärtom var de borgerliga partierna oftast pådrivande, inte minst genom att introducera olika maknadsinspirerade modeller och i att se till att rehabiliteringssystemet kraschar.
De välgrundade forskningsresultaten har dock inte fått regeringen att ändra inriktning. Man lyssnar lika lite till den seriösa akademiska forskningen som tidigare till remissinstanserna. Som egentlig beslutsgrund hade man nu endast kvar den egna ideologiska trosvissheten.
Allt detta friskriver naturligtvis inte (s) från ansvar, vilket många ledande s-företrädare idag också självkritiskt medger. Men de borgerliga partierna var alltså också djupt involverade i de beslut som ledde fram till ett tuffare arbetsliv och den ”rehabkrasch”, som sedan gjorde att så många tvingades till långvarig sjukskrivning och därefter förtidspension (sjukersättning). Lite mer självkritik, även på den borgerliga sidan av blockgränsen, hade därför varit klädsamt
Vi börjar bli rätt många nu som ser att alliansens sjukförsäkringspolitik nått vägs ände. Den intellektuellt trötta och moraliskt tveksamma moderata retorik som återstår, tillsammans med de suckar allt oftare hörs när allianspolitiker pratar om sjukförsäkringen, vittnar om att det är dags att pröva något nytt. Att våga förändring och förnyelse. Det är dags att inte bara byta ut regeringen att utan också byta ut politiken!
*************************************
Läs också: Martin G Moberg, LO i Sverige, #Ärdethärokej?, Sverige kan bättre, Ulla Pettersson, Peter Akinder, Värmlands folkblad, Peter Kadhammar, Ledarsidorna.se, Dagbladet, Roger Jönsson, Dagens Arena, NSD, SVT Utfrågningen, #SFramtidHalland, Robert Nyberg och Alliansfritt Sverige
