Med dagens överenskommelse – mellan s. v och mp – om vinster i välfärden tas viktiga steg i riktning mot att sätta medborgarnas behov och verksamhetskvaliteten före privata vinstintressen. Detta förslag har dessutom en djup folklig förankring, eftersom det i sina bärande delar bygger på det förslag som ett enigt LO (med samtliga 14 medlemsförbund) tidigare ställt sig bakom.
Detta innebär att en normerande statlig lagstiftning införs, som utgår från LO-kongressens beslut om att inom vård, skola och omsorg ska en ”non-profit-princip” råda. Konkret betyder detta att staten genom lagstiftning anger att det normala inom välfärdssektorn, om verksamheten drivs i bolagsform, bör vara ett vinstuttag på en lågt angiven nivå samt att verksamheten ska främja allmännyttan (Samhällsbolagsprincipen).
Naturligtvis måste en del tekniska detaljer utredas vidare. men reforminriktningen är glasklar. Nu stoppas vinstjakten. De privata riskkapitalbolag, som tidgare plockat ut miljarder i vinst och sedan skickat iväg dessa pengar till bankkonton i diverse skatteparadis, rensas nu bort. De har inget i välfärden att göra. Den politiska signalen är idag mycket tydlig.
Samtidigt stärks de anställdas inflytande genom att de anställda i välfärden, såväl privatanställda som offentligt anställda, garanteras meddelarskydd. Man ska heller inte kunna plocka ut höga vinster genom att skrära ner på bemanningen. Medborgarna får en ökad insyn i hur deras skattepengar används, genom ökad transparens. Den fria dragningsrätten på skattepengar stoppas, genom att kommunerna och landstingen ges ett avgörande inflytande över etablering och nyetablering. Därmed ökar också möjligheterna att bekämpa en snedvriden social selektion och social segregering. Grunden läggs för en jämlik välfärd, där insatserna görs beroende av medborgarens behov inte hens efterfrågan eller sociala status.
Nu när denna viktiga pusselbit snart är på plats kan vi konstatera att det samtidigt blir lättare att tillföra välfärden de ökade resurser som den så väl behöver. Efter flera år när alliansen ensidigt prioriterat kortsiktiga skattesänkningar har pressen på dem som arbetar inom välfärdssektorn totalt sett ökat, vilket påverkar både personalen och brukarna. I dag ser vi även effekterna i form av på nytt växande sjukskrivningar.
Resursfrågan måste därför nu sättas högst upp på den politiska dagordningen. Idag har vi en bristsituation, som i vissa fall sträcker sig ända tillbaks till 1980-talet. Läget är idag, på många håll inom exempelvis äldreomsorgen, akut. Ja, det är till och med så att om inte resursfrågan beaktas blir också en skarp vinstbegränsning ineffektiv. Risken är då att den privata efterfrågan på välfärd istället tillgodoses utanför skattsedeln, genom fler privata tilläggstjänster och försäkringar.
Tyvärr är det just denna utveckling vi sett accelerera under de åtta år som Reinfeldt regerat. Allt fler köper idag sig privata lösningar som tar dem förbi köer och över trösklar i välfärdsektorn. Ett oroande tecken är att marknaden för privata vårdförsäkringar stadigt växer. Vi får allt fler tilläggslösningar som skapar nya tillväxthinder och sliter isär och segregerar.
Samtidigt kräver hållbara lösningar ett helhetsperspektiv. Ska vi i tillräcklig omfattning i framtiden kunna öka resurserna till välfärden är en förutsättning att medborgarna känner sig trygga med att deras skattepengar inte rinner iväg till privata konton. Resursfrågan och frågan om att begränsa de privata vinstuttagen hänger alltså ihop. Det hela är som så ofta inte en ”antingen-eller-fråga” utan en ”både-och-fråga”.
Idag tas viktiga steg för att stärka tilltron till den generella välfärdsstaten. Nu måste arbetet gå vidare, så att medborgarna, brukarna och personalen tillsammans kan utöva ett större inflyatnde över framtidens välfärd. Så byggs vårt samhälle starkare. Så vässas vår konkurrenskraft och våra tillväxtförutsättningar. Så lägger vi grunden för en samhällsmodell som ger var och en av oss ökad möjlighet att förverkliga våra bästa stämningars längtan.
*****************************
OBS! Denna bloggtext är även publicerad som debattartikel i Dagens Samhälle 7 okt 2014.
Läs också: Lisbeth Forsberg, Alliansfritt Sverige, Martin Moberg
