“Jag räds för att vi ägnar oss åt att bråka om huruvida företrädare för ett visst parti ska kallas fascister eller bara främlingsfientliga. (Det är som att samtidigt som ens hus brinner bråka om hen som tände på är pyroman eller bara har en ovanlig hobby att bränna ner hus.)”
Så skriver Stina Oscarsson i en tänkvärd krönika i dagens DN. I samma tidning (DN Kultur) gör Per Svensson och Ola Larsmo en vass idéhistorisk analys av Sverigedemokraternas (SDs) bruna rötter och extrema politska grundsyn. En ideologi och ett parti som i grunden skiljer sig från övriga partier i vår riksdag. Som jag tidigare bloggat om tror jag det är viktigt att lyfta fram denna typ av mera fördjupad analys av vad Sverigedemokraterna egentligen är för ett parti.
SDs mörka brunsvarta värderingar måste upp i ljustet. Vi som studerat deras program, motioner och utspel får inte vara rädda för att berätta om det vi ser. Men det får inte handla om ett individualistiskt moralistiskt poserande. Ska vi kunna lösa de problem som göder rasismen kan vi inte ta genvägar. Vi måste både våga säga att en spade är en spade och samtidigt inse att det inte duger med en moraliserande retorik om “öppna hjärtan”, som Reinfeldt och andra sysslar med. Det krävs framför allt en vilja och förmåga att gå djupare och inse att de klassklyftor, utförsäkringar och fattiggörande av utsatta – som till stor del är ett resultat av den politik som alliansen tillsammans med SD röstat igenom i riksdagen under hela förra mandatperioden – sliter isär samhället och skapar motsättningar som SD sedan effektivt har kunnat exploatera.
Ska vi långsiktigt komma åt rasismens orsaker måste vi göra politik på riktigt. Det handlar om att fokusera på de ojämlikhetsskapande och exkluderande mekanismerna inom bostadssektorn, på arbetsmarknaden, i välfärden och också på migrationsområdet. Vi behöver därför kunna peka på konkreta sakpolitiska lösningar som är jämlikhetsskapande och inkluderande och slår undan fötterna på rasismen. För min egen del handlar det om att utveckla och trycka på utifrån de åtgärdsprogram som LO tagit fram på välfärdsområdet, exemepelvis i sjukförsäkringsfrågan och när det gäller att stoppa vinsdriften i välfärden.
När det gäller den så kallade decemberkompromissen är den framtvingad av SDs fundamentalism och obstruktion mot demokratin. Att företrädarna för 87 procent av svenska folket genom ett handslag enats om att inte låta ett extremt rasistparti på 13 procent diktera villkoren i riksdagen är knappast odemokratiskt. Tvärtom. Vill SD bli betraktat som vilket annat demokratiskt parti som helst får de börja beteende sig normalt och demokratiskt. I detta ingår bland annat insikten om att 13 procent faktiskt är långt ifrån en majoritet.
Men visst finns det risker med den typ av inskränkningar i majoritetsstyret, som den informella överenskommelsen i praktiken innebär. Det bör man inte “sticka under stol med”. Myntet har alltid två sidor. SD kommer givetvis att göra allt för att framställa sig som offer för etablissemangets regeltrixande. De kommer att försöka få decemberöverenskommelsen att framstå som ett försök från etablissemangets sida att slippa lyssna till de “starka rösterna ur folkdjupet”, som SD säger sig vara ensamma om att bära fram i invandringsfrågan.
Mot detta ska ställas att den informella överenskommelsen som nu ingåtts också har en mobiliserande verkan, inte minst pga att de övriga partierna som idag representerar övriga 87 procent av befolkningen sluter sig samman och tydlig markerar att det inte råder någon gradskillnad mellan SD och dem utan att det istället handlar om en rejäl artskillnad och att de anser att SD är ett demokratiskt omoget extremparti.
Vilken av dessa två effekter som kommer att bli den kraftigaste är naturligtvis svårt att förutse. För egen del tror jag dock att den demokratiska mobiliserringseffekten är starkare än den anti-etablissemangseffekt som SD givetvis strävar efter att exploatera.
När vi analyserar det dagspolitiska läget kan vi heller inte bortse från de parlamentariska realiteterna. Att Jan Björklund nyligen med eftertankens kranka blekhet hävdar att alliansen hellre släppt fram en ren s-regeringen bör nog ses för vad det egentligen är; en efterrationalisering från en som insett att han tabbat sig. Det räcker med att gå tillbaks bara några dagar i tiden och läsa om vad han och och de andra alliansledarna sade om de alternativ som stod Stefan Löfvén till buds efter den famösa budgetomröstningen i riksdagen den 2 december.
“Den analys man kan göra av Stefan Löfven är att han sätter makten framför allt. Om han är en samarbetsman borde ett av förslagen kunna ha varit att låta alliansen, som fått igenom sin budget, bilda regering med Socialdemokraterna som stödparti. Då hade vi haft en regering som är erfaren, regeringsduglig och där vi har en bred majoritet.” Så sade exempelvis Annie Lööf den 4 december strax efter att hon och alliansen röstat ner regeringens budget tillsammans med SD.
Ett mer realistiskt alternativ än en ren s-regering var nog, som Göran Persson och andra lyft fram, ett mera organisatoriskt utvecklat samarbete eller till och med en stor koalition mellan S och M. Men denna lösning hade av allt att döma riskerat att leda fram till ett läge där högerextremism och främlingsfientlighet i än större utsträckning frodats. Inte minst pga att politiken då blivit väldigt urvattnad och saknat fokus på att minska klassklyftorna. Erfarenheter från andra länder i Europa pekar i den riktningen.
Visst kan också jag se värden i att lösa en hel del sakfrågor över blockgränsen. Dagens blockpolitiska skyttegrav är i mycket fördummande, även om det samtidigt också finns blockkonflikter som beror på mer djupgående klass- och intressemotsättningar.
En sak bör vi dock inte glömma bort. Utvecklingen är inte ödesbestämd. Politik är till stor del att vilja. Vad som sker i framtiden i beror ytterst på oss själva. Med decemberöverenskommelsen kan nu Löfvéns regering förhoppningsvis bedriva en tydligare jämlikhetspolitik som mer effektivt och långsiktigt motverkar orsakerna till rasismen och högerextremismen. Utgångspunkten bör givetvis vara att vi aldrig kan bli så fattiga att vi inte har råd att arbeta, som Ernst Wigforss en gång kärnfullt sammanfattade arbetarrörelsens gemensamma sysselsättningspolitiska grundsyn.
Här tror jag dessutom att det är bra om de demokratiska riksdagspartierna i sakpolitiken inte är rädda för att visa att de faktiskt ofta är oeniga, inte minst för att de har skilda ideologiska perspektiv. Att gömma undan och dölja höger-vänsterdimensionen gynnar i längden bara SD.
Som sagt, en spade är en spade. SD är ett odemokratiskt och extremt rasistparti. Både alliansens och SDs politik skapar en växande ojämlikhet som göder rasismen, vilken sedan SD underblåser och exploaterar. SD är inte en del av lösningen, utan en del av problemet. Detta måste bättre synliggöras. Men då krävs också att vi har ett tydligt och genomtänkt sakpolitiskt alternativ att peka på.
Låt oss därför nu sätta igång och hamra fram väl genomtänkta och konkreta förslag som stegvis på område efter område gör vårt land till ett bättre land för oss alla att leva i. Jag ser i alla fall fram emot att, tillsammans med mina kollegor på LO och mina fackligt aktiva kamrater i LO-förbunden, inleda det nya året med att arbeta fram ett tydligt sakpolitisk alternativ – både till SDs och alliansens politik.
*******************************
Läs också: Daniel Mathiesen i Dagens Arena, Ylva Johansson om att vi behöver kämpa för en bättre arbetsmiljö, Regeringens nya strategi för att stoppa arbetsplatsolyckor, Martin Klepkes ledarkommentar i Arbetet, Susanna Alakoski om de svenska köttbullarna, Helle Klein om det nya året och decemberöverenskommelsen, Susanna Lundell om det nya årets nya utmaningar. Cecilia Alstermark i ett reportage i Kommunalarbetaren om att arbetarklassen uppfann humorn.
