Visst kan tidsgränser vara bra. Det vet alla som själva varit involverade i en lite mer omfattande rehabiliteringsprocess. Att ställa upp konkreta målsättningar, som vi inom en viss tidsram ska försöka uppnå, kan ofta inspirera och få oss att stegvis ta oss framåt i rehabiliteringen. Men då ska naturligtvis dessa tidsgränser vara utformade utifrån de individuella förutsättningar var och en av oss har.
Är tidsgränserna satta utifrån någon annans förutsättningar blir de ofta allt för snäva eller allt för vida. Då är tidsgränserna i regel mer till skada än till nytta och försvårar rehabiliteringsprocessen. Ohälsan riskerar att förvärras. Detta är varken något nytt eller något förvånande för dem som professionellt arbetar med frågan.
Tidsgränserna i sjukförsäkringen stod i fokus hos flera kvalificerade remissinstanser och stressforskare redan 2008, när regeringen utan att lyssna stressade igenom sin så kallade rehabiliteringskedja. Samhall varnade exempelvis i sitt remissvar för att ”det finns sjukdomstillstånd där de för snäva tidsgränserna i sig kan bli en direkt negativ stressfaktor och därmed istället försämrar den enskildes möjlighet att komma i arbete”. Detta är synpunkter som fortfarande är högst relevanta.
”Om man jagar stackars redan utmattade människor tillbaka i arbete för tidigt så blir de ännu sjukare.” Detta säger Kristina Glise överläkare och chef för patientmottagningen vid Institutet för stressmedicin i Göteborg. Hon har flera gånger sett patienter som allt för tidigt gått tillbaka i arbetet – och hon har också sett följderna av detta. Därför är hon, liksom en rad andra framstående stressforskare, ytterst kritisk till dagens snäva och stela tidsgränser i sjukförsäkringen. Stressforskarnas perspektiv är välgrundat och står, till skillnad från alliansens, på stabil och evidensbaserad grund.
För att inse dessa orsakssamband behöver man naturligtvis inte vara läkare. Att leva med pressad ekonomi är inte bara psykiskt jobbigt. Det kan också vara rejält ohälsosamt, ja rent av akut livshotande. Det visar ny forskning från Karolinska institutet (KI). Hur klokt är det då att sätta ekonomisk press på de redan sjuka, dvs de sjukskrivna och sönderstressade? Hur klokt är det att dessutom tvinga dem att betala högre skatt än de friska?
Alliansens sjukregler från 2008 – med snäva tidsgränser och sänkta ersättningar – saknar såväl forskningsstöd, empati som insikt om den hur den mänskliga naturen fungerar. Möjligen passar regelverket för den rationellt handlande egoisten (economic man), som tycks vara det ideologiska fundamentet i Anders Borgs och moderaternas skrivbordsprodukter på välfärdsområdet. Men människor av kött och blod, som lever bortom den ekonomistiska modellvärlden, är betydligt mer komplicerade sociala varelser än så.
Vi är som sagt inte stöpta i en och samma form. Det är också detta som ligger bakom tanken på att vi ska vara försäkrade i ”befintligt skick”, dvs. att bedömningen av rätten till ersättning utgår ifrån vem vi faktiskt är och och inte utifrån en genomsnittlig/”normal” person eller i än mindre grad en fysiskt, socialt eller kompetensmässigt gynnad person. Att ta hänsyn till vem man faktiskt är och var i livet man befinner sig var, innan alliansens nya sjukregler infördes, en viktig del av sjukförsäkringens själva grundidé. Det var bland annat detta som gjorde sjukförsäkringen till en SOCIALförsäkring. Det handlade om att det var ´skadan´ som försäkrades och skadan ansågs uppstå i relation till arbetslivet och till den man tidigare var.
Frågan om tidsgränserna handlar dock inte enbart om hur försäkringen bör vara utformad. Ytterst handlar det om människosyn. Hur allianspolitikerna ser på de sjukskrivna framgår exempelvis mycket tydligt när man studerar ettårsgränsen i sjukförsäkringen, med eller utan de undantag alliansregeringen tvingats lägga till. Här delas de sjukskrivna in i två olika grupper, ”allvarligt sjuka” och övriga. Det ligger nära till hands att göra kopplingar till en föråldrad socialpolitisk terminologi, som etablerades i slutet av 1800-talet och tillämpades inom den gamla fattigvården. Det handlar då om att göra en skarp distinktion mellan ”värdiga och ovärdiga bidragstagare”.
Ibland återkommer dessa gamla tankefigurer och idéer i den moderna politiska debatten. Mellan raderna lurar då ofta ett gammalt uppifrånkommande klassperspektiv och en väl dold social arrogans. I samband med arbetet för att sänka sjukskrivningskostnaderna i början av 2000-talet spreds exempelvis en bild av de långtidssjukskrivna som ”ovärdiga” fuskare och inbillningssjuka. I denna överutnyttjandediskurs finns det visserligen också ”värdiga” långtidssjuka, dvs de som ”oförskyllt” drabbats en så allvarlig sjukdom att inga ekonomiska incitament ens teoretiskt kan tänkas bita på dem. Dessa ”värdiga” långtidssjuka ses dock som enstaka undantag som bekräftar huvudregeln. Endast 10 procent av dem som idag passerar ettårsgränsen blir beviljad fortsatt 80 procent i sjukpenning på grund av att de anses ha en ”allvarlig sjukdom”. Övriga 90 procent som beviljas sjukpenning efter ett år får sin ersättning sänkt med fem procent.
De ”ovärdigas” sjukskrivningsbeteende trodde sig alliansregeringen kunna påverka med hjälp av ekonomiska incitament. Detta är huvudmotivet till ersättningssänkningen på 5 procent efter ett års sjukskrivning. De ”ovärdiga” borde då, enligt denna ”incitamentsteori”, bli mer benägna att gå från sjukskrivning till arbete. Om dessa teoretiska antaganden skulle stämma överens med hur människor faktiskt reagerar och agerar i dessa situationer skulle uppdelningen, mellan dem med ”allvarlig sjukdom” och övriga sjukskrivna, möjligen vara förståelig. Problemet är bara att ”fakta sparkar”.
Tväremot vad alliansens ”incitamentsteori” förutsätter så har den empiriskt grundade forskningen visat att när man sätter ökad ekonomisk press på de allra mest utsatta grupperna, som befinner sig längst bort från den reguljära arbetsmarknaden och som dessutom ofta har ohälsa med i bagaget, glider dessa personer i regel bara ännu längre bort från framtida möjligheter att försörja sig själv på förvärvsarbete (se exempelvis en avhandling av sociologen Daniel Melén).
De sjukskrivna var dessutom betydligt sjukare än den tidigare alliansregeringen räknade med. De flesta var inte inbillningssjuka. Mer än hälften av dem som hittills utförsäkrats vid den bortre tidsgränsen är tillbaka i sjukförsäkringen när ett år gått. Ungefär 20 procent är långtidsparkerade i ett lågkvalitativt arbetsmarknadsprogram vid Arbetsförmedlingen. Andra har gjorts beroende av anhörigs inkomst eller socialbidrag. Endast två procent har, enligt Inspektionen för Socialförsäkringen (ISF), ett osubventionerat arbete på den reguljära arbetsmarknaden 14 månader efter utförsäkringen.
Innan dessa människor utförsäkrades från sjukförsäkringen var det faktiskt rätt så många som arbetade. Ungefär 35 procent av dem som utförsäkrats fram till mitten/slutet av 2012 hade ersättning från Försäkringskassan på del- eller halvtid. Det är rimligt att anta att en stor del av dem arbetade på den del de inte var sjukskrivna. Av allt att döma är alltså rehabiliteringskedjans jobbeffekt negativ, d.v.s. de som utförsäkrats arbetar i lägre utsträckning efter utförsäkringen än före.
I relation till den så kallade arbetslinjen är detta naturligtvis direkt kontraproduktivt. När det nya regelverket borde börjat ge effekt kan vi dessutom tvärtemot det uttalade syftet se att sjuktalen, efter att ha minskat 7-8 år i rad, återigen vänt uppåt.
Hittills har ca 90 000 utförsäkringar skett enbart på grund av att personer passerat den bortre tidsgränsen. De flesta av dem som utförsäkrats har fattiggjorts och allt för få har fått det stöd de behöver för att kunna komma tillbaks i arbete. I år räknar Försäkringskassan med att mellan 1 100 och 1 300 kommer att utförsäkras varje månad.
Att frågan om tidsgränserna i sjukförsäkringen är en budgetfråga råder det knappast något tvivel om. Visst är det rimligt att anta att ett borttagande av den bortre tidsgränsen (stupstocken) kortsiktigt leder till något högre sjuktal och ökade kostnader. Men detta kan då kortsiktigt mötas med en liten höjning av sjukförsäkringsavgiften. Långsiktigt är ett slopande av stupstocken både rimligt ur rättssäkerhetssynvinkel och en samhällsekonomiskt klok åtgärd.
Därför kommer LO att ligga på regeringen och kräva att den, redan i tilläggsbudgeten i april, tar bort den borte tidsgränsen i sjukförsäkringen. Argumenten för att göra detta är mycket starka. Det handlar om att ta det första steget i riktning mot en rimligare och mänskligare sjukförsäkring. Nu har våra förtroendevalda möjlighet att inleda det arbetet. LO kommer att göra allt för att regeringen tar tillvara på denna möjlighet.
*****************************
Läs också: Kloke Martin Klepke i Arbetet, ett reportage i Arbetet om att jobba på Samhall, Helle Klein i Dagens Arbete om behovet av en facklig strategi för det goda arbetet i robotsamhället, Daniel Mathiesen i en krönika i Dagens Arbete om klassamhället, Daniel Swedin i Aftonbladet om hur ojämlikheten plågar många av oss, Ingvar Persson i Aftonbladet om Björklunds pajaskonster, Dagens Arena om hur de rika maxar RUT-avdraget, Johan Lindblom och Roger Mogert om att säkra kollektivavtal i byggbranschen, Yonna Waltersson i Dagens Arena om att Jan Björklund blivit en fars i svensk politik,
