Ekonomisk historikern John Lapidus (ETC, 2015-02-21) analyserar utvecklingen rörande välfärdstjänsterna på ett intressant sätt som borde stämma arbetarrörelsen till självkritik och eftertanke. Lapidus anser att vi fått vad han kallar för en “omvänd behovsprövning” och refererar till den kraftiga ökningen av privata vårdförsäkringar och olika former av skatteavdrag för RUT-tjänster och diverse privata tilläggslösningar. Det handlar om reformer och försäkringar som införts för att de ansetts viktiga för socialt och ekonomiskt gynnade personer mitt i karriären.
Solidaritetstanken, som tidigare varit grundstommen i välfärdspolitiken, har idag börjat erodera. Tidigare var det vanligt att behovspröva välfärdstjänster för ekonomiskt svaga grupper. Genom den generella välfärdspolitiken som byggdes ut efter andra världskriget skapades en bred legitimitet när socialförsäkringarna och välfärdstjänsterna kom alla, även medelklassen, till del. Behovsprövningen ersattes successivt av generella insatser, som en rad socialministrar sedan medvetet strävade efter att utforma som medborgerliga rättigheter.
Pendeln har dock svängt tillbaks. Men numera ”behovsprövas” allt fler välfärdstjänster gentemot dem som kan betala för sig, menar Lapidus. Välfärden fungerar idag relativt bra för dem som har råd och samtidigt allt sämre för de ekonomiskt och socialt utsatta. Skolan, vården och omsorgen tudelas allt mer. Tillgången till högkvalitativa välfärdstjänster blir allt mer beroende av ekonomisk och social status.
Lapidus pekar på ett antal destruktiva processer och drivkrafter, som idag bryter sönder den generella och jämlikhetsbaserade välfärdsmodellen. Detta är en utveckling och en sanning som fackföreningsrörelsen måste “våga se i vitögat”. Här finns anledning för ledningen i arbetarrörelsens olika organisationer att bättre lyssna till sin egen rörelse. Som jag ser det är det den nära kopplingen till arbetsplatserna och gräsrötterna, som finns inom framför allt fackföreningsrörelsen, som gör arbetarrörelsen unik. Det är också där man kan finna den starkaste motkraften till den utveckling Lapidus beskriver.
Det är gräsrötterna som vid olika fackliga kongresser, exempelvis LOs och Kommunals kongresser, drivit sina förtroendevalda framför sig när det gäller kravet på att stoppa vinstdriften i välfärden och att bekämpa den övertro på segregerande marknadslösningar som den politiska eliten låtit sig charmas av. Detta inger hopp.
Men det handlar också om att sätta in frågan i ett vidare perspektiv. Efter flera år när alliansen ensidigt prioriterat skattesänkningar har pressen på dem som arbetar inom välfärdssektorn totalt sett ökat. I dag ser vi effekterna i form av på nytt växande sjukskrivningar. Läget är idag, på många håll, inom exempelvis äldreomsorgen, ytterst akut. Över 20 procent av Kommunals medlemmar i hemtjänsten anser att bemanningen är så låg att det innebär risker för de äldre. Den offentliga välfärden behöver tillföras ökade resurser.
Det är till och med så att om inte resursfrågan beaktas blir också en skarp vinstbegränsning ineffektiv. Risken är då att den privata efterfrågan på välfärd istället tillgodoses utanför skattsedeln, genom fler privata tilläggstjänster och försäkringar. Tyvärr är det just denna utveckling vi sett accelerera under de senaste åtta åren.
Allt fler köper idag sig privata lösningar som tar dem förbi köer och över trösklar i välfärdsektorn. Ett oroande tecken är, precis som Lapidus framhåller, att marknaden för privata vårdförsäkringar stadigt växer. Vi får allt fler tilläggslösningar som riskerar skapa nya tillväxthinder och som sliter isär och segregerar. Det är naturligtvis orimligt att denna typ av marknadslösningar är så skattegynnade som de är idag.
Samtidigt är det ologiskt att tala om olika former av privat blandfinansiering av välfärdstjänsterna som lösning på de framtida demografiska utmaningarna. Faktum är ju att det knappast finns något privat bolag som kan låna till lägre ränta än våra kommuner och landsting.
Vi kommer alltså inte runt frågan om behovet av en ökad framtida skattefinansiering av välfärden. Därför är det så viktigt att medborgarna känner sig trygga med att deras skattepengar inte rinner iväg till privata konton. Resursfrågan och frågan om att begränsa de privata vinstuttagen hänger alltså ihop.
Ska vi lyckas styra in utvecklingen på rätt spår tror jag det krävs en fortsatt mobilisering inom och via olika fackliga organisationer och sociala gräsrotsrörelser. Där finns det sociala patos som måste göras till motor i reformprocessen för ökad social och ekonomisk jämlikhet. Där finns anknytningen till den verklighet de flesta av oss omges av.
Utvecklingen är, trots att de marknadsliberala lobbyisterna och riskkapitalbolagen är starka, inte ödesbestämd. Ytterst handlar det om politisk vilja och demokratisk mobiliseringsförmåga.
