Nyligen publicerades en mycket intressant forskning (se artikel i gårdagens DN). Det var ett antal forskare, bland annat Alain Topor, som presenterade ny kunskap som rör psykisk ohälsa – dvs den typ av ohälsa som sedan 2010 driver på utvecklingen mot ökade sjuktal. Här har vi också en tydlig överrepresentation av LO-förbundens kvinnor.
100 personer med psykiska diagnoser som ekonomiskt lever på marginalen fick, inom ramen för den aktuella studien, under nio månader 500 kronor per månad. Bidraget var villkorslöst och användes till allehanda sociala aktiviteter som gymkort och middagar. När försökspersonernas välmående mättes märktes väsentliga förbättringar under och efter studien jämfört med referensgruppen som inte fick pengar. Utöver det minskade antalet dagar i sluten vård noterades färre och lindrigare ångest- och depressionssymptom.
Någon kanske tänker att detta resultat inte är så överraskande eller uppseendeväckande, vilket det kanske inte heller är för de flesta av oss som brukar tala om vikten att använda “det sunda förnuftet”. Men samtidigt är detta en forskning som kan användas för att ifrågasätta hela idéfundamentet bakom tanken på att låga ersättningar för sjuka skulle skapa, som Fredrik Reinfeldt brukar säga, “drivkrafter till arbete”.
Tanken med att exempelvis sänka ersättningen efter ett års sjukskrivning från 77,6 till 72,7 procent bygger ju på detta enkla ekonomistiska “incitamentstänk”. Nu förstår allt fler att denna idé skapar mer problem än den löser. Sätter man dem som står längst från arbetsmarknaden under ekonomisk press glider de bara längre bort från möjligheterna att försörja sig på förvärvsarbete. Ingen blir friskare av att fattiggöras.
Men denna nyliberala incitamentsteori, som ofta lånar termer från nationalekonomisk vetenskap, var en av de viktiga ideologiska utgångspunkterna som styrde Anders Borg och Fredrik Reinfeldt när de genomförde sina systemskiften i säväl sjuk- som arbetslöshetsförsäkringen. Det finns alltså idag mycket goda skäl och dessutom gott om forskningsstöd för att orientera sig bort från dessa nyliberala värderingar, som faktiskt utgjort den teoretiska grunden för de senaste åtta årens sociala ingenjörskonst.
Här har den rödgröna regeringen onekligen en av sina viktiga och stora utmaningar. Det handlar om att omsätta vår självupplevda vardagskunskap och forskarnas slutsatser till en mer jämlikhetsinriktad politik.
Dessutom påminns jag osökt om den relativt omfattande forskningen om jämlikhetens folkhälsoeffekter, som nog Richard Wilkinsson och Kate Pickett (Jämlikhetsanden) är de mest kända företrädarna för. Makt, hälsa och social status hänger ihop. Detta är en slutsats som även dras av en av den så kallade “lyckoforskningens” verkliga pionjärer, engelsmannen sir Michael Marmot.
Marmots välgrundade slutsatser är mycket tydliga. Ju längre ner i statushierarkin man finns och ju svårare att ha kontroll över sitt liv – ju högre är ohälsorisken. Detta är en av Marmots mera grundläggande slutsatser. Hur vi organiserar våra liv eller hur samhället strukturerar det åt oss påverkar vår egen hälsa och också hälsan hos dem som finns i vår närhet”, skriver Sir Michael Marmot i sin klassiska bok Statussyndromet från 2006.
I andra sammanhang har Marmot, liksom Wilkinsson och Picket, lett i bevis att jämlikhet inte bara är bra för de sämre ställdas hälsa – också dem som står högst upp på statusstegen mår bättre av ökad jämlikhet. Jämlikheten är dessutom produktiv och jämlika länder är mer konkurrenskraftiga än ojämlika.
Precis som makt, status och könsroller byggs hälsa och välmående upp av relationer. Hälsan har alltid varit en social markör. Tittar man exempelvis på hur sjuktalen ser ut i vårt land kan man konstatera att de följer ett tydligt klass- och könsmönster. På orter där det finns mycket arbetarklass, tunga kroppsarbeten och stressiga och belastande jobb inom vården och omsorgen, där är också sjuktalen som högst. På dessa ställen betalar man också i regel en högre kommunal skatt. Lägst sjuktal har man i de moderatstyrda lågskattekommunerna, så som exempelvis Täby och Danderyd.
Vilka framtida folkhälsosatsningar är då viktigast? Ja, Michael Marmot trycker framför allt på fyra viktiga områden i slutet av sin bok från 2006:
1) Tidig barndom. Barn från missgynnade familjer klarar sig sämre i skolan, som om ”ojämlikheten smittar dem socialt och psykologiskt”. Därför ska man satsa på både barnomsorgen och att stödja föräldrarna för att så långt som möjligt motverka social segregation. Då finns chansen att höja nivån på skolundervisningen för alla barn.
2) Arbetsplatsen. Där får vi antingen svårare eller lättare att få kontroll i livet, vilket påverkar stressnivån. Ju mer självständighet, generösare belöning och utbyggd trygghet, desto bättre hälsa. Det är helt enkelt en fråga om makt, där inte minst fackföreningens kollektiva makt och den arbetsrättsliga lagstiftningen spelar en viktig roll för att platta till makthierarkier.
3) Samhället. När man satsar på att förbättra stadsmiljön – bostäder, tillgång till varor och tjänster, stöd till sociala nätverk och ekonomisk återhämtning – ökar hälsan i hela samhället. Men det finns risk för bakslag när medelklassen flyttar in i och förbättrar lågstatusområden. De fattigare trycks bort och får inte del av förbättringen. Därför krävs även en aktiv och social bostadspolitik.
4) Äldre människor. Att subventionera kollektivtrafiken för de äldre har visat sig öka livslängden. Brist på social kontakt är livsfarligt – det gäller inte bara för de gamla, utan för alla människor på jorden.
Kompletteras Marmots reformförslag med exempelvis LOs förslag om hur våra trygghetsförsäkringar kan förstärkas har vi en god utgångspunkt att bygga vidare på när det gäller att ta fram en progressiv och fråmåtsyftande folkhälsopolitik. Eller vad säger ni, Gabriel Wikström och Annika Strandhäll?
********************************
