I morse satt jag på Roslagsbanan på väg till jobbet. Utanför tågfönstret svischade den ena mångmiljonvillan efter den andra förbi. Jag kom osökt att tänka på hur många lärare eller sjuksköterskor vi skulle kunna anställa, om politikerna vågade beskatta dessa fastigheter med bara någon procent till eller åtminstone begränsade ränteavdragen.
Utanför tågfönstret passerade alltså enorma förmögenhetsvärden, som idag huvudsakligen bygger upp enskildas välstånd och inte tillåts bidra till vår gemensamma välfärd. Att investera i sitt boende är idag är en smartare kapitalplacering än att ha pengarna på banken eller till och med smartare än att spekulera i aktier. Vi talar här om förmögenhetsvärden som de senaste åren fått stor hjälp att förmeras, inte minst till följd av skattesänkningar och utökade avdragsmöjligheter.
I veckan meddelade Skatteverket att de uppskattar att ca 46 miljarder kronor årligen försvinner från Sverige till olika skatteparadis. Det har dessutom blivit svårare att göra denna typ av uppskattningar, bland annat för att förmögenhetsregistret försvunnit. De förmögenhetsvärden jag passerade i morse har alltså inte bara i växande utsträckning osynliggjorts i mediedebatten utan också för Skatteverket.
Detta har skett samtidigt som de stora borgerliga kvällstidningarna på ledar- och opinonsplats, i helsidesuppslag på helsidesuppslag under flera års tid, uppmärksammat de i sammanhanget fåtaliga skattekronor som försvinner på grund av överutnyttjande, fusk och felaktigheter inom våra trygghetsförsäkringar. Naturligtvis är det orimligt att försvara detta. Men kan man inte tillåtas fundera lite över proportionerna? Hur ofta ser vi DNs eller SVDs ledarskribenter förfasa sig över de miljardbelopp som försvinner på grund av skattefusket? Är det en tillfällighet att det ena fusket ägnas så stor uppmärksamhet medan det andra i princip förtigs?
Fast ibland synliggörs ändå de intressen som slår vakt om osynliggörandet. Ett sådant exempel fick vi i dagens DN. Det parti, som mest aktivt av alla partier verkat för att osynliggöra klassklyftorna och förvara de förmögnas intressen, gjorde ett politiskt utspel. Det var nya moderaternas Tomas Tobé som sade sig vara villig att skriva om direktiven till den utredning om vinster i välfärden, som regeringen och Vänsterpartiet kommit överens om. Utspelet möttes med visst intresse av civilminister Ardalan Shekarabi.
När Tobé och moderaterna talar om privata företag i välfärden handlar det oftast om den där sjuksköterskan eller läraren som fått chansen att starta eget eller om småskaliga, lokala alternativ som föräldrakooperativ och personalkooperativ. Vad som efter ett par årtionden av privatiseringar blivit resultatet påminner dock inte så mycket om detta. Inom äldreomsorgen står exempelvis icke-vinstdrivande, privata verksamheter bara för 3 procent, samma som 1990, medan de vinstdrivande företagen utgör 19 procent, en kraftig ökning under samma tid. Det är den högsta andelen i Norden, 4–5 gånger så mycket som i Danmark och Norge.
Inom den privata välfärdssektorn är det stora koncerner som dominerar – koncerner som dessutom i anmärkningsvärt stor utsträckning ägs av internationella eller svenska riskkapitalbolag. De tio största välfärdsföretagen, Vardaga, Academedia, Attendo, Praktikertjänst, Capio, Aleris, Humana, Frösunda, Olivia och Unilabs har tillsammans en omsättning på 37 miljarder. När Skatteverket undersökt dessa bolag visar det sig att de i större utsträckning än övriga aktiebolag sysslar med så kallad kreativ skatteplanering.
En stor del av styrelseledamöterna i de stora välfärdskoncernerna bor antagligen i de områden som svischar förbi mitt tågfönster, när jag är på väg till och från jobbet. Ett av skälen till att Reinfeldt inte fick förnyat förtroende har antagligen att göra med att det gick upp för allt fler att nya moderaternas politik handlade om att slå vakt om de intressen vars förmögenheter ligger nedplöjda längst med Roslagsbanan eller i olika skatteparadis.
När Tobé kommer med sina direktivförslag har därför Shekarabi att fundera över varifrån han själv hämtat sitt mandat. Ska den utredning han är ytterst ansvarig för tillåtas osynliggöra det de flesta av hans väljare ser som ett problem, nämligen den privata vinstdriften i välfärden? Är det rimligt att de intressen, som aktivt arbetat för att undandra sina egna förmöghetensvärden från beskattning, obehindrat ska få fortsätta att plocka ut vinster ur den skattefinansierade välfärd de i allt mindre utsträckning bidrar till?
Jag hoppas Ardalan Shekarabi kommer ihåg varifrån han hämtat sitt mandat, inte minst när han talar med Tomas Tobé…
