Den 5 april publicerar DN en ledarartikel om sjukförsäkringen som är så famös och så fylld av felaktigheter att jag bara måste påtala detta offentligt (Dagens Arena 7 april). Detta är faktiskt en del av det folkbildnings- och “renhållningsarbete” som ingår i min tjänst som välfärdsutredare. I denna bloggtext tänker jag ytterligare utveckla min kritik av DN-ledaren samt även fördjupa analysen av det som sker och skett i sjukförsäkringen.
Innan vi går in på DNs påståenden krävs först några klargöranden. Det är exempelvis viktigt att inte tillmäta regelförändringar i sjukförsäkringen allt för stor betydelse när det gäller att analysera ohälsoutvecklingen eller nivån på sjuktalen (det mått som den aktuella DN-ledaren använder).
Andra viktiga förklaringsfaktorer handlar exempelvis om pressen och stressen samt maktförhållandena i arbetslivet, kvaliteten i rehabiliteringsprocessen, arbetsgivarnas intresse och benägenhet att stödja återgång i arbete, praxis och praxisförändringar i Försäkringskassans handläggning osv. Att förklara nivån på sjuk- och ohälsotal enbart med hjälp av förändringar av sjukförsäkringens regelverk är inte att ta frågans faktiska komplexitet på tillräckligt stort allvar.
Sedan kan man naturligtvis inte med hedern i behåll, på det sätt som DN-ledaren gör, påstå att det var alliansens politik som bröt ökningen av sjuktalet (antalet utbetalda dagar med sjukpenning per registrerad försäkrad i åldrarna 16-64 år, exklusive försäkrade med sjukersättning eller aktivitetsersättning). Denna typ av förklaring kräver för det första att man kastar om i relationen mellan orsak-verkan, eftersom sjuktalet började sjunka långt innan alliansen år 2006 kom till makten och långt innan deras sjukförsäkringsreform från år 2008 (rehabiliteringskedjan) infördes.
Dessutom vände utvecklingen uppåt igen ca 1,5-2 år efter att rehabiliteringskedjan infördes (se nedanstående FK-diagram). Detta sker alltså ungefär samtidigt som rehabiliteringskedjan rimligen kan förväntas börja uppfylla sitt uttalade syfte, dvs att pressa ner sjuk- och ohälsotalen. Sällan har väl ett politiskt misslyckande så tydligt fångats in av ett enda diagram.
Detta innebär att strax efter att vi såg de första utförsäkringarna pga den bortre tidsgränsen, stupstocken, började sjuktalen återigen att öka. Detta är ett faktum som borde stämma ansvariga politiker åtminstone till en stunds eftertanke. Snart har 100 000 människor som sjukskrivits av läkare utförsäkrats pga stupstocken i sjukförsäkringen. De flesta av dem har gjorts fattigare. Få av dem har fått ett rimligt stöd så att de kan återgå i arbete. Varje månad utförsäkras 1100-1300 människor, inte för att de tillfrisknat eller fått rehabilitering utan enbart för att de passerat en politiskt beslutad tidsgräns. Trots detta ökar sjuktalet.
Att förklara bort detta uppenbara politikmisslyckande, så som vissa allianspolitiker försöker göra, genom att hänvisa till utvecklingen av sjuk- och aktivitetsersättningen (det som tidigare kallades “förtidspension”) håller inte. Precis som ovanstående FK-diagram visar viker nybeviljandet av sjuk- och aktivitetsersättning kraftigt neråt redan 2004, alltså fyra år innan rehabiliteringskedjan införs. Dessutom bryts också denna nedåtgående trend 2010 och vi kan därefter se en viss ökning.
Till detta kan också fogas att alliansen 2008 införde ett regelverk för sjukersättningen som av deras egen utredare betecknats som sannolikt OECD-världens hårdaste. Trots detta kan vi ändå se en ökning i nybeviljandet av sjuk- och aktivitetsersättningen de senaste åren.
En slutsats vi måste dra är att vi just nu bevittnar ett stort politikmisslyckande inom sjukförsäkringen. En annan slutsats är att det krävs mer än att enbart fokusera på sjukreglerna om vi, på ett seriöst sätt, vill analysera utvecklingen av sjuk- och ohälsotalen. Dessutom säger sjuk- och ohälsotalen långt ifrån allt när det gäller ohälsoutvecklingen och hur arbetsmarknaden tar tillvara på den faktiska arbetsförmåga som befolkningen besitter. Vill vi på ett meningsfullt sätt analysera detta bör vi också titta på andra mått.
Visst är sjuk- och ohälsotal ändå ett av flera mått som bör beaktas när utvecklingen inom sjukförsäkringen analyseras. Men att så oreflekterat som alliansen gjort omvandla just dessa statistiska mått till övergripande mål för sjukförsäkringspolitiken är, som jag skriver i artikeln i Dagens Arena, mycket problematiskt och riskerar att leda politiken in på villovägar. Då är det betydligt rimligare att på den politiska nivån slå fast att sjukförsäkringen bör vara långsiktigt hållbar och hälsobefrämjande. Här har såväl den nuvarande regeringen som allianspartierna en resa kvar att göra.
Att avskaffa “stupstocken” i sjukförsäkringen är ett första steg i rätt riktning. Men denna åtgärd måste följas av andra förändringar. Det handlar exempelvis om att individanpassa och effektivisera rehabiliteringsprocessen, att göra arbetsförmågeprövningen mer realistisk och rimlig i relation till faktiskt existerande arbeten, att ge arbetsgivaren ett tydligare ansvar för återgången i arbete och att stärka det förebyggande och systematiska arbetsmiljö- och anpassningsarbetet ute på arbetsplatserna osv.
Mycket finns således kvar att göra. Sjukförsäkringen borde vara till för att vi inte ska tvingas gå från hus och hem när vi drabbas av en sjukdom som nedsätter vår arbetsförmåga. Den av oss som drabbas av en flerårig eller livslång arbetsförmågenedsättning borde tillförsäkras ekonomisk trygghet. Så är det tyvärr inte idag. Ingen blir friskare av att sättas under ekonomisk press och fattiggöras.
Dessutom borde det vara självklart, vilket långt ifrån är fallet idag, att sjukförsäkringen ska underlätta för oss att ta tillvara på den arbetsförmåga vi faktiskt har samt att skapa goda förutsättningar så att återgången i arbete sker på ett sätt som är långsiktigt hållbart. Detta skulle såväl den enskilde som samhällsekonomin tjäna på.
