Man brukar säga att Sverige utmärker sig när man tittar på sjukfrånvaron. Denna har nämligen historiskt fluktuerat kraftigt, dvs sjuk- och ohälsotalen har gått upp och ner på ett ovanligt frekvent sätt. Samtidigt är Sverige unikt även på ett annat sätt. Vid varje uppgång av sjuk- och ohälsotalen de senaste decennierna har det också uppstått vad som skulle kunna kallas för en statitstikrelaterad politisk panikångest. Men detta svenska särdrag har av någon anledning inte diskuterats lika mycket.
De ökande sjuk- och ohälsotalen har genererat en panikartad politisk debatt där oftast de enklaste lösningarna har pressats fram. Beslutsfattarna har, utan någon djupare analys, utgått ifrån att upp- och nedgångarna främst drivs av att de enskilda försäkrades attityder till att sjukskriva sig varierar över tid.
“Ökar sjukfrånvaron? – Ja, men men då måste vi skärpa reglerna och kontrollerna och därmed kasta ut fler ur sjukförsäkringen. Då kommer sjuktalen att minska och då minskar också kostnaderna för staten.” Ungefär så har resonemangen gått från politiskt håll, i synnerhet från allianspartiernas sida. Detta kombinerat med en övertro på snäva tidsgränser och statistiskt grundade argument om vikten av tidiga “insatser”, dvs att få bort folk från sjukförsäkringen så snabbt som möjligt, har under några år varit det självklara politiska mantrat.
Kortsiktigt har denna enkla kur också “lyckats”. Detta är kanske i och för sig inte så konstigt. Vill man snabbt ha ner sjuktalen är naturligtvis det snabbaste och enklaste sättet att skärpa reglerna och kontrollerna och kasta ut folk ur försäkringen. Ska man hårdra lite kan man säga att om man vill ha sjuktal noll kan man faktiskt skärpa till regelverket så till den grad att det i praktiken blir omöjligt att vara sjukskriven.
Men vad har åstadkommits med dessa enkla lösningar? Ja, naturligtvis har man bara flyttat problemen, som de ökade sjuk- och ohälsotalen var ett uttryck för, någon annanstans. Utanför sjukförsäkringen. Från Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen eller till kommunernas socialkontor. Den största smällen har oftast de hushåll, som haft oturen att ha en svårt sjuk familjemedlem, fått ta.
Men denna typ av politik är naturligtvis inte långsiktigt hållbar. Efter ett tag har också rent absurda situationer uppstått. Cancersjuka har tvingats till Arbetsförmedlingen. Uppenbart svårt sjuka människor har hamnat i kläm. Då har vi haft en medial uppmärksamhet runt detta och politikerna har lättat något på reglerna och kontrollerna, eller så har Försäkringskassans tillämpning av reglerna lättat, vilket naturligtvis innebär att fler åter rymts i sjukförsäkringen.
På detta sätt har Sverige inte bara blivit världsmästare på uppgångar av sjuk- och ohälsotal, utan också på att kortsiktigt pressa ner dessa. Sverige har helt enkelt blivit världsmästare i kraftigt varierande sjuk- och ohälsotal. Detta borde stämma till djupare analys och självkritik. Uppenbarligen har den politik som bedrivits inte haft avsedd effekt.
Efter gårdagkvällens Agenda är det motiverat att fråga sig om vi återigen håller på att skapa en statistikrelaterad politisk panikångest? Denna gång är det en forskare anlitad av Inspektionen för socialförsäkringen, Pathric Hägglund, som presenterat en rapport där det föga förvånande påstås att regelskärpningar och hårdare kontroller leder till lägre sjuk- och ohälsotal. Ska vi nu återigen få en ytlig debatt där allt fokus läggs på regelskärpningar och hårdare kontroller?
Börjar det inte bli dags att stanna upp och inse att det faktiskt är två parter som är försäkrade? Den ena partens attityder och beteende har ständigt de senaste åren stått i fokus, nämligen de enskilda försäkrades. Men också arbetsgivarna kan faktiskt sägas vara försäkrade. Men sällan har väl arbetsgivarnas attityder och beteende stått i fokus för debatten.
Inte en gång i gårdagens Agendainslag sades det exempelvis något om att svenska arbetsgivare idag, i jämförelse med arbetsgivare i andra länder, har väldigt få drivkrafter och ett litet tryck på sig att förebygga att ohälsa uppstår och när den uppstått att underlätta rehabilitering och återgång i arbete. Detta ansvar har alliansregeringen sedan 2006 dessutom i olika steg minskat på, samtidigt som de ensidigt ökat trycket på de enskilda.
Kan detta bidra till förklaringen till de varierande sjuk- och ohälsotalen? Ja, jag tror faktiskt det. Visst kan man snabbt och kortsiktigt minska sjuk-och ohälsotalen genom att skärpa reglerna och kasta ut folk från försäkringen. Där har ISF-forskaren, Pathric Hägglund, naturligtvis rätt. Men med detta begränsade “stuprörsperspektiv” löser man inte grundproblemet. Det är inte att ta frågans faktiska komplexitet på tillräckligt stort allvar.
Med stupstocken (den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen) har man hittills exempelvis flyttat ungefär 100 000 människor från FK till AF. Men till vilken nytta? De flesta (över 60 procent) återvänder till sjukförsäkringen, många blir därutöver fast i lågkvalitativa program (typ fas 3) hos AF. En försvinnande liten del återgår i arbete. Få av de utförsäkrade har fått det stöd som de behövt för att kunna komma tillbaks i arbete. De flesta av dem har gjorts fattigare. Den grupp som står allta längst bort från arbetsmarknaden ökar oroväckande snabbt.
Detta “kringskyfflande” tar naturligtvis tid och resurser från berörda myndigheter, i detta fall Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Detta är resurser som skulle kunna användas exempelvis för dem som behöver, men idag inte får, individuellt skräddarsydda insatser. Istället för att skyffla uppenbart sjuka människor mellan olika myndigheter borde man lösa problemen där de i störst utsträckning skapas, dvs på arbetsplatserna.
I Agendainslaget nämndes ytterst flyktigt och kort om det faktum att nu ökar åter inflödet i sjukförsäkringen, något som inte heller Patric Hägglund (ISF) av någon anledning valt att närmare analysera. Förklaringen till det ökade inflödet i sjukförsäkringen är att allt fler drabbas av ohälsa, framförallt stressrelaterad ohälsa. Det handlar då i första hand om de kvinnodominerade arbetsplatserna i vården, skolan och omsorgen. Detta har nu ett antal rapporter från Försäkringskassan och andra visat.
Ska vi förstå orsakerna bakom denna utveckling måste vi nog nyansera analysen något mer än vad Pathric Hägglund och diverse borgerliga debattörer vill göra. Då handlar det framförallt om att väga in den ökande pressen och stressen som följer av allt mer slimmade arbetsorganisationer, de allt osäkrare anställningsförhållandena, de otrygga anställningarna samt maktrelationerna i arbetslivet i stort. Det är här samhällets kontroll borde öka. Idag vet vi exempelvis att allt för många arbetsgivare bryter mot arbetsmiljölagen.
Vad bör man då göra? Ja, förutom skärpta kontroller när det gäller efterlevnaden av arbetsmiljölagen måste ovanstående problembeskrivning mötas seriöst och grundligt, så att vi får en långsiktigt hållbar lösning. Att avskaffa ”stupstocken” i sjukförsäkringen är bara ett första steg i rätt riktning. Grunden är naturligtvis att driva en sysselsättningssskapande politik, så att det finns arbetsplatser att återvända till för dem som varit sjukfrånvarande.
Men det handlar framför allt om att skjuta till ökade resurser till välfärden. Det krävs fler anställda per brukare i vården, skolan och omsorgen så att pressen och stressen bland de anställda kan minska. Det handlar om att ta fram alternativ till de marknadsbaserade modeller (New Public Management, NPM) och kortsiktigt ekonomistiska organisationsteorier, som idag blivit allt för dominerande i välfärdssektorn.
Arbetsförhållandena, i hela arbetslivet, måste i större utsträckning anpassas efter vad de anställda orkar med och faktiskt klarar av. Det räcker inte med att skapa en rimligare sjukförsäkring. Vi måste också se till att vi får ett rymligare arbetsliv, som bättre tar tillvara på de faktiska arbetsförmåga som finns hos befolkningen.
Det handlar också om att individanpassa och effektivisera rehabiliteringsprocessen, att göra arbetsförmågeprövningen mer realistisk och rimlig i relation till faktiskt existerande arbeten, att ge arbetsgivaren ett tydligare ansvar för återgången i arbete och att stärka det förebyggande och systematiska arbetsmiljö- och anpassningsarbetet ute på arbetsplatserna osv.
Denna åtgärdskatalog kräver dock lite mer av politikerna än vad som behövs för att kortsiktigt skärpa reglerna och kontrollerna och kasta ut uppenbart sjuka människor ur sjukförsäkringen. Framför allt krävs en ökad självinsikt i det politiska etablissemanget, som gör att den statistikrelaterade politiska panikångesten kan motverkas och analysen fördjupas och breddas.
Finns denna politiska självinsikt idag? Finns ens viljan till självinsikt? Ja, det verkar som att åtminstone viljan finns hos socialförsäkringsminister Annika Strandhäll. Men finns den även hos finansminister Magdalena Andersson och hos statsminister Stefan Löfvén? En frågor som för mig blev hängande kvar i luften efter gårdagens Agenda…
********************
