Idag presenterade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll ett “åtgärdspaket för ökad hälsa och minskade sjukskrivningar”. Det är givetvis bra att regeringen nu försöker ta ett samlat grepp i ohälsofrågan. Efter den misslyckade och repressiva utförsäkringspolitik, som alliansen och SD drivit under tidigare mandatperioder, finns sannerligen mycket att göra för att vi ska få en rimligare sjukförsäkring.
Det behövs framför allt ett ökat tryck på arbetsgivarna när det gäller att förbättra det förebyggande arbetsmiljöarbetet, arbetsanpassningen, den arbetslivsinriktade rehabiliteringen och omställningsstödet vid ohälsa. I dag har svenska arbetsgivare, jämfört med andra länder, ett litet ansvar för återgången i arbete. Detta är inte bara något som LO anser. Akademiska forskare har visat på detta. Även Försäkringskassan och Inspektionen för Socialförsäkringen (ISF) har, i sina remissvar till den parlamentariska socialförsäkringsutredningen (SOU 2015:21), lyft fram behovet av starkare drivkrafter för arbetsgivarna när det gäller återgången i arbetet.
Därför är det välkommet att regeringen nu inleder ett arbete med att komma tillrätta med problemen. Vilka konkreta förslag detta sedan leder till återstår dock fortfarande att se. Men ska Strandhäll lyckas i detta arbete måste hon nog våga sätta ett större tryck på arbetsgivarsidan.
Detta kan naturligtvis lösas på olika sätt. LO har tidigare föreslagit ett trepartsavtal som omfattar förebyggande arbete, arbetsanpassning, arbetslivsinriktad rehabilitering och utökat omställningsstöd vid ohälsa. Vi har också sagt att vi kan tänka oss att slopa den andra sjuklöneveckan för de arbetsgivare som tecknar ett kollektivavtal om detta. Det är smidigare och effektivare att lösa detta via kollektivavtal än via skärpt myndighetsövervaktning, även om det senare också är nödvändigt.
Men om arbetsgivarorganisationerna vägrar förhandla och skriva under ett innehållsrikt och konkret avtal om att förbättra det förebyggande arbetsmiljöarbetet, arbetsanpassningen, den arbetslivsinriktade rehabiliteringen och omställningsstödet måste naturligtvis regeringen använda de vägar via lagstiftningen som står dem tillbuds.
I åtgärdspaketet fanns också andra viktiga delar. Det är bra med ökad kunskap i sjukvården om arbetsmiljö och återgång i arbete och att man förbättrar kontakterna mellan de viktiga aktörerna i rehabiliteringsprocessen. Likaså är det viktigt att tillföra resurser till välfärdssektorn och då särskilt fokusera på att stärka insatserna i de så kallade kontaktyrkerna. Idag ökar ju framför allt den stressrelaterade ohälsan i kvinnodominerade yrken. Att komma tillrätta med detta är viktigt inte minst för att öka jämställdheten mellan könen. Här finns helt klart mycket mer kvar att göra.
Den aviserade satsningen på bättre samordning av myndighetsinsatserna för långtidssjuka och dem som inte har någon arbetsgivare, inom ramen för Samordningsförbunden, är något LO tidigare föreslagit. Men för att detta ska bli mer effektivt krävs att en tydligare samverkan mellan Samordningsförbunden och arbetsmarknadens parter utvecklas. Här har regeringen fortfarande en del kvar att göra.
I det så kallade åtgärdspaketet finns tyvärr också förslag som inte är så genomtänkta. Regeringen föreslår exempelvis ett mål för det så kallade sjukpenningtalet, antalet sjukpenningdagar per person och år. Antalet sjukpenningdagar ska ner från dagens 10 till 9 år 2020. Att på detta sätt ställa upp ett statistiskt mål för sjukpenningtalet riskerar att leda till att Försäkringskassans tillämpning av lagstiftningen varierar över tid och mellan olika handläggare. Om sjuktalen ökar leder detta förmodligen till att praxis (tillämpningen av lagstiftningen) skärps och olika handläggare kommer då antagligen att tolka lagstiftningen olika hårt. Detta är inte bra utifrån likvärdighetsprincipen och rättssäkerheten, som ju riskerar att variera beroende på vilken handläggare du får och om sjukpenningtalet är på väg uppåt eller neråt.
Dessutom är det inte bra att allt för ensidigt fokusera på sjukpenningen eftersom denna samspelar och påverkas av reglerna för sjukersättning (tidigare förtidspension). När vi ska analysera utvecklingen av sjukpenningtalet kan vi inte bortse från att vi sedan 2008 har vad som sannolikt är OECD-världens hårdaste kriterier för att beviljas sjukersättning. Detta gör att fler långtidssjuka idag får sjukpenning. Förändringarna inom sjukförsäkringen handlar alltså i stor utsträckning om en omfördelning mellan ärendeslagen, dvs ökningen av sjukpenningtalet har en tydlig koppling till de hårdare reglerna för sjukersättningen.
Analyserar vi både sjukpenningen och sjukersättningen sammantaget (ohälsotalet) är utvecklingen visserligen fortfarande problematisk, men den är alls inte lika dramatisk som vissa vill göra gällande. Vi befinner oss idag fortfarande på historiskt låga sjukfrånvaronivåer.
Regeringen aviserar också att de ska starta pilotprojekt som handlar om att förkorta tiden för hur länge man kan vara sjukskriven utan läkarintyg. Socialförsäkringsministern underströk flera gånger under pressträffen vikten av tidigare insatser. Och visst kan det i enskilda fall vara bra att sätta in insatser tidigare än vad som sker idag. Men det får inte vara ett självändamål med tidiga insatser. Allt för tidiga insatser kan leda till stress som försämrar hälsan, detta gäller inte minst dem som drabbats av stressrelaterad ohälsa. Insatserna bör därför istället utgå från individens förutsättningar och sättas in i rätt tid, inte utifrån någon schablonmall eller några statistiska genomsnittsvärden.
Det finns alltså både bra och mindre väl genomtänkta åtgärder i Strandhälls åtgärdspaket. Fortfarande återstår dessutom en hel del att göra. Det handlar bland annat om att minska den destruktiva sjuknärvaron, som skapas av att många som borde vara sjukskrivna går och jobbar på grund av att karensdagen gör att de inte har råd att sjukskriva sig.
Här kan LO tänka sig ett införande av ett så kallat karensavdrag, som ett första steg på vägen till att helt avskaffa karensdagen. Det känns onekligen lite märkligt att denna regering som säger sig vara en “samarbetsregering”, trots att man har ett brett parlamentariskt stöd och en enig socialförsäkringsutredning i ryggen, inte lägger fram eller åtminstone aviserar att man ska lägga fram ett förslag om ett så kallat karensavdrag.
Men det handlar också om behovet av att höja inkomsttaket, så att fler får hela sin inkomst försäkrad. Görs inte detta kommer försäkringen steg för steg att privatiseras. Att, så som utlovats i socialdemokraternas valmanifest, höja inkomsttaket till motsvarande 10 prisbasbelopp under mandatperioden är nödvändigt för att värna tilltron till den statliga försäkringen. Också här är det dags att gå från ord till handling. Men varken i höstbudgeten eller åtgärdspaketet fanns detta med.
Den bistra verklighet som många allvarligt sjuka idag lever under kan inte heller accepteras. Därför måste kriterierna för att beviljas sjukersättning bli rimligare samtidigt som sjukersättningen måste höjas så att den ger ekonomisk trygghet för de som har kroniska och långvariga sjukdomstillstånd som nedsätter arbetsförmågan. Att allt fler tvingas gå i ålderspension i förtid på grund av de hårda sjukreglerna är inte bra, varken för den enskilde eller för samhällsekonomin.
Dessutom måste regeringen tydligare inskärpa att försörjningsstödet (socialbidraget) inte får bli en “alternativ sjukförsäkring”. Därför har LO föreslagit att en statlig utredning bör få i uppdrag att göra en grundlig översyn av det kommunala försörjningsstödet, så att det blir en kortvarig och akut hjälpform för hushåll i kris och personer med social problematik. Utredningen bör även identifiera förändringar i personkretsar, kvalifikationsregler och ersättningsnivåer inom socialförsäkringssystemet i syfte att öka graden av inkludering inom befintliga statliga socialförsäkringar.
LO har tidigare, tillsammans med professor Tapio Salonen, föreslagit att detta utredningsuppdrag bör formuleras som ett tilläggsdirektiv till SOU 2015:21. Tyvärr lyssnade inte moderaten Gunnar Axén, som ledde utredningen, på detta. Detta gör att LOs krav på en statlig utredning som djupanalyserar ovanstående problematik kvarstår.
Med det åtgärdspaket Strandhäll idag presenterade har några steg tagits i rätt riktning. En hel del av de presenterade förslagen är riktigt bra. Men där finns tyvärr också delar som inte är tillräckligt genomtänkta. Mycket återstår dock fortfarande att göra. Räkna därför med att LO kommer att fortsätta att driva på tills vi får en rimlig, långsiktigt hållbar och mänsklig sjukförsäkring.
