LO och en rad andra remissinstanser har, i sina remissvar till den parlamentatriska socialförsäkringsutredningen (SOU 2015:21), lyft fram att utredningen faktiskt glömt bort de allra mest utsatta. Det handlar om människor som har långvariga sjukdomstillstånd som nedsätter arbetsförmågan. Några av dem har en medfödd funktionsnedsättning eller kronisk sjukdom. Andra har under ett långt arbetsliv slitit ut sig för att bygga upp den välfärd vi idag åtnjuter. Många av dem är medlemmar i något LO-förbund.
Den borgerliga regeringens och SDs medicin gentemot denna grupp var att utförsäkra dem, sänka deras ersättningar och skärpa till kvalifikationsreglerna så att fler kastas ut eller hindras att komma in i sjukförsäkringen. Genom dessa åtgärder trodde de att fler skulle fås att arbeta. Så blev det inte.
Få återgick i arbete. En del fattiggjordes och låstes fast i långtidsarbetslöshet eller hamnade i ett lågkvalitativt arbetsmarknadsprogram (typ Fas 3). Många snurrar fortfarande runt i “rehabiliteringskedjan” och har utförsäkras en andra och en tredje gång. Några hankar sig fram på en låg sjukersättning (tidigare förtidspension) som knappast ger mer än existensminimun. Andra tvingas söka stöd hos en nära anhörig eller någon släkting. Ytterligare andra söker försörjningsstöd (socialbidrag), men långt ifrån alla beviljas detta. Fattigdomen bland sjuka och arbetslösa har ökat dramatisk.
För att lösa denna ohålbara situation krävs både snabba insatser och mera långsiktiga förändringar. I ett första steg måste sjukersättningen höjas och ge trygghet även för personer med fleråriga, men inte nödvändigtvis livslånga, sjukdomstillstånd som nedsätter arbetsförmågan. Det är orimligt att vi idag har vad som sannolikt är OECD-världens hårdaste kriterier för att beviljas sjukersättning. Kvalifikationsvillkoren måste ses över. Att allt fler väljer att gå i ålderspension i förtid på grund av de hårda sjukreglerna är inte bra, varken för den enskilde eller för samhällsekonomin.
Dessutom bör man snarast lösa problemet med “nollklassningen”, dvs att människor ofta på rättsosäkra grunder görs försäkringslösa när de går miste om sin sjukpenninggrundade inkomst. I LOs remissyttrande nämns “nollklassning” på olika ställen. Bland annat skriver vi: “En vanlig anledning till nollklassning är bestämmelserna i lagstiftningen om att det inte får finnas något glapp mellan en avslutad sjukperiod och att vara arbetssökande alternativt ha återgått i arbete. För att vara fortsatt försäkradrad måste man första vardagen vara anmäld på Arbetsförmedlingen och registrerad som aktivt arbetssökande. Missas detta med en enda dag blir man nollklassad. Oavsett om EGI införs eller ej anser LO att dessa orimligt hårda regler bör justeras.”
Men men ska problemen lösas långsiktigt krävs mer än akuta särlösningar. Det duger inte med att fortsätta “lappa och laga” på ett system som uppenbarligen var feltänkt från början. Ett helhetsgrepp är nödvändigt. Det handlar då om att analysera orsakerna till varför ohälsa uppstår och samtidigt hålla blicken på förhållandena i arbetslivet och samspelet mellan välfärdspolitikens olika delsystem. Sedan måste man ta steget till praktisk politik och genomföra väl avvägda förändringar, som återskapar den tilltro till sjukförsäkringen som gått förlorad på grund alliansens experimenterande med allvarligt sjuka människor.
En statlig utredning bör därför få i uppdrag att göra en grundlig översyn av det kommunala försörjningsstödet och dess samband med framförallt det statliga socialförsäkringssystemet. Syftet med översynen bör vara att minimera det kommunala försörjningsstödet, så att det blir en kortvarig och akut hjälpform för hushåll i kris och personer med social problematik. Samtidigt måste revorna i det sociala skyddsnätet repareras så att färre socialt och ekonomiskt utsatta, arbetslösa och sjuka, “hamnar mellan stolarna” utan möjlighet till försörjning.
Den översyn som LO vill se bör gälla såväl konstruktionen som nivåerna i det kommunala försörjningsstödet. Men det bör även handla om att identifiera förändringar i personkretsar, kvalifikationsregler och ersättningsnivåer inom socialförsäkringssystemet i syfte att öka graden av inkludering inom befintliga statliga socialförsäkringar. I detta sammanhang bör man även se över om och hur man kan ge upprättelse och kompensation till dem som tidigare drabbats av det uppenbart orimliga regelverket.
LOs vice ordförande, Tobias Baudin har tillsammans med professor Tapio Salonen föreslagit att detta utredningsuppdrag bör formuleras som ett tilläggsdirektiv till den parlamentariska socialförsäkringskommittén (SOU 2015:21). Tyvärr lyssnade inte moderaten Gunnar Axén, som ledde SOU 2015:21, på detta. Detta gör att LOs krav på en statlig utredning som djupanalyserar ovanstående problematik kvarstår.
Det råder ingen tvekan. Den situation som många allvarligt sjuka idag lever under är ovärdigt en välfärdsstat av vårt snitt. Att alliansregeringen och Sverigedemokraterrna (SD) under tidigare mandatperioder inte fäst särskilt stor vikt vid denna problematik är en sak. Men om en rödgrön regering skulle följa i dessa fotspår och blunda för problemen vore det en politisk skandal. Den bistra verkligheten som många allvarligt sjuka lever under kan inte accepteras. Nu krävs politisk handling.
***************************
