Igår uppmärksammade Ekot att man i Nederländerna pressat ner sjukskrivningarna kraftigt. När man tittar på de nederländska sjuktalen bör man dock komma ihåg några saker. Nederländerna är i flera avseenden extremt. Även om det finns erfarenheter vi kan lära av bör vi akta oss för den typ av privatisering av sjukförsäkringen man genomfört där.
Skulle vi kopiera holländarnas modell rakt av riskerar detta att leda till en selektion, där arbetsgivarna undviker att anställa de med sjukdomshistoria och dem med nedsatt arbetsförmåga. Det finns också risk för den enskildes integritet och att gränserna mellan arbete och privatliv suddas ut. Vi riskerar få ett system där arbetsgivarna skickar vidare piskorna och kraven på den anställde, ungefär så som Niklas Wahllöf varnar för i dagens DN. Detta är inte önskvärt. Det får inte bli ett självändamål att pressa ner sjuktalen.
Men vi får samtidigt inte glömma bort att Sverige faktiskt är extremt åt andra hållet. I få jämförbara länder har arbetsgivarna så låga krav på sig när det gäller ansvaret för återgång i arbete som hos oss. Detta har initierade forskare och sjukförsäkringsexperter vid flera tillfällen uppmärksammat. Även de ansvariga myndigheterna ser problemet och vill utöka arbetsgivarnas ansvar.*
Vad vi behöver är ett system som sätter ökad press på arbetsgivarna, inte på de anställda. LO har därför föreslagit strängare sanktioner riktade mot de arbetsgivare som inte aktivt arbetar med att få tillbaks sjukskrivna i arbete och anpassar arbetsplatsen efter den enskildes förutsättningar. Också omställningsstödet behöver förbättras. Men framför allt måste vi satsa på det förebyggande arbetet, så att färre överhuvudtaget drabbas av ohälsa.
I dagens svenska sjukförsäkring ligger i princip allt tryck på den enskilde försäkrade. Det är orimligt. “Rehabiliteringskedjan”, med de snäva och stelbenta tidsgränserna, har i praktiken blivit ett selekteringsverktyg i händerna på arbetsgivarna. Idag kan den arbetsgivare som inte tar sitt arbetsmiljöansvar på allvar i princip sitta med armarna i kors och invänta tidsgränserna, för att enkelt bli av med de anställda som de av någon anledning vill sortera bort. Så kan vi inte ha det.
Om Nederländerna är extremt åt ena håller är alltså Sverige extremt åt det andra. I båda fallen stängs allt för många som kan och vill arbeta ute från den reguljära arbetsmarknaden. Vad vi behöver är en bättre balans i kravställandet, där de arbetsgivare som inte sköter sitt anpassnings- och arbetsmiljöansvar får ett ökat tryck på sig. Visst kan vi också diskutera ett utökat ekonomiskt arbetsgivaransvar för de långa sjukfallen. Men detta bör i så fall göras på ett balanserat och väl avvägt sätt så att det leder till att fler med nedsatt arbetsförmåga får möjlighet att arbeta.
En rimligare sjukförsäkring hänger ihop med en rymligare arbetsmarknad. I detta land måste vi bli bättre än idag på att ta tillvara på den variation av arbets- och funktionsförmågor som befolkningen faktiskt besitter. Detta är en av de verkligt stora framtidsutmaningarna för oss. Detta borde vara den huvudsakliga ingången i de trepartssamtal regeringen bjudit in till.
******************
Fotnot
* Se exempelvis exempelvis remissvaren från Försäkringskassan och Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) på den parlamentariska socialförsäkringsutredningens slutbetänkande (SOU 2015:21). Se även Johansson, P., Aydin, E. och Bergendorff, S. mfl., Arbetslivsinriktad rehabilitering, underlagsrapport till den parlamentariska socialförsäkringsutredningen (S 2010:04), s. 60-61. IFAU (2010:17), Reformerna inom sjukförsäkringen under perioden 2006-210; vilka effekter kan vi förvänta oss?,s.37. Även OECD har vid ett flertal tillfällen kritiserat Sverige för att arbetsgivarna har allt för få incitament för att underlätta återgången i arbete för långtidssjuka. Senast skedde detta i rapporten OECD (2013), Mental health and work. Sweden. Dessutom föreslog tidigare den s.k. Långtidsutredningen (SOU 2011:11) ett införande av ”tydligare finansiella sanktioner mot arbetsgivare som inte erbjudit rehabiliterings- och omplaceringsmöjligheter där detta borde ha skett.” LO, liksom många andra remissinstanser, ansåg den modell som LU föreslog var intressant och borde analyseras vidare. Av detta blev dock inget.
