Då var det dags igen. En nationalekonom, denna gång med hjälp av en statistiker, drar utifrån teoretiska modellantaganden och mer eller mindre relevanta statistiska samband på högt aggregerad makronivå långtgående slutsatser och ger politiska rekommendationer. Det handlar om den ESO-rapport som nationalekonomen Hägglund och statistikern Johansson presenterade på DN-debatt tisdags.
Rapportförfattarnas tanketråd är enkel att följa. Grundantagandet är att de enskilda försäkrade är rationella egoister. Samtidigt noterar de att sjukpenningtalet ökar. Av detta följer att sjukförsäkringen bättre måste skyddas mot överutnyttjande – detta trots att inget utanför författarnas modellvärld tyder på att detta är något större faktiskt och reellt problem. Mirakelmedicinen, som lanseras i akademisk språkdräkt, är naturligtvis hårdare och stramare sjukregler. Rapportförfattarna föreslår även ett återinförande av den så kallade stupstocken. Ja, de förordar faktiskt en ännu stammare variant, som kommer tidigare i den så kallade rehabiliteringskedjan än den som just avskaffats.
Någon som är förvånad? Nej, tongångarna känns igen från den så kallade fusk- och överutnyttjandediskursen, som dominerade sjukförsäkringsdebatten i början av 2000-talet och sedan kom att ligga till grund för de regelskärpningar i sjukförsäkringen som alliansregeringen gjorde sommaren 2008. Då användes denna typ av alster, som den nu aktuella ESO-rapporten är ett uttryck för, flitigt som slagträ av framför allt av diverse högerdebattörer och arbetsgivar- och lobbyorganisationer på högerkanten för att förklara ökningen av sjuk- och ohälsotalen från mitten av 1990-talet.
Syftet med denna lobbyverksamhet var naturligtvis att blåsa upp misstankarna om fusk- och överutnyttjande i sjukförsäkringen, för att sedan lättare kunna genomföra ett systemskifte i enlighet med de egna politiska grundvärderingarna. Men när mer seriösa och initierade forskare studerade saken visade sig tesen, om att det var ett medvetet överutnyttjande från de enskilda försäkrades sida som orsakade ökningen av sjuk- och ohälsotalen mellan 1997-2002, helt sakna stöd i såväl vetenskap som bredare erfarenhetsbaserad kunskap. Men detta hjälpte föga. Skadan var redan skedd. Tanketråden var invävd i samhällsdebatten och omvandlades sedan relativt snabbt till praktisk politik.
Jag kan därför förstå om en seriös forskare som exempelvis statsvetaren Björn Johnson blir lite frustrerad när han ser att samma typ av lättviktiga och politiserade ”vetenskapliga” alster, som han tidigare granskat och utifrån seriösa vetenskapliga grunder kritiserat, nu återkommer och gör anspråk på att påverka politiken.…
Ser vi mer konkret till själva rapporttexten blir det uppenbart att Hägglund/Johansson saknar närmare kännedom och kunskap om exempelvis arbetsmiljöfrågorna och vad som konkret händer ute på arbetsplatserna. Detta är också något som tydligt framgår av den välgrundade kritik som den erfarne rehabutredaren Jan Rydh lyfter fram i en replik på DN-debatt. Att sjukfrånvaron exempelvis varierar mellan olika arbetsplatser, också inom sektorer och områden med relativt sett låg sjukfrånvaro, spelar ingen roll för slutsatserna och förslagen i ESO-rapporten. Hägglund/Johansson gör sig också skyldig till att “jämföra äpplen och päron”, vilket Rydh påvisar. Dessutom drar de utifrån ett bristfälligt empiriskt underlag allt för långtgående slutsatser, som de sedan vinklar så att de bättre ska passa de förslag de senare lanserar.
Inte heller tillåts klass- och könsmaktsaspekterna spela någon större roll i analysen. De gånger författarna närmar sig dessa perspektiv görs det på en så högt aggregerad statistisk nivå att det hela i praktiken blir meningslöst. De modeller och mått som används verkar istället vara omsorgsfullt utvalda för att bekräfta det man från början vill bevisa, nämligen att rehabilitering i princip är meningslös och att människor som får ersättning från sjukförsäkringen snabbt blir arbetsföra om man plockar bort deras ersättning.
Att Hanne Kjöller jublar över rapporten på DNs ledarsida är alltså inte så svårt att förstå. Inte heller är det konstigt att hon snabbt avfärdar det som faktiskt är relevant i rapporten, nämligen att svenska arbetsgivare vid en internationell jämförelse slipper väldigt lindrigt undan när det gäller att förebygga ohälsa, anpassa arbetsplatsen och underlätta återgång i arbetet. Här finns det anledning att på sakliga grunder fundera vidare kring det konkreta förslag som Hägglund/Johansson levererar.
Mycket mer kan sägas om ESO-rapporten. Jag väljer dock, främst av utrymmesskäl, att spara på det “krutet” till andra sammanhang. Men det är ändå svårt att inte nämna rapportförfattarnas förslag om att flytta sjukförsäkringen längre bort från ett politiskt och demokratiskt inflytande. Vad som egentligen motiverar förslaget är något dunkelt. Är det möjligen en bristande tilltro till det politiska och demokratiska systemet förmåga, att hantera svåra avgöranden och vägval, som fått komma till uttryck här?
Visst finns det stora politiska problem med att hantera frågan om sjukfrånvaron. Det är svårt att förneka. Men motiverar detta verkligen den lösning som Hägglund/Johansson ser framför sig, det vill säga är att överlåta detta för medborgarna så viktiga politikområde till ”opartiska experter” och/eller myndighetspersoner? Alltså till den grupp som Hägglund/Johansson själv tillhör? Luktar inte detta åtminstone lite av det “egenintresse” och av den “rationella egoism” som författarna vill tillmäta andra och i synnerhet dem som är sjuka och i behov av stöd från sjukförsäkringen?
När jag läser den debattartikel och den rapport som Hägglund/Johansson skrivit tänker jag osökt på Gunnar Myrdal och hans skrift Objektivitetsproblemet i samhällsforskningen (Stockholm, 1968). Här har vi nämligen ett skolexempel på det Myrdal varnade för, det vill säga forskare som på väldigt svajig faktagrund och i skydd av en förment “vetenskaplighet” och ”opartiskhet” helt uppenbart driver en politisk agenda. Den öppenhet med sina egna värdepremisser, som Myrdal förespråkade, lyser nästan helt med sin frånvaro i ESO-rapporten. Vilket blir extra problematiskt, utifrån demokratisk synvinkel, eftersom stora delar av pressen och etermedia valt att se Hägglunds och Johanssons partsinlaga som vetenskapligt fastslagna sanningar.
Vilket som är Hägglunds och Johanssons egentliga (politiska) ärende är dock inte särskilt svårt att lista ut. Om man anstränger sig lite. Varför Hanne Kjöller på DNs ledarredaktion och moderaten Johan Forsell jublar är då mycket lätt att förstå…
***************************************
