I morgon är det 30 år sedan jag väcktes av min mamma. Tidigt på morgonen. Pappa var nästan helt vit i ansiktet. Mamma chockad: “De säger att någon skjutit Olof Palme. Vår statsminister. På en gata i Stockholm…” Vi fattade inte. Ville inte tro. Den dagen fälldes många tårar i vårt hem. Tårar av vrede, oro och sorg.
Ingen av oss hade träffat Olof Palme, men ändå var han en av oss. På något konstigt sätt. Har var inget helgon, utan helt uppenbart en människa med många olika sidor. Men för oss var han framförallt den i offentligheten som bar upp och mer träffsäkert än någon annan formulerade de värden vi försökte leva efter. Solidaritet. Ensam är inte stark. Alla har något gott i sig. Låt inte översittarna trycka ner dig. Du är lika mycket värd som dom. Lyssna på andra, men stå upp för det du tror på. Ord jag växte upp med.
Mamma satt i kyrkorådet och i kvinnoklubben. Pappa hade uppdrag i facket och jag i SSU. Vi såg inte på oss själva som politiker. Vi kunde tycka och tänka olika. Vi var arbetarklass, socialister, demokrater. Något gick sönder i oss den där dagen för 30 år sedan.
I flera år efteråt lade jag en röd ros på Olof Palmes grav när jag besökte Stockholm. Efter att mamma och pappa dött blev detta också ett sätt att minnas och hedra dom och det dom stod för. I morgon tänder jag tre ljus. Ett för mamma. Ett för pappa. Ett för Olof Palme. Nästa gång jag är i Stockholm går jag till Adolf Fredriks kyrkogård och lägger en röd ros på Olof Palmes grav. 30 år är en lång tid. Men vissa värden slits aldrig ut.
Jag är ingen nostalgiker, även om jag inte tycker det är fel att vara känslosam ibland. Jag tror inte Palme heller var nostalgiker även om han också kunde vara känslosam, så som jag minns honom. Jag tycker Olof Palmes son, Joakim, har en viktig poäng när han i DN (2016-02-26) säger: “Problemet med Palmenostalgin, och särskilt när den övergår i svårmod, är att den krockar med Olof Palmes egen utvecklingsoptimism. Jag värjer mig lite mot den här bilden att om vi bara hade en handfull Olof Palme så skulle allting lösa sig.”
Så är det naturligtvis. Man ska vara försiktig med att tillmäta en enskild människa allt för stor betydelse. De strukturella krafter som påverkar utvecklingen riskerar att skymmas av ett ensidigt individfokus. Palmenostalgin, när den blir ohistorisk och moraliserande, riskerar dessutom att föda en uppgivenhet som faktiskt är raka motsatsen till Olof Palmes påtagliga förändringsvilja och ofta uttalade övertygelse om att samhället kan förbättras genom politiska beslut. Han odlade inte själv någon guldåldersmyt om att allt var bättre förr. Tvärtom.
Som jag minns Olof Palme var hans blick oftast riktad framåt. Mot nya utmaningar. Samtidigt var historisk kunskap viktig för honom, inte minst för att kunna orientera sig i samtiden. Nej, jag varken vill eller hoppas på att vi ska återvända till 1970- och 80-talen. En hopplös och i grunden konservativ tanke, som Olof Palme säkerligen hade bekämpat om han fått leva. Däremot kan vi bära de grundvärden som Palme och andra tog strid för med oss in i framtiden.
Vår tid lider helt uppenbart brist på jämlikhet och tilltro till gemensamt beslutsfattande. Vad vi behöver är inte nostalgi, utan en klarsynt samhällsanalys och en progressiv kreativitet som trotsigt tar strid mot inskränkt nationalism, ojämlikhet och girighet.
Vår tid lider också brist på insikten om att ensam inte är stark. Sluter vi oss samman, och tar strid för allas lika värde och rätt, har vi underbara dagar framför oss. Politik är att vilja, som Olof Palme brukade säga. Så låt oss vilja lite mer…
